Svoboda | Graniru | BBC Russia | Golosameriki | Facebook
Opinion 24 september, 2014

Resultatet blev en chock

Operationen lyckades men patienten är ännu ej frisk, skriver Aron Etzler, partisekreterare (V).

När vänsterpartister samlades på valvakor runt om i Sverige var förväntningarna höga. Opinionsundersökningar hade i mer än ett års tid pekat på ett resultat kring sju, kanske åtta procent. I sämsta fall 6,6, precis som de allra sista mätningarna och vallokalsundersökningen (Valu). Ute bland de mest aktiva rådde två starka uppfattningar: att Jonas Sjöstedt varit mycket bra i debatterna och att det organisatoriskt sett varit den bästa valrörelsen på decennier, kanske någonsin. När det slutliga valresultatet på 5,7 procent kom (+0,1 procent) var det därför av många skäl en chock.

Förvåningen är desto större eftersom de mål vi satte upp i stort sett nåddes.
Det första var att fokusera tydligt på en fråga, vinsterna i välfärden. Det gjorde vi också, och i stort sett varenda fråga från journalister handlade om vinsterna och regeringsfrågan. För en gångs skull satte vi vår egen agenda. Och vi lyckades dra hela debatten åt vårt håll. I slutet av valrörelsen var det inte bara enorma majoriteter som ansåg att vinsterna skulle bort, stora delar av väljarkåren tyckte att frågan var viktig. En undersökning vi gjorde med hjälp av Novus under valspurten visade att 67 procent av de rödgröna väljarna ansåg att vinster i välfärden skulle ”vara en prioriterad fråga för en kommande regering”.
 
Det andra målet var att öka Vänsterpartiets förtroende. Vi visste sedan våren 2012 att det var där partiets riktiga svaghet fanns, och vi gjorde mycket för att ändra bilden av partiet: vi berättade om allt vi åstadkommit i kommuner och landsting, vi presenterade mer av hur vi skulle förändra Sverige och vi hade en partiledare vars förtroende ökade dag för dag. När valet var slut hade tre olika undersökningar (Ipsos, Demoskop och Valu) visat att vi var det – i särklass – mest pålitliga partiet efter Socialdemokraterna och Moderaterna. Till skillnad från exempelvis Mp och Fi är vi så långt ifrån ett enfrågeparti man kan komma.
Det tredje målet var att nå minst 50 procent kvinnor på alla nivåer, i kommuner, landsting, riksdag, partistyrelse och verkställande utskott. Också det lyckades: när listorna sattes under våren hade vi som första parti i Sverige nått jämställda listor på alla nivåer.

Förutom de tre uttalade målen hade vi sedan valet 2010 det mer luddiga målet att skapa en större och starkare organisation. Också det lyckades: på valdagen 2014 var partiet 80 procent större medlemsmässigt än 2010. Vi hade startat nya partiföreningar på orter där vi inte funnits på decennier. Och känslan, på många ställen, var att partiet var dubbelt så stort som i den förra valrörelsen.
Enkelt uttryckt: vi planerade en valrörelse och genomförde den till punkt och pricka, men resultatet blev inte vad vi förväntade oss. Operationen lyckades, men patienten blev inte frisk. Resultatet leder till många intressanta frågor. Var det för mycket fokus på vinsterna i välfärden? Eller kom de bort i slutdebatterna när alla ämnen var på bordet? Lyckades de andra partierna anpassa sig till vår kritik mot riskkapitalisterna? Eller blev vi för aparta? Är det i motsats till vad vi trott ointressant ur röstmaximeringsperspektiv att ha förtroende för sin politik? Vore det bättre att vara ett enfrågeparti? Spelar det ingen roll att ha en stark organisation i dagens mediala valrörelser? Eller var vår organisation ändå för liten?

Onsdagen efter valet skickade vi ut enkäter till alla partiföreningar. Frågorna var franka och direkta: vi ville signalera att vi välkomnar en debatt om valrörelsen, vinstfrågan, våra svagheter och styrkor. En sak blev tydlig ganska snabbt: i många städer och kommuner har Vänsterpartiet ökat lokalt. Eftersom vårt resultat på kommun- och landstingsnivån är klart bättre – 6,4 respektive 7,0 – är det rimligt att tro att en del av vänsterpartisterna stödröstade antingen på Fi eller S i riksdagsvalet. Det, tillsammans med en extrem medlemsökning, gör att många vänsterpartister, trots riksdagsvalet, tycks se positivt på framtiden. Oavsett det är det nödvändigt att ta reda på vad vi missat i valet 2014.
Den definitiva valanalysen kommer att vara färdig i november. Fram till dess kommer vi säkert vara många som funderar på hur Vänsterpartiet ska ta sig över de hinder som finns för att också bli ett röstmässigt starkare parti i riksdagen.

Aron Etzler
Partisekreterare Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter 11 juni, 2024

Stora framgångar för den nordiska vänstern

Jubel när danska SF meddelades valresultatet. Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix.

EU svänger åt höger, visar resultaten från valet till Europaparlamentet. Men i de nordiska länderna syns i stället en vänstervåg.

När den första vallokalsundersökningen presenterades under söndagen fick Vänsterpartiet 11 procent av rösterna, och hamnade strax efter Sverigedemokraterna. Resultatet var partiets bästa på 20 år. Ändå höll sig publiken lugn.

– Det var först runt 23, när vi fick det riktiga resultatet, som jublet bröt ut. Folk insåg att det var en braksuccé och släppte loss, säger Aron Etzler (bilden), partisekreterare och valgeneral, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 11 juni, 2024

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Raoul Hedebouw är Arbetarpartiets ansikte utåt och hans effektiva, populistiska retorik, levererad på både franska och flamländska, har gjort honom populär över hela Belgien. Foto: PTB.

Över hela Europa mörknar den politiska kartan, men i Belgien fortsätter det marxistiska Arbetarpartiet att skörda framgångar. Efter att ha blockerat framväxten av högerpopulism i Vallonien är partiet nu tredje störst i Bryssel och växer även i det högerdominerade Flandern.

Det var inte bara i Frankrike som söndagens val ledde till en dramatisk skräll. I Belgien var det en ”supervalsöndag”, där val höll till landets alla kammare, från lokala och regionala till nationella och EU-parlamentet. Efter att det liberala regeringspartiet OpenVDL kollapsat i Flandern meddelade premiärminister Alexander De Croo att hans regering avgår. Orsaken till kollapsen i Flandern var framgångarna för det högernationalistiska N-VA som tillsammans med högerextrema Vlaams Belang helt dominerar det politiska landskapet i landsdelen. Men det berodde delvis även på att vänsterpartiet PvdA/PTB, eller Arbetarpartiet som det står för, oväntat nog gick framåt.

Partiet fick drygt åtta procent av rösterna i regionen, och blev därmed större än De gröna och nästan lika stora som det liberala regeringspartiet. Enligt Arbetarpartiets politiska ordförande David Pestieau visar det att partiet kan nå framgång i alla möjliga miljöer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 10 juni, 2024

Klimatet gjorde vänsterns succé

Vänsterpartiet gick starkast framåt i EU-valet, mycket tack vare Jonas Sjöstedt och klimatfrågan. Foto: Mickan Mörk/TT.

Medan Europa kantrar högerut går tre nordiska vänsterpartier framåt. Nyckeln till framgångarna är en offensiv klimatpolitik kombinerad med europeiska ambitioner.

Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.

Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.

Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.

Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas

Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.

Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.

Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.

Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”

Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.

Läs mer

Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.

Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.

Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 09 juni, 2024

Vem styr när AI styr?

Arbetsförmedlingen är en av de myndigheter som kommit längst i automatiseringen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Artificiell intelligens ska bli frälsningen för den svenska välfärden. I stället riskerar tekniken att försämra den, och flytta besluten längre från medborgarna.

På Försäkringskassan utvärderas just nu myndighetens arbete med artificiell intelligens (AI). Sedan 2019 har man tagit hjälp av AI för att fatta beslut. Projektledare Hedda Stillberg menar att det är ett ”teamwork” mellan AI och handläggaren.

Den nya tekniken ska hjälpa handläggarna att tolka läkarintyg när unga med psykiatriska diagnoser som adhd och autism ska få aktivitetsersättning. Systemet ska hjälpa människan att förstå vad läkarintygen egentligen säger.

– Ett exempel som kan vara svårt är när medicinska besvär uttrycks i vardaglig text, säger Hedda Stillberg, och exemplifierar med att det kan vara svårt att veta exakt vad ordet ”trött” innebär i termer av ork och kapacitet.

Om utvärderingen visar på positiva resultat så kan verktyget i framtiden också komma att användas inom sjukersättningen.

I svensk politik framställs den digitala omställningen i offentlig sektor som helt central för att lösa såväl klimatkrisen som bristerna i välfärden.

Dessutom är den lönsam. Digg, myndigheten för digital förvaltning, beräknar att nyttan av artificiell intelligens (AI) i offentlig förvaltning kan uppgå till hela 140 miljarder kronor om året. Enligt forskningsinstitutet RISE är den offentliga sektorn redo att ”transformeras” av AI. Införandet av tekniken ska minska stressen hos personalen och frigöra tid för såväl kvalificerat arbete som mer effektiv hjälp åt medborgarna.

Trubbig teknik. AI-utvecklingen går i en rasande takt, men diskussionerna om risker saknas när det gäller grupper med en svagare ställning i samhället. Foto: Michael Dwyer/AP.

Förhoppningen är att digital automatisering, i form av maskininlärning och algoritmiskt beslutsfattande, ska kunna bidra på nästan alla fronter. Den ska effektivisera beslutsprocesser, slimma personalstyrkan och stärka värden som tillgänglighet, likabehandling och rättssäkerhet.

Enligt politiken går dock införandet av AI alldeles för långsamt i dagsläget. Åtminstone om Sverige ska uppnå det nationella mål som klubbades igenom för 13 år sedan: att vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

På förvaltningsnivå, där tekniken ska implementeras, pågår just nu en mängd parallella initiativ där AI testas och införs i syfte att förbättra och förenkla arbetet och processerna inom de offentliga institutionerna. Tekniken införs inom allt ifrån ekonomihantering och HR-arbete till resursfördelning och diagnostisering inom sjukvården. Men också ärendehantering, kontroll av felaktiga utbetalningar och skattefel inom myndigheter, eller underhåll och optimering av inköp på infrastrukturområdet. På alla nivåer uppmuntras och uppmanas offentliga verksamheter att införa AI-teknik.

Samtidigt är det på den här nivån som flera av de potentiella riskerna med tekniken finns. Dessa har undersökts konkret i ett flertal rapporter av bland annat Statskontoret, Myndigheten för digital förvaltning och Jämställdhetsmyndigheten.

I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Ett exempel finns i en av de myndigheter som har kommit längst: Arbetsförmedlingen. Där använder man sig av profilering, det vill säga en automatisk behandling av personuppgifter med syfte att bedöma personliga egenskaper, genom ett automatiserat beslutssystem. I studier därifrån framkommer att tekniken potentiellt för med sig allvarliga problem för den enskilda medborgaren.

För det första förändrar tekniken villkoren för mötet mellan medborgare och välfärdsinstitutioner. Automatiseringen är i regel inriktad på att ersätta offentliga tjänstepersoner, som fattar beslut om bidrag eller annat välfärdsstöd, till exempel försörjningsstöd eller hjälp med att få ett arbete.

Det skiljer sig från den traditionella ordningen, där tjänstepersoner fattar beslut med utgångspunkt i en professionell autonomi, med politiska mål och regleringar som ram. Autonomin ger tjänstepersonerna utrymme att agera självständigt, både i mötet med en sökande och i komplexa beslutssituationer.
Automatiseringen minskar också den direkta kontakten mellan den sökande och handläggaren. Grunderna för ett beslut bygger inte främst på en bedömning av den sökandes situation genom ett personligt samtal, utan genom bearbetning av data från register och databaser. När kontakten minskar så begränsas den sökandes möjligheter att vara delaktig i myndighetsbeslut som rör henne själv.

Men kontakten mellan medborgare och offentliga tjänstepersoner inte bara minskar, den ändrar också karaktär.

Det beror inte minst på att de automatiserade besluten saknar transparens. Det har visat sig svårt både för handläggare och sökande att få full information om vad som egentligen pågår i beslutsprocessen.

Handläggare har beskrivit att de behöver strategier för att hantera frågor som de inte kan svara på, från sökande som inte förstår ett beslut som den har fått. Framför allt i situationer när handläggaren inte uppfattar det automatiserade beslutet som korrekt. En strategi som nämns är att handläggaren kommunicerar med den sökande så kortfattat som möjligt – för att signalera att det inte finns utrymme för vidare frågor.

Läs mer

Den bristande transparensen leder till ett problem med ansvarsutkrävande. Enligt GDPR måste nämligen en människa vara formellt ansvarig för ett komplext myndighetsbeslut. Men vem är egentligen ansvarig för AI:s beslut?

Automatiseringen väcker frågor om huruvida en handläggare som inte har fattat ett beslut – och eventuellt inte ens förstår det aktuella beslutet – bör hållas ansvarig. Hur stort det här dilemmat är i offentlig sektor beror på hur stort utrymme som handläggare har att göra en ny egen bedömning och avvika från automatiserade beslut. I det avseendet ser det olika ut i olika myndigheter och verksamheter. När utrymmet minskar för handläggare att avvika från beslut så ökar också risken för att individer får felaktiga beslut.

När beslut fattas på automatiserad väg finns det flera felkällor. En sådan är principen ”data in, data ut” (informellt kallat ”skit in, skit ut”). Om den data som systemet är tränad på bär spår av diskriminerande information kommer även AI:n att fatta diskriminerande beslut.

En annan felkälla är det automatiserade systemets bristande hänsyn till komplex individuell information. Införandet av AI ofta motiveras ofta med förväntningar om ökad rättssäkerhet: alla sökanden av en specifik välfärdstjänst möter samma process, och därför riskerar de inte att färgas av en lokal organisationskultur eller att en enskild handläggares personliga preferenser.

Däremot tenderar andra rättssäkerhetsaspekter att minska – inte minst principerna om legalitet och förutsebarhet. Det innebär två saker. För det första ska beslutet ta hänsyn till den enskildes situation. För det andra ska beslutet gå att förutse, givet att rättigheterna och skyldigheterna formulerade i lagen är allmänt kända.

När beslut automatiseras utmanas dessa rättigheter. En förklaring är just att beslutssystemet inte tar hänsyn till individuella faktorer som familjeförhållanden, livssituation, svårdefinierade hälsoaspekter, egna önskemål inför framtiden, med mera. Faktorer som i allra högsta grad påverkar vad som är ett rimligt beslut för en sökande, men som är svåra att översätta till en programmerbar parameter.

I boken Seeing like a state från 1998 argumenterade statsvetaren James C. Scott för att den moderna staten, i syfte att utöva kontroll över samhället, utarbetar tekniker för att förenkla och homogenisera komplex information.

Detta sätt att göra den sociala världen först läsbar, sedan styrbar, leder ofta till oförutsedda konsekvenser och ibland till kostsamma och katastrofala resultat. De senaste årens tekniska utveckling av utredd användning av bland annat profilering inom offentliga institutioner illustrerar väl Scotts argument.

Skyldig. Mark Rutte fick avgå som nederländsk premiärminister efter en skandal där tiotusentals människor att betala tillbaka bidrag på grund av automatiserat beslutsfattande. Foto: Omar Havana/AP.

Nederländerna bär på ett skräckexempel. För att upptäcka föräldrar som fuskade till sig barnbidrag använde sig den nederländska skattemyndigheten av algoritmisk profilering för riskbedömning, bland annat baserad på nationalitet. En rapport visade att myndigheterna sökte människor med ett ”icke-västerländskt utseende”, i synnerhet med turkisk eller marockansk bakgrund. Tiotusentals familjer blev återbetalningsskyldiga enbart baserat på riskbedömningen, det vill säga utifrån datasystemets egna misstankar om fusk.

Konsekvenserna blev att ett mycket stort antal föräldrar, ofta med lägre inkomster, blev oskyldigt anklagade för förmånsbedrägeri. Många jagades av myndigheterna för sina skulder under flera år, och flera av dem gick i personlig konkurs, hamnade i fattigdom och barn omhändertogs. Några av de oskyldigt anklagade begick självmord. Den nederländska regeringen avgick 2021 till följd av skandalen.

Vad all erfarenhet och alla studier visar är att profileringssystem och riskmodeller aldrig kan leverera perfekta förutsägelser, bara sannolikheter. De kan identifiera mönster och tendenser i information, men har rutinmässigt fel om enskilda fall.

Det krockar med den offentliga verksamhetens grundläggande mål om individuell välfärd. Eftersom de automatiserade beslutssystemen tränas på tidigare fattade beslut och historisk data om äldre fall, det vill säga andra individer, så skulle den offentliga förvaltningen behöva ta ställning till vad det innebär att ett beslut är individuellt – och var gränsen går för när ett beslut inte längre kan betraktas som individuellt.

All existerande kunskap om profilering och algoritmisk automatisering pekar dessutom mot att den tenderar att drabba redan resurssvaga och utsatta grupper negativt. Att det inte uppmärksammas mer kan handla om att dessa grupper varken har den röststyrka eller de plattformar som krävs för att göra sig hörd.

En intressant kontrast är hur högskolevärlden har rasat under det senaste året i samtliga kanaler på grund av lanseringen av Chat GPT. Där har protesterna gett resultat, i form av att universitet valt att drastiskt minska antalet hemtentor på grund av risken för fusk genom AI-skrivna texter.

När vi nu står inför en digital omställning i offentlig sektor får vi hoppas att välfärden inte sjabblas bort i ivern att bli ”bäst i världen” på digitalisering.

Som det ser ut nu saknas dessvärre diskussioner om vilka intressen som gynnas respektive missgynnas av omställningen. Ett sätt att ändra på den saken skulle vara att involvera demokratiska institutioner långt mer i de grupper, kommittéer och kommissioner som har i uppgift att formulera underlagen för inriktningar och mål inom AI-området.

Ett annat sätt att skydda medborgarna från orättvisa AI-processer är att stötta lokala förvaltningar för att ge dem möjligheter att producera sina egna system. Majoriteten av landets 290 kommuner står i dag inför en situation där de är beroende av IT-branschen för att införa ny teknik. I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Om offentliga organisationer saknar tillräckligt med egen data för att låta bygga systemen på kommer de behöva köpa in data eller färdigtränade modeller utifrån. Då riskerar det offentliga inte bara att tappa inflytande över hur systemen designas och används i förvaltningen. I värsta fall tappar man inflytandet över hela grunden för välfärdens beslutsprocesser. Hamnar vi där så är det en klen tröst att vara bäst i världen på digitalisering.

Vanja Carlsson
Universitetslektor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.
Kultur 08 juni, 2024

Den undergivna pojkvåren

Den Shanghai-födda, New York-baserade konstnären använder ofta sig själv och sin partner, där han framställs i som underordnad. Syftet är inte att vända på rollerna, men att undersöka tillit och samspel utanför ramarna. Pixy Liao, ”Push you”, 2021.

Ett nytt mansideal har uppenbarat sig, till alfahannarnas förtret. Men bakom de veka killarnas skenbara renässans döljer sig samma gamla maktstruktur som tidigare.

I bioaktuella Challengers, regisserad av Luca Guadagnino (Call Me By Your Name) ser vi två trängtande män falla handlöst för dominanta och målmedvetna tennis-esset Tashi (Zendaya Coleman). I en scen leker hon med de två unga männens begär genom att besöka deras gemensamma hotellrum och fråga dem om deras sexuella erfarenheter. Tilltaget förstärker både deras uttalade fokus på henne och det mer outsagda homoerotiska gentemot varandra. Men i varje rörelse är det hon som kontrollerar situationen och styr riktningen.

Den intima scenen sätter igång en kedjereaktion av makt, dominans och lidelse, utspelat likt en passionerad tennismatch. Förutom filmens queera blick vilar här också en idé om kvinnan som ledande. Det kommer både från de förälskade männen i repliker som ”jag skulle låta henne knulla mig med ett racket” såväl som Tashi själv, när hon bestämt utbrister ”Jag tar så väl om hand om mina små vita pojkar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Lisa Ehlin
Doktor i modevetenskap som forskar på digital kultur.
Rörelsen 08 juni, 2024

Låt inte Israel rosatvätta ockupationen

Israel använder prideparaden i Tel Aviv för att legitimera sin ockupation. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Hyckleri är ett ord som vi ofta återkommer till. Våra regeringar i väst har länge försökt sälja in sina krig med ord om fred. USA och EU säger att de krigar i Mellanöstern för ”kvinnornas skull” eller för ”demokratins skull”. Propaganda där de använder sig av rasistiska argument för att försvara sitt imperialistiska våld.

På samma sätt använder Israel och de som stödjer Israel sig av rosatvätt (”pinkwashing”), som när Israels ambassad deltog på Stockholm Pride. Det är en medveten strategi där stater och företag skapar en bild av sig själva som positivt inställda till hbtq-personer. Detta för att distrahera och avleda uppmärksamhet från de brott mot mänskliga rättigheter man själva begår, även brott som drabbar just hbtq-personer, till exempel i Palestina.

2005 startade den israeliska ockupationsmakten en kampanj med hjälp av amerikanska marknadschefer där man använde hbtq-gemenskapen för att skapa en bild av Israel som ”öppet och modernt”. Förra året lade landet 90 miljoner dollar på att sälja in Tel Aviv som semesterort för homosexuella. Allt detta samtidigt som den israeliska militären och säkerhetspolisen angriper palestinska hbtq-personer genom att hota att avslöja dem om de inte agerar informanter.

Efter åtta månader av den israeliska ockupationsmaktens folkmord i Palestina fortsätter vår regering och massmedia att tysta ned det som pågår.

I november lade Israels officiella X-konto upp en bild på en IDF-soldat som stod bland ruinerna i norra Gaza med en Pride-flagga med texten ”In the name of love”, i kärlekens namn. I inlägget stod det att soldaten ”ville skicka ett budskap om hopp till folket i Gaza som lever under Hamas brutalitet.” Det är ett vidrigt och typiskt exempel på rosatvätt.

Vi queera måste avslöja Israels rosatvätt och vägra att användas som en bricka i deras spel. Vi måste säga det självklara: den queera och palestinska kampen hänger ihop. Vi måste stötta de palestinska hbtq-organisationerna, stå med våra palestinska hbtq-syskon och med hela det palestinska folket.

Vi i Reclaim Pride säger att Palestinas sak är vår. Vi köper inte hyckleriet och kommer alltid att stå för ett fritt Palestina. Mot kolonialism, mot förtryck och mot ockupation.

EU fördömde genast Rysslands invasion av Ukraina och införde sanktioner mot Ryssland. Stödet för den ukrainska befolkningen har varit stor och är ett bevis på hur västvärldens solidaritet kan och bör se ut. Men solidariteten finns bara när det är vita människor som drabbas. Efter åtta månader av den israeliska ockupationsmaktens folkmord i Palestina fortsätter vår regering och massmedia att tysta ned det som pågår.

Rasisters yttrandefrihet ska skyddas till varje pris, medan yttrandefriheten för dem som protesterar mot folkmord blir allt mer begränsad.

Det är nu uppenbart att västvärldens prat om demokrati och mänskliga rättigheter bara är menat för vissa, och inte gäller när man utmanar makten. Som vår kamrat i Rättvisa för alla, Fayyad Assali sade: ”maskerna har fallit”.

Det finns inget våra makthavare kan säga nu som kan laga fasaden. Det är i ruinerna av denna fasad vi måste bygga upp en värld vi vill leva i. Kampen för ett fritt Palestina handlar nu om kampen för allas befrielse. Från Kongo till Sápmi, från Västsahara till Abya Yala. Från floden till havet, från horisont till horisont: frihet och rättvisa för alla.

Reclaim Pride
Ett fristående nätverk för och av hbtqia+personer.
Nyheter 07 juni, 2024

Praying for the Climate Rapture

John Martin, ”The Great Day of His Wrath”, 1851–1853, oil on canvas.

The climate crisis is serious, but we can still stop it—as long as we do not give up and flee to an anarchist collective in the forest. And our best shot at salvation is large-scale solutions on a socialist basis.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

”I am talking about the slaughter, death, and starvation of six billion people this century—that’s what the science predicts,” Roger Hallam, the co-founder of Extinction Rebellion and Just Stop Oil told the BBC in 2019. 

The English word ‘genocide’ seems far too tame a word for such voracious, planet-wide human obliteration. Not the tens of thousands in Gaza. Not the six million of the Nazi death camps, but six billion. Perhaps even the end of the human race; certainly the end of civilization. Such cataclysm seems far better described by the word ‘omnicide’—the death of all humans. 

And the climate omnicide does not begin decades away; it’s not an end-of-century phenomenon at three or four or five degrees of warming above pre-industrial temperatures that between now and then we might somehow be able to avoid. For Hallam, the omnicide is rapidly approaching. In late 2023, he held up a scientific paper to a different BBC reporter, saying that its authors had calculated that already at 2C of global warming, we should expect one billion people to be killed. And this paper is typical of what the science is telling us, Hallam insisted. There is ”nothing particularly unique about this.” He hasn’t cherry-picked a particularly grim outlier of a paper to scare us. This is, allegedly, the consensus. 

Climatologist Zeke Hausfather writing for Carbon Brief noted in April that the first three months of 2024 had experienced average global temperatures of 1.6C above pre-industrial times. In 2023, the average global temperature pierced 2C of warming —although it was just for one day, the 17th of November. Temperatures fluctuate significantly from day to day, month to month and year to year, and so it is the overall decades trend, not such daily variability that we should be paying attention to. And, as of the time of writing, that overall trend tells us that we have seen roughly 1.3C of warming since the Industrial Revolution. 

Nevertheless, this breach of the threshold, however brief, was disconcerting. And based on current rates of emissions mitigation, if policy does not markedly change in the coming years, the Earth is on track to persistently (rather than briefly) exceed 2C at some point between 2038 and 2072, with the median prediction placed at 2052. That’s just 28 years from now, as close to us today as 1996 and ‘Wannabe’ by the Spice Girls topped the charts. And the lower bound is a mere 14 years away. Hallam recently doubled down on his expectation of imminent doom, saying in May that 12 percent of humanity will die in the 2030s. The omnicide begins in six years’ time, he thinks. Indeed, its first calamities have already begun.

While in jail for four weeks, Hallam wrote a 12,000-word essay titled ”Advice to Young People, as you Face Annihilation”, in which he averred that climate change will soon destroy our ability to grow food, if it isn’t already doing so. With the breadbaskets of the world failing, the shelves of supermarkets will either slowly or rapidly be cleaned out and then, like a vision from Cormac McCarthy’s The Road:

”A gang of boys will break into your house demanding food. They will see your mother, your sister, your girlfriend, and they will gang rape her on the kitchen table. They will force you to watch, laughing at you. At the end, they will accuse you of enjoying it. They’ll take a cigarette and burn out your eyes with it.” 

Luxuriating in his apocalyptic visions, he repeated his rape fantasy to the UK’s TalkRadio ”They take your mother, put her on the table and gang rape her, then they take a hot stick and poke out your eyes,” he said in 2022. ”That’s the reality of the annihilation project that you face.”

It’s not just Hallam who issues these eschatological prophecies. Cameron Ford, a spokesperson for Insulate Britain, a spinoff of Extinction Rebellion, told British left-wing columnist Owen Jones that ”societal collapse” is near, ”And then you see slaughter. You’ll see rape. You’ll see murder… We will lose everything we love.”

The conviction that we live in the End of Days is also not just an eccentric quirk of British activists. One of Germany’s most high-profile climate campaigners and co-founder of anti-coal-mining campaign group Ende Galände, Tadzio Müller, likewise has convinced himself that the clean transition ”is nowhere to be seen”. Sure, there has been some growth in deployment of clean energy technologies, particularly solar, wind, batteries and electric vehicles, he concedes in a recent essay in Flamman, but CO2 emissions continue to rise while banks continue to lend trillions to fossil fuel companies. A pair of floods that killed hundreds in Afghanistan and dozens in Brazil in May shows how that there is now ”absolutely zero chance of avoiding climate collapse”, if such collapse is not already underway. 

Activists like him have failed utterly, he now believes. We must confront the reality that tipping points leading to runaway climate change are now unavoidable, Müller declares, and so we have to accept the brute reality that ”everything we’ve done, our type of ‘activism’ is kind of over.” In place of climate activism ”business as usual”, he prescribes prepping for the now certain apocalypse to come. 

Läs mer

Müller stresses that this climate prepping will not be anything like the doomsday ”preppers” associated with the far-right survivalists and their bunkers full of filtered water, canned prunes and Spam. Instead he gives the example of the Swedish group Prepping Together, and argues for moving away from political struggles ”and more towards a needs-based politics.” This means construction of ”movement-based disaster relief networks” to buttress what remains of emergency services amidst floods and forest fires and heatwaves, so that the fire brigades, ambulances, paramedics and so on are not overwhelmed. When the supermarket shelves are empty and the state is no longer able or willing to enforce the law, ”vigilante groups” will form to enforce community rules. It is unclear whether he worries about the rise of such groups or advocates it. 

Along the same lines, University of Tasmania human geographer Kate Booth and eco-activist Tristan Sykes coordinate a campaign platform called Just Collapse, that pushes for local groups to form to at least coordinate a just descent down from modernity. And the University of Cumbria’s Jem Bendell produced a widely influential essay in 2018, ”Deep Adaptation”, that similarly argues that climate-driven societal collapse is unavoidable in the near term, if it isn’t already underway, and so we must adapt to that reality.

Alarm. Activists from Just Stop Oil blocking a road in protest against fossil fuels, October 27, 2022. Photo: Kirsty Wigglesworth/AP.

Tied to all this apocalypticism is an abandonment in the working class as the agent of change. If there is no hope, then, contra Winston Smith, it cannot lie in the Proles. Many doomsters even evince an antipathy toward the working class, and especially industrial workers organized in unions, whom they see as siding with the fossil bosses. In a discussion with Swedish sociologist and advocate of eco-sabotage, Andreas Malm, Müller said that workers and trade unions need to be ”recognized as an enemy” in the fight against climate change and biodiversity loss. Japanese political scientist and ‘degrowth communist’ Kohei Saito believes Western workers in particular enjoy ”extravagant lifestyles” and so must be brought low, while German scholars Markus Wissen and Ulrich Brand tell us these same workers collaborate with capital to maintain their ”imperial mode of living.”

If the workers are no longer the revolutionary subject of history, or if they are now even the enemy, what force remains that can provide deliverance but the climate apocalypse itself? Rather than fearful of the End of Days, these prophets of doom secretly or openly wish for such a Book of Revelation-style cleansing, washing away the sins and sinners of industrial modernity. 

They are praying for the climate Rapture.

Is the end really nigh?

Just as we have a responsibility not to minimize the threat posed by climate change, so too do we have a responsibility not to exaggerate. 

We must not cherry-pick data or papers that confirm a conviction about the worst outcome being likely, and we must also know how to not engage in cherry-picking, how to try to avoid confirmation bias—our ingrained tendency to favour information that confirms our existing beliefs. We must consider the overall trends of natural disasters at a particular locality and around the world, comprehending the role of natural variability, and not alight upon single incidents. We must wait for what attribution scientists (the young field that assesses the contribution of global warming to various phenomena) conclude. We must familiarise ourselves with what those who have great experience in energy, transport, agricultural and industrial systems say about the likelihood and feasibility of clean technological change—from economists and engineers, to the workers in those systems who are often more familiar with them than anyone. And above all, we must not spin out manifestly false post-apocalyptic fantasias about empty supermarkets, vigilantes and rape gangs. 

Those who say we should exaggerate in order to wake up all the ”sheep” are condescending and anti-democratic, assuming that ordinary people cannot comprehend the world around them in the absence of lies from their betters. It is also counter-productive: when those who do have expertise and experience in various sciences and industrial systems confront these lies, the green left in particular and the left as a whole is discredited. Exaggerations and lies about the end of the world are a gift climate deniers, who are happy to parade around these unhinged, baseless claims in order to discredit what climate science really does have to tell us. They are also a gift to fossil fuel companies, as they primarily act to demobilize: if nothing can be done, if we’re all doomed, why bother campaigning, protesting, voting for better policy, going to school to become a nuclear engineer, exploration geologist, infectious disease specialist or hydrologist (the sort of skills a warming world desperately needs more of), if there is no hope? Might as well party it up while there’s still time. 

But even if such exaggeration and lies were not counterproductive, even if the doom-mongers were not acting as the useful idiots of deniers and oil companies, they would still be wrong. The evidence just does not support anything that they say.

When we consider the full breadth of what hundreds of papers and models have concluded about the state of emissions mitigation, we find a very different understanding than that of the doomers. When we look at how humanity has responded to past, often severe environmental challenges, and our experience with natural disasters over the centuries, we find that overall, humanity is winning. When we look at the state of the clean transition, we have reason for cautious optimism. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

First, the study that Roger Hallam was waving around to the BBC interviewer as not particularly unique was in fact decidedly unique in that very few researchers have attempted to quantify the potential future body count from global warming because there are just so many variables affecting human mortality. Is a South African water crisis caused by global warming-driven drought or by the privatization of water companies? As science writer and climate campaigner Mark Lynas has pointed out, the paper was also unique in that it was written by an electrical engineer, not anyone with any expertise in health impacts of climate change, and its body count is drawn from a separate paper appearing in the journal Frontiers in Psychology (not a journal of medicine or climatology) written by a musicologist. Lynas also takes great effort to unravel the false precision and bogus math used to derive the body count.

Science is a collective endeavour, with each paper combining with many others to contribute to a much larger jigsaw of evidence. It is very rare for the findings of a single study, on any subject, to be taken at face value. Holding up one paper that reinforces one’s prior beliefs will not do. Instead, it is the overall weight of evidence from many studies that is what is convincing. Ask how that one study you have alighted upon fits with the full gamut of evidence on this topic—often found in what are called systematic reviews, documents that perform a structured assessment and synthesis of all the evidence on a particular topic. Hallam unfortunately, like many doom-mongers, suffers from what New York Times climate journalist Andy Revkin calls ”single-study syndrome”, picking one or two papers that reinforces his worldview and ignoring any that do not.

One of the rare pieces of work that has tried to perform a more structured assessment with respect to potential climate-related mortality is a 2014 investigation by an international consortium of medical researchers for the World Health Organization and coordinated by the London School of Hygiene and Tropical Medicine. They concluded that from 2030-2050, an excess 250,000 people per year are likely to die from such partly climate-related factors such as heat exposure, malaria, dengue fever, diarrhoea and childhood malnutrition—or 5 million across those two decades. As tragic as that is, it is not six billion or even one billion. But isn’t 5 million potential deaths bad enough?

2.7C is bad, but it’s not Armageddon

Second, remember that around the turn of the millennium, the ”business as usual” scenario developed by energy-system modellers for use in climate modelling assumed a dramatic expansion of coal use as China, India and Africa further developed economically, and that the US and many European countries would do little to abate their own use of this fossil fuel. The belief was that the full geologic extent of coal resources was so vast and so cheap, thus the easiest pathway for development, that it would almost certainly all be exploited. Averages of all modelling (i.e., not just one single study) suggested that under this scenario, global warming by the end of the century would reach somewhere between 3.6C and 6.2C above pre-industrial times, with the most likely temperature increase being 4.7C. 

Let us remind ourselves what the main impacts are likely to be at this range of temperature increases. At 4C, sea levels rise by 1-2 metres as the oceans thermally expand and ice sheets slough off Antarctica and Greenland, displacing hundreds of millions in those poorer locations where coastal defence is not possible or affordable, and the rest of us hoping that the trillions we would have spent on dykes, levees and sea walls held fast against storm surges. Most of the glaciers that feed many of our hydroelectric dams and irrigation systems would have long since melted. Regular flooding would sweep away many towns and villages in the underdeveloped tropics, while the sub-tropics and Mediterranean would be transitioning to desert. Gigantic forest fires would dwarf the extent and ferocity of the forest fires we are already experiencing, and speed up the dieback of the Amazon rainforest. In the absence of affording air conditioning, billions of people would confront dangerous heat index temperatures well in excess of 40C every year, and, in the absence of developing heat-resistant crops, regular droughts and heatwaves would threaten—although not crash—the world’s breadbaskets. At this point, the methane locked away in Arctic permafrost is released, a volume perhaps equivalent to three times more carbon than we have emitted since the Industrial Revolution. In the absence of negative emissions technologies, this would set in motion positive climate feedbacks sending us toward still higher temperatures. As bleak as this is, it would not mean human extinction or even industrial civilisation, but the challenges are almost incomprehensible. 

At 5C, much of the sub-tropics and all of the tropics are now subject to year-round deadly temperatures, with 60C a commonplace, making large swathes of the continents, where about half of the human race currently resides, uninhabitable for us even with air conditioning. All ice sheets will eventually disappear and breadbaskets simultaneously, regularly fail. And at 6C, the planet is now approaching the hyperthermal events that caused many (though not all) of the large mass extinction events of deep time. A similar mass extinction event thus is not unlikely. Perhaps our species might survive this, but I would not bet on our civilization doing so. 

Today however, all of that—4, 5 and 6C of warming—is off the table. As a result of technological innovation, policy change, and, yes, the shale gas revolution displacing coal in the US, modelling of the business as usual scenario shows we are most likely on track for 2.7C of warming, according to the UN Environment Program’s aggregation of such assessments, although the upper bound sits at 3.4C. Business as usual in this case means current policies, not taking into account any announced but yet to be implemented policies or pledges (Other aggregations, such as those from Carbon Action Tracker vary very slightly) 

If all announced pledges are kept, including net-zero emissions by mid-century, then by 2100, we are most likely to experience 1.8C of warming, with an upper bound of 2.5C. 

None of this is in any way a reason to relax, but at the same time, the impacts at these temperatures are similar to the impacts we are already seeing, such as hotter heatwaves, more extensive wildfires, greater flooding, and reorganization of the geography of infectious disease, just with the dial turned up further. It’s certainly not the End of Days even in the absence of adaptation. And of course humans will engage in adaptation efforts, as we always do.

At the same time, the less likely yet still feasible upper bounds of these aggregations do begin to be disconcerting, particularly where the business-as-usual case breaches the 3C threshold. At this point, deadly heat shocks start to be far more extensive, sea level rise far more difficult to combat, and breadbaskets more seriously threatened. 

It is not at all clear that governments will keep those pledges and achieve net-zero emissions by mid-century. And so it is vital that we work even harder to ensure that our governments do keep them, improving the odds of our keeping below 2C. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

Bending the curve

Third, while we still have very far to go to reach net-zero, it simply isn’t true that the clean transition is ”nowhere to be seen”. 

Total greenhouse gas emissions are still rising, but emissions per person peaked about a decade ago and have been falling ever since, albeit nowhere near fast enough. Moreover, the growth of emissions has slowed down a great deal, hinting at an absolute peak some time this decade. 

If we move down from the global to the national level, the picture becomes brighter still: Some 30 mostly developed nations have already seen their GHG emissions peak and begin to decline, even after taking into account the offshoring of carbon-intensive manufacturing, and eight major jurisdictions (i.e., with populations over 5 million), from Quebec to Norway have already largely or almost completely decarbonized their electricity grids). Even with the UK’s continued use of coal and gas, thanks to roll-out of wind and solar energy, as well as existing firm resources such as nuclear and hydroelectricity, a young Briton’s emissions are less than half what their grandparents’ were. 

The Global North still has a very long way to go to clean up its act, and electricity is far from the only source of GHGs, it remains the case that most of the emissions growth of the rest of the century will come from the developing world. This is not a product of the villainy of fossil fuel companies or perfidy of Global South governments, but instead a frank recognition by the latter, and, where democratic, by popular majorities, that oil, gas and coal remain the cheapest way to develop. And even here, there is much good news of sharp reductions in per capita coal emissions: at the peak of US coal emissions in the early 20th Century, Americans emitted 14 tonnes per person; Chinese coal emission peaked around 2020 at 5 tonnes per person, and Indian coal emissions appear to have peaked in the last few years at 1 tonne per person.

Exposed. Rising sea levels and floods affect have the worst effects on poor areas, such as the village Chamwana Muna, Kenya. Photo: Gideon Maundu/AP.

But we need absolute emissions reductions, not merely per capita reductions. Indeed we need to eliminate them, not merely reduce them. To get there in the Global South means two things: a massive scaling up of genuinely additional, grant-based climate finance (not predatory loans) from north to south, and industrial policy to de-risk technological innovation and deployment to radically reduce the cost of clean tech. Even where clean alternatives are already proven and have begun to be deployed in the Global North, they remain too costly for many parts of the Global South. These are both very much still worth fighting for.

Decarbonization is hard, not easy

We also have to recognize that decarbonization is hard, not easy. Fossil fuels are not a villainy imposed on society by corporations, but a wonder resource that has lifted humanity into modernity. If the whole of the planet had been democratically socialist throughout the 20th Century (i.e., not under the false, authoritarian socialism of Stalin or Mao), modernity, and all of its hospitals, schools, homes and the factories and mines needed to support those socially vital goods and services would have been largely powered by fossil fuels until scientists discovered the full scale of the threat posed by the greenhouse effect in the 1980s. This means that because under socialism modernity would have been spread to the whole of the world, not restricted to the Global North, the scale of global warming by then would have been far worse than under the capitalism history actually experienced.

But under capitalism, when we discover that a good or service is harmful, such as fossil fuels, if it is profitable, then the companies that produce it have an incentive to continue its production, to lobby and capture regulation. And if we know that something is beneficial, such as clean energy and infrastructure, but it is not profitable, or even insufficiently profitable, then there is no market incentive to produce those goods or services. A great example here is how Tesla limited its buildout of fast charging stations for its electric vehicles along routes that it thought would be profitable. Now that the company has realized charging is not very profitable, it is shutting that department down. The Norwegian government however early on recognized the challenges of profitability for charging networks, and so simply built out charging stations themselves. EVs in the country now enjoy a market share of over 90 percent.

From a socialist point of view, the Biden’s Inflations Reduction Act (IRA) is far from perfect, but it’s a radical break from four decades of neoliberal business as usual.

Moreover, for some sectors such as long-haul aviation or cement or aluminium production, there are not a lot of off-the-shelf clean technologies we can swap for fossil fuels. For these sectors, there still needs to be a great deal of technological innovation. But, contrary to the fable entrepreneurs tell about themselves, market actors are very risk-averse, and reluctant to invest in clean tech innovation or deployment without greater certainty of decent returns on investment. 

Compounding the problem, fossil fuels are the foundation of almost every economic sector, with a great many intertwined dependencies. Decarbonizing all economic sectors thus requires a great deal of coordination across them in service of a goal distinct from profit. This is called a ”coordination problem,” and markets are just very bad at solving them.

Put another way, there is a misalignment between the profit incentive and society’s democratically decided goals.

To solve all of these problems that inhibit the speed of decarbonization the state needs to intervene with incentives, subsidies, smart regulations, advance purchase guarantees, funding of R&D, and, if we are even more ambitious, public ownership, to consciously steer the economy instead of letting the amoral, unconscious anarchy of the market do the steering. Economic planning in the form of industrial policy.

But for a quarter of a century, climate policy was dominated by neoliberal emphasis on regressive carbon pricing that hurts the poor, energy system liberalization and privatization. It should be no mystery as to why decarbonization has been so slow, and why so many ordinary people baulk at the costs.

The Biden Administration however, burnt by the success of the Chinese Communist Party’s (authoritarian) economic planning in so many sectors, and needing to stimulate the economy following the Covid-19 pandemic, has embraced industrial policy with gusto via the Inflation Reduction Act, or IRA, and a suite of allied policies to achieve decarbonization, reverse deindustrialisation, strengthen supply chains, enhance state capacity, and deliver millions of decent paying, community-supporting jobs in the process. To be sure, from a socialist point of view, the IRA is far from perfect, but it’s also a radical break from four decades of neoliberal business as usual and a sharp pivot toward economic planning. The left needs to lean into this industrial-policy approach, to spread the model around the world, and to campaign to make it even better.

And the working class, derided by the doom-mongers, has an intrinsic interest in such economic planning, for at its public-ownership optimum, the volume of employees hired is simply the number needed to achieve the democratically decided goal, rather than the bare minimum required to achieve profitability. The same goes for working conditions and pay. A fortiori, industrial workers in particular have perhaps the most comprehensive formal and tacit knowledge of the energy, transport, agricultural and industrial systems that need to be cleaned up, and through the power of collective bargaining in their unions, they have a far greater ability to force corporations to switch to cleaner operations and products than any protest or sabotage.

The democratic socialism of industrial-policy economic planning and muscular trade unionism, not the eschatology of climate apocalypse, already offers the best suite of policies and analysis needed to accelerate the clean transition. It also re-affirms the classical socialist understanding of the central role of the working class—especially the industrial working class—and our trade unions and parties of labour (so long as we don’t give up organizing in them), for they are best positioned to deliver the clean transition. 

We have no need to import the doomsters’ counter-Enlightenment ideological cuckoos’ eggs of millenarianism, misanthropy and anti-modernism into the nest of the left in order to solve the hard problem of climate change. 

So let the cult of the Climate Rapture run off to the woods and preach to each other that the end is nigh. The rest of us have work to do.

Leigh Phillips
Kanadensisk klimatjournalist.
Ledare 07 juni, 2024

Om ingen blir störd är det inte en protest

Tältlägren vid svenska universitet har rest frågan om protesternas rätt att störa andra. Foto: Johan Nilsson/TT.

Liberaler ser protester som ett hot mot demokratin, när de i själva verket är ett av dess viktigaste uttryck. Den stora mängd människor som saknar andra kanaler måste ha rätt att plocka upp megafonen.

Studenter och andra palestinaaktivister i Sverige har, de senaste veckorna, inte bara satt upp tältläger på många av landets största universitet, utan även börjat vända sig till andra typer av aktivistisk handling. På Studentafton i Lund avbröt ett antal aktivister ett samtal med Ulf Kristerssons genom att skrika slagord. Tidigare har även Ebba Busch avbrutits på liknande sätt.

Det finns en viss sorts liberal – som gärna också ser sig själv som yttrandefrihetskämpe – som ser rött när en protest stör en diskussion. Det är inte fascism att lära sig att räcka upp handen, skriver Max Hjelm på DN. Nej, men det är inte heller demokrati utan rätten till protest.

I en text om campusprotesterna i USA skiljer filosofen Anton Ford pedagogiskt på tre olika uttryckssätt: diskussion, överläggning och protest. Syftet med en diskussion är att ta reda på vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. Överläggningar handlar om att väga olika alternativ i syfte att ta ett beslut.

Protester handlar om att uttrycka åsikter offentligt i syfte att påverka. Protester kan vara mer eller mindre störande, men en tumregel är att om det inte stör alls, så är det ingen protest. Även de fredligaste av demonstrationståg kräver avstängda vägar och omdirigerad trafik.

Alla tre uttryckssätt kräver ett starkt skydd i en demokrati, vilket yttrandefrihetskämparna ibland verkar glömma.

Protester kan vara mer eller mindre störande, men en tumregel är att om det inte stör alls, så är det ingen protest.

Men om vi försvarar studentaktivister som avbryter politiska möten kan ju högerextremister anamma samma metoder, lyder varningen på DN:s ledarsidor. Det stämmer, och det gör de redan. Precis som palestinaaktivisterna blir nynazisterna oftast utsläpade av polis efter en liten stund om de börjar skrika. Det finns inget som garanterar att våra meningsmotståndare inte använder sin rätt att protestera på samma störande sätt som vi gör. Men det finns inte heller något som garanterar att fri diskussion leder till sanning eller bra politiska beslut. Vi måste våga lita på att ett starkt försvar av människors rätt att protestera, inklusive på vissa störande sätt, är rättfärdigat just för att det överlag skyddar folkets röst och intressen gentemot makthavarnas.

Med det sagt finns inget enkelt svar på hur man bör balansera rätten till fria diskussioner, rätten till deltagande i olika typer av beslutsfattande, och rätten till protest. Vi måste kunna göra skillnad på att störa eller avbryta diskussioner och att omöjliggöra dem; på att utmana förd politik och på att hota politikers förmåga att verka som politiker. Klart är dock att en reflexmässig prioritering av fri diskussion framför protest inte alltid duger.

Läs mer

Att störa just politiska frågestunder – möten som explicit är till för att ge allmänheten en chans att ställa politiker till svars för sina handlingar – verkar särskilt ostrategiskt. Risken är att politiker slutar ställa upp på sådana evenemang. Att våra politiker är villiga att möta allmänheten och svara på deras frågor är i sig ett tecken på en stark demokrati, och inget vi kan ta för givet.

Samma sak gäller de protester som riktar in sig på enskilda akademiker, som vandaliseringen av en forskares kontor på Linnéuniversitetet förra veckan. Att ge sig på forskares möjlighet att bedriva forskning utan rädsla för repressalier för sina åsikter är lika ostrategiskt som oförsvarbart. Det är viktigt att understryka att studenter eller andra aktivister inte ska kunna framtvinga utredningar av akademiker, eller på andra sätt tvinga forskare till tystnad, på grund av att deras forskning får dem att känna sig ”osäkra” eller triggade.

Vi vet vad som händer när sådana idéer får fäste: de används, med dubbel kraft, för att avskeda eller på andra sätt straffa Palestinavänliga forskare.