April, april

Ofta blir jag förvånad över hur lång en månad är men så är inte fallet med april 2018. Det kändes lite som att jag blinkade och sen var månaden slut. Möjligen säger det mer om mitt tempo än själva månaden men, men.

När mars inte ville vara en vårmånad i år fick april ta över dess roll. Förvisso med den äran men allt för sent.. Jag vet att jag tidigare har skrivit om min längtan efter våren och efter ljusets återkomst men i år blev det särskilt tydligt. Tror att min intensiva längtan efter våren hänger ihop med min längtan efter trädgårdssäsongen.

Sol och politik

April inleddes med en sol som lite tveksamt tittade fram, som om den inte var riktigt säker på att den vågade. Konstaterar att en har många olika roller här i livet och att ena stunden är en mamma och ordnar våffelfika på altanen och i nästa stund är en fotograf och har som uppgift att fotografera alla kandidater till kommunfullmäktige. Dessutom fick jag möjligheten att pröva en helt ny roll, den som kommunalrådskandidat. Första uppdraget blev ett samtal med P4 Väst som handlade om landsbygdens utmaningar. Viktig fråga att diskutera! Särskilt när en bor i en landsbygdskommun som Munkedal.

Vårhelg i vacker miljö

Första helgen i april tillbringades på vackra Bjertorps slott och det var den helgen våren kom på riktigt. Att äntligen få till en löprunda utomhus var helt underbart och gav pepp och energi som räckte i flera dagar efteråt.

Vemod och sorg men ändå lugn och framåtblickande

Även om det på så många sätt varit en fin månad har den också varit riktigt svår att ta sig igenom. Min älskade katt Selmer blev allvarligt sjuk och med tanke på att han var nästan 18 år var min oro stor. Det såg först ut att gå bra och jag pustade ut och kände mig tacksam över att få ha honom kvar i mitt liv. En vecka senare blev han åter dålig och veterinären konstaterade att det inte fanns något de kunde göra för honom. Alltså ställdes jag inför det värsta med att vara djurägare, att ta beslutet om att nu skulle hans liv ta slut. Trots att det gått några veckor nu så har jag svårt att vänja mig vid att han inte finns mer. Han har ju funnits med mig i hela mitt vuxna liv och varit en viktig del av livet.

Inspirerande tal från SSUs förbundssekreterare Andra och en helt magisk solnedgång!

En torsdagseftermiddag åkte Johanna, Johanna och jag till Stockholm. Det blev en härlig roadtrip med samtalsämnen som aldrig sinade trots timmarna det tog att åka. Så fint med vänner där det aldrig blir tyst eftersom en har så mycket att säga varandra. Först tillbringade jag en dag med i Stockholm medan Johannorna for vidare till Bommersvik. På lördagen anslöt jag till Bommersvik och till årets avslutning av Bommersviksakademin. Alltid lika fint att få komma till platsen som är en så viktig del av min historia. Dessutom härligt att få träffa alla de där människorna från hela landet som är engagerade och aktiva men som en sällan träffar.  Det var en inspirerande helg med fina samtal, massor av pepp och otroligt vacker miljö. Jag fick möjlighet att använda min fina nya klänning som jag var tvungen att köpa trots att den är nytillverkad. Det var också en helg som går till historien som helgen när jag dödade mina favoritskor! Jag har aldrig tidigare lyckats verkligen döda ett par skor men det lyckades jag med nu. Redan på lördagen lyckades jag fastna i en skoskrapa och skala av klacken. På söndagsmorgonen skulle jag dricka kaffe och lyckades hälla kaffet över hela mig och över skorna som stod intill. Mina stackars skor!

Gott med tid hemma med hundarna och vid älven.

Efter några dagar på resa är det så skönt att komma hem igen. Jag trivs så otroligt gott vid älven och känner mig tacksam över den vackra miljön jag har precis utanför dörren. Att börja eller avsluta dagen med en promenad längs Örekilsälven gör gott i själen. Härligt dessutom att Ebba och Ida är lika nöjda som jag över att gå vår vanliga promenad. Vi går under tystnad och i en samstämd glädje och det är onekligen riktigt fint.

Fina och inspirerande dagar på Viskadalens folkhögskola

En helg tillbringade jag på Viskadalens folkhögskola och höll kurs för studieorganisatörer. Det är verkligen förmånligt att få möjligheten att tillbringa tid i ännu ett vackert landskap. April har verkligen varit en månad då jag fått möjlighet att vistas på några av de vackraste platserna jag vet. Att dessutom få prata om folkbildning är även det synnerligen förmånligt. Två saker gjorde ordentligt intryck på mig under helgen. Dels när Kim Petersson pratade om sin resa från att vara sd-sympatisör till att bli fackligt engagerad och sedan socialdemokrat. Otroligt starkt och bra! Nästa sak som gjorde intryck var när kursdeltagarna redovisade vad de gjort under kurshelgen. Två grupper valde att redovisa med teater och det var verkligen fantastiskt fint. Härligt att få möjlighet att vara med och inspirera människor i deras engagemang.

Klädbytardag och tid för familjen

Sista helgen i april arrangerade Regina, Erika och jag en klädbytardag i Munkedal. Det var verkligen en lyckad dag och vi är redan peppade på att arrangera en ny. Dagen efter klädbytardagen var jag på konsert i Foss kyrka och lyssnade på Diana som sjöng. Konserten arrangerades till förmån för unga med psykisk ohälsa. Så stolt över Diana både för hennes sång och för hennes engagemang i viktiga frågor.

April inleddes med en längtan efter vår och avslutades med att våren kommit för att stanna. Så många fina stunder men också svårt, som livet i sin helhet alltså!

Årets slut

Jul och nyår har passerat och januari är här med milt men regnigt väder. I december önskar jag mig alltid lite snö. Vill gärna att det skall vara så där julkortsvacker när det ändå är jul. Lite snö bjöds det dessutom på under december även om själva julen var grön.

Torps herrgård i vinterskrud

Även om jag är tämligen skeptisk till snö och kyla kan jag inte hävda annat än att vintern blir vackrare när den är vit. Det kan dessutom bli så andlöst vackert att jag måste stanna och fotografera.

Kurshelg, advent och marsvinsbad

Månaden inleddes med lätt pudersnö och ett löfte om en vit jul. Jag hade förmånen att ha med mig yngsta barnet som prao när jag höll kurs i Vänersborg. Dessutom hann vi med att fira första advent den helgen och hade ändå tid till annat smått och gott. Bland annat att bada marsvinen. I alla år jag har haft marsvin har de avskytt att bli badade men marsvinet Greta är det stora undantaget. Hon fullkomligt älskar att bada och älskar att bli ompysslad.

Flera påminnelser om vikten att ta vara på varje ögonblick i livet!

Inledningen av december innehöll en sådan blandning av saker. Jag var hemma i Kungälv en sväng för att hålla en workshop. Märkligt nog lyckades jag få tiden att räcka till för att också fika med mamma vilket jag inte riktigt hunnit med under hösten. De gånger jag har haft vägarna förbi har hon varit på språng eller så har min tid varit allt för knapp. Jag var på en helt märkligt fin begravning när en av mina väninnor begravde sin make. Märkligt fin känns som rätt beskrivning eftersom jag aldrig tidigare suttit och smålett på en begravning. Det var så rätt stämning och så fint i allt det hemska och jag är tacksam över att det blev precis så.

Lite vinter och lite bokrelease

När jag var ungefär femton år lärde jag känna min kamrat Evert. En klok man som har gett mig många kloka råd genom åren. Dessutom en man med ett synnerligen spännande liv som han nu har skrivit en bok om. Boken heter Mitt namn är Evert och handlar dels om åren då han satt i riksdagen men också om så mycket mer han hunnit med i sitt drygt nittioåriga liv. Det var så fint att få vara med på bokreleasen av hans bok och få höra alla fina hälsningar till honom samt höra honom berätta en del av historierna i boken. Det är lite märkligt att lyssna till någon berätta om historien, den stora historien som rör ett land samtidigt som det var en del av hans alldeles vanliga vardag.

Fula jultröjor, pepparkakor och julklappar

Den lilla snön som kom regnade bort lagom till jul men jag ersatte julkänslan med att ta på mig min fulsnygga julkofta, spela julmusik och baka pepparkakor. Regina och Sophie och min fyraåriga lilla kompis kom hit en onsdag före jul. Vi åt galet god pizza med pesto, grönkål och granatäpple, åt massor av de nybakade pepparkakorna och bytte julklappar. Kvällen var väldigt sen innan gästerna sa hej då vilket onekligen är tecken på en bra kväll.

Jufirande, gran och klappar

Själva julen inleddes med en traditionsenlig tur till Liseberg. Barnen åkte allt de förmådde och hann med medan vi vuxna nöjde oss med att strosa och dricka kaffe. Själva julafton tillbringades i Hult med en ovanligt tjusig gran. Jag brukar hävda att årets gran är den tjusigaste men i år menar jag det verkligen. Attans vilken praktfull gran vi hade i år. Julafton innehöll allt som sig bör i form av god mat, godsaker, klappöppning, ännu mera mat och filmtittande. Ganska lagom men himla fint!

Födelsedagsfrukost, shopping och nyår

De sista dagarna på året hör alltid till de viktigaste eftersom det är då yngsta barnet fyller år. Den här gången hela tretton år och det firades med en shoppingdag i Göteborg tillsammans med min syster. Många fina fynd gjordes men vi var helt slut när vi lämnade stora staden. Nyårsafton firades i det nya huset vid älven och jag kan konstatera att det är ett hus som passar för kalas. En ganska stillsam tillställning med många skratt. Mest nöjda och mest irriterade med kvällen var vovvarna Ebba och Ida eftersom min syster hade med sig hunden Svante. Å ena sidan var han rolig att leka med men mina gamla tanter tyckte att valpen var lite jobbig efter ett tag. Nåväl, han blir äldre och de kommer att vänja sig vid honom. Det blev en fin avslutning på ett märkligt år. När jag tänker tillbaka på året som gått har jag nästan svårt att peka ut vad som varit de största händelserna eftersom det varit ett år så fullt av liv. Att blicka tillbaka på året som gått får helt enkelt bli en syssla för en annan dag. Just nu nöjer jag mig med att lägga december till handlingarna.

Att få vara en mamma...

Det är mors dag idag och sociala medier fylls med hyllningar till mammor. För mig är det på många sätt en problematisk dag. Egentligen är jag inte mer brydd om mors dag än vad jag är om alla hjärtans dag eller kanelbullens dag. Däremot blir det oavsett min inställning en dag som påminner mig om mitt eget märkliga föräldraskap. Det är onekligen lite speciellt att vara ofrivilligt barnlös och samtidigt ha fyra fantastiska flickor som jag har förmånen att vara förälder till. Även om jag genom mina flickor har varit förälder i fjorton år tog det lång tid innan jag såg mig själv som en mamma. Det kändes som om jag inte riktigt hade rätt till det ordet eftersom jag inte själv burit och fött mina barn. Ganska märkligt egentligen eftersom det inte är biologin som är det avgörande i föräldraskapet utan de handlingar som en gör under barnens uppväxt. Rent logiskt vet jag att jag är en mamma eftersom jag gör och har gjort allt som en mamma skall göra. Samtidigt är ordet laddat och jag valde att inte använda det förrän mina barn själva gav mig den benämningen. Alltså är jag både en mamma och en mormor samtidigt som jag fortsatt sörjer barnen som inte blev.

Att få dela sitt liv med barn är en ynnest och en gåva oavsett hur en har fått sina barn. Att hantera konflikten i ofrivillig barnlöshet och föräldraskap är dock inte helt enkelt. Känner skuldkänslor inför att jag helt enkelt inte bara kan vara nöjd och tillfreds med det faktum att jag har barn. Samtidigt finns där ständigt tanken på barnen som inte blev, de barn som jag en kort tid burit. Att släppa tanken på hur livet blivit om allt varit annorlunda är svårt. En måste ge sig själv tid att sörja tänker jag och försöker acceptera alla dessa motstridiga känslor. En märklig dag på så många sätt men samtidigt fin då den började med ett grattis på mors dag från äldsta dottern och som sedan följdes av fina gratulationer från resten av barnen. Mina flickor är en ständig påminnelse om att moderskapet är förankrat i kärlek och handling främst! De har gett mig den största gåvan i livet, att få vara en mamma.

Förra sommaren tillsammans med mina äldsta döttrar och älskade barnbarnet

Ibland glömmer jag

Att människor kommer och går i ens liv hör till vanligheterna. En del stannar länge och andra bara helt kort. En del går för att aldrig komma igen och en del av dem lämnar en större saknad än andra. Jag har flera gånger tidigare skrivit om min far som gick bort för dryga två år sedan. Jag trodde nog att jag vid det här laget skulle ha kommit längre i min egen process. Att jag skulle ha gått vidare och inte längre känna behovet av att prata om att han är borta och hur han fattas mig. Idag lyssnade jag på radion samtidigt som jag körde mellan Hult och Göteborg. Kom på mig själv med att tänka att jag borde berätta för pappa om programmet jag lyssnat på, tänkte att han skulle tycka att det var intressant att diskutera. Jag glömde mig bara i några sekunder innan jag insåg att vi inte längre kan diskutera något alls, den tiden är förbi. Samtidigt vet jag ungefär hur samtalet hade blivit. Vad han hade sagt och vad jag hade svarat. Han hade verkat vara ointresserad men inte kunnat lämna ämnet ändå. Märkligt hur jag ibland glömmer att han är borta. Samtidigt märker jag hur de där tänka samtalen fyller en funktion. Det ligger en tröst i att veta att mot slutet då kände vi varandra så väl att jag på förhand visste vad han skulle svara när jag frågade. Det ligger något fint i det tänker jag och ser med värme på den tiden och väljer att släppa alla åren då vi inte pratade med varandra alls.

En av mina favoritbilder på pappa och älskade vovven Ida

Att förlora sig själv

De senaste dryga två åren har varit något av det värsta i mitt liv. Förvisso har det varit år då det hänt otroligt mycket bra saker men detta har överskuggats av de många sorgerna. På kort tid förlorade jag två nära anhöriga, jag genomgick IVF, fick tre missfall inom loppet av ett år och blev dessutom sjuk. Mitt sätt att hantera allt detta var att öka tempot, att göra mer och mer för att helt enkelt inte ha tid att tänka och känna. Att ta in allt var för svårt och allt för mycket att mäkta med. Under en kort tid är det kanske möjligt att hantera svårigheter genom att inte hantera dem men i det långa loppet fungerar det inte. För mig resulterade det i att jag helt förlorade mig själv. Jag visste helt enkelt inte vem jag var längre, vad jag tyckte om eller vad jag ville med mitt liv. 

När hela ditt inre är i uppror blir dina val och hur du agerar därefter. Inte särskilt genomtänkt eller välgrundat och kanske helt i motsats till hur du brukar agera. Det kommer dessutom förr eller senare leda fram till den punkten då det inte fungerar att fortsätta öka tempot. Med några månaders distans till allt som skett och hur jag valde att hantera det blir det smärtsamt tydligt hur jag förlorade mig själv helt. Hur jag tappade intresse för det som tidigare har varit viktigt för mig. Det kom till och med att påverka mina allra närmaste relationer. När en inte orkar med det egna jaget är det svårt att vara uppmärksam och tillgänglig för människorna i ens närhet. När en inte hanterar sina egna känslor blir det dessutom svårt att tolka andra människor. Risken för feltolkningar är uppenbar och det öppnar upp för än mer av det svåra. När en bara pratar utan att lyssna till svaren blir kommunikationen sällan helt bra.

Att se tillbaka och se sig själv agera som en främmande människa är märkligt. Så mycket som jag skulle vilja gå tillbaka och rätta till men att gå bakåt är inte möjligt. Den enda vägen är som alltid framåt, nu med skillnaden att det finns en ny insikt. En insikt om att jag åter har hittat mig själv.

Alla de dagar som passerat...

En vecka har hunnit passera på det nya året och det skall bli spännande att se vad som väntar under de veckor som följer. Jag ser tillbaka på året som gått och ser ett märkligt händelserikt år. När jag går igenom alla bilder från månaderna som passerat blir jag nästan lite förvånad över allt jag har hunnit med. Samtidigt känns det som om året försvunnit snabbare än jag hunnit förstå. Händelser som känns alldeles nyss ligger numera nästan ett år tillbaka i tiden. Genom bilderna ser jag ett år präglat av mycket aktivitet, mycket glädje och många smått fantastiska saker.

Utsikten från Ales stenar i Skåne

Det är också ett år då sorgen tagit stor plats. Det har hunnit passera flera månader sedan jag fick missfall men sorgen känns fortfarande ny. Tänker det är märkligt att det varit så mycket svårare att gå vidare den här gången, jag har ju trots allt varit med om det flera gånger förut. Fast det är kanske just det som gör det så mycket svårare. Sorgen är numera en följeslagare på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. När det nya året så har börjat känns det som hög tid för våra vägar att skiljas åt. Det är lätt hänt att en fokuserar på det negativa och missar allt det positiva längs vägen. 2016 har faktiskt varit ett år då smått fantastiska saker har skett.

Tänk där i bokhyllan ligger min bok!

Precis i början av året släpptes äntligen boken Berättelser från Gamlestaden som jag varit med och skrivit. Vilken otrolig känsla att hålla i boken som en själv faktiskt är upphovet till. Det var en lång process dit och många alldeles fantastiska människor inblandade i det som resulterade i en riktigt fin bok. Känner mig otroligt stolt över boken och riktigt glad över att jag under året som gått fått många tillfällen att hålla bokpresentationer och prata om den.

Rügen, Zadar, Västerås, Viskafors, Edinburgh, Stockholm och Skanör är platserna på bilden

Jag älskar att resa och året som gått har gett mig många anledningar att ge mig av ut på tur. Några resor har varit utomlands medan de flesta har varit inom landet. I somras for Regina,Sophie och jag på vad vi kallade för #tantroadtrip och hamnade i Skåne. Jag förälskade mig helt i vår sydliga landsända och tänker att på sikt är det meningen att jag skall bo i den delen av landet. Drömmer om den fantastiska trädgård jag skulle kunna anlägga om jag istället bodde i Skåne. I september for Frida och jag till den tyska ön Rügen vilket även det kom att bli en förälskelse. Vilken otrolig plats! Det var verkligen otroligt vackert, nästan fånigt vackert överallt och jag hoppas på möjligheten att resa tillbaka i sommar. En stad som jag ständigt reser till är Stockholm men i våras var jag för första gången där som turist tillsammans med familjen. Riktigt trevligt att få se andra platser i en stad som jag så ofta vistas i

Rhapsody in Blue hör till en av de riktigt tjusiga rosorna i min rosenträdgård

Det som talar mot att anlägga en trädgård i Skåne är hur mycket jag älskar min egen trädgård här i Hult. Den är ett ständigt pågående projekt som ger mig otroligt mycket glädje och stolthet. I trädgården kan jag helt förlora tidsperspektivet och märka hur det helt plötsligt börjar skymma utan att jag riktigt varit medveten om timmarna som gått. Under säsongen som passerat har fler rosor planterats i rosenträdgården och fler planteringar anlagts. Växthuset byggdes ut och blev nästan dubbelt så stort för att rymma alla mina tomater som jag råkade driva upp.

Mitt arbetsrum

Året har varit ett smått kaotiskt år i huset i Hult. Det inleddes med att dottern Annas gamla rum förvandlades från ett övergivet tonårsrum till ett alldeles fantastiskt fint arbetsrum till mig. Under tiden som arbetet pågick rådde kaos i resten av huset vilket onekligen frestade på tålamodet. När så arbetsrummet var klart, huset städat och återställt i sin ordning ja då väntade nästa stora renoveringsprojekt.

Byte av fönster i köket

Nästa projekt blev att renovera köket, något jag längtat efter i tolv år! Att renovera köket visade sig vara än mer tålamodsprövande än någon annan renovering. Under flera månader var det inte möjligt att laga mat ordentligt och allt från köket förvarades i resten av huset. Mitt i vardagsrummet stod kyl och frys under hela renoveringen. Köksrenoveringen var ett stort projekt eftersom vi bytta fönster, satte in nytt element, öppnade upp en vägg, satte nytt tak och golv samt ny köksinredning. Resultatet är dock helt otroligt och jag njuter verkligen varje gång jag lagar mat eller bakar. Det är ett funktionellt och logiskt kök, helt anpassat efter hur jag vill att ett kök ska vara.

Mitt pinupjag Miss Penny Lane! Fotograf: Jana Mäkinen

Jag tycker om att utmana mig själv och göra sådant som jag egentligen inte vågar. Det är därför som jag flyger trots att jag är flygrädd. Hur skulle jag annars få se något av världen? En sådan möjlighet testa vad jag vågar var när jag fick möjligheten att vara med i Pinup Akademins kalender för 2017. Känner mig otroligt stolt över att vara med i kalendern och den representerar verkligen något jag tror på. Att människors kroppar är vackra hur de än ser ut, att det finns inte några skönhetsideal bara skönheter! Otroligt roligt också att kalendern fått spridning i media och att vi som representanter genom det fått möjligheten att prata om kroppspositivism och ideal. För mig som feminist och som mamma kändes detta som otroligt viktigt att vara med om.

Det var mitt 2016 genom några av årets händelser. Nedan har jag samlat ihop vad jag skrivit i slutet av varje månad. Verkligen spännande att se hur många olika saker som kan rymmas under ett enda år.

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Jag vill skratta mer!

När året nästan är slut känns det naturligt att blicka framåt. Känner mig nyfiken inför vad 2017 har att erbjuda. Detta trots, eller kanske just på grund av att de senaste två åren varit tunga. Tänker att 2017 vill jag ha anledning att skratta mer. Inte bara ett litet skratt så där i förbifarten. Jag vill skratta bubblande av glädje. Ett sådant där skratt som inte går att hejda!

Elvis får mig alltid på gott humör

Fast hur det än är med livet i stort finns det alltid tillfällen till skratt. Jobbar hårt på att se allt det positiva som sker även när livet är tungt. Jag kan ju faktiskt välja vad jag vill ge mest uppmärksamhet, det positiva eller det negativa. Att helt enkelt välja att vara glad är ju inte något som en bara kan göra. Däremot kan jag planera in sådant som jag vet gör mig glad. Som tid för min trädgård och tid för att fotografera.

Jag på Viskadalens folkhögskola i våras när jag pratade om sociala medier

Konstaterar när jag tittar igenom årets alla bilder så är det när jag föreläser eller håller kurs som jag trivs som allra bäst. Gillar utmaningen det ger och alla dessa fantastiska människor det gett mig möjligheten att möta. Mer av sånt och mindre av möten där människor mest bevakar sina egna positioner.

Från i somras när Regina skulle ta en bild på mig där jag skulle vara arg

Känner att jag det sista har sörjt så det räcker för en livstid. Har till och med skämts för att jag så att säga inte riktigt lyckas rycka upp mig och bli som förut. Fast det är ju så det fungerar med sorg, det är inte bara att gå vidare alla gånger. Fast helt utan förvarning kommer den där dagen då en känner att nu vill jag skratta mer. Nu vill jag göra det som är roligt och konstaterar att de lätta dagarna är fler än de svåra.

Han fattas mig!

Fars dag idag och för andra gången passerar den här dagen utan att min egen far finns med. Förra året reflekterade jag inte ens över dagen. Då befann jag mig i Kapstaden och skulle fortsätta till Namibia och var helt uppfylld av den upplevelsen. I år är jag hemma och konstaterar att den här dagen som egentligen aldrig varit viktig för mig plötsligt känns vemodig. Min far och jag hade inte en enkel relation till varandra. Det främsta skälet är nog egentligen att vi var alldeles för lika. Det där gjorde att vi ständigt blev ovänner när jag växte upp, särskilt under tonårstiden. Vår relation var också präglad av att min far valde att ta ett steg åt sidan och inte vara aktivt närvarande under lång tid. Under flera år hade jag en förälder som jag sällan talade med och knappt kände att jag egentligen visste vem han var som människa.

Det finns de som hävdar att människor inte kan ändras och att en helt enkelt får gilla läget och acceptera det för vad det är. Min pappa och jag fick en chans att förändra vår relation och lärde känna varandra på nytt. Det var inte enkelt, särskilt inte som det var alldeles nödvändigt att prata om allt det svåra och hur sviken och övergiven jag känt mig under lång tid. Det var inte enkelt men det var helt rätt och ledde fram till nya insikter för både mig och för min far. Vi var båda förändrade och från det kunde vi bygga en ny relation. På så vis fick vi några riktigt fina år tillsammans och mina barn fick lära känna sin morfar. Känns också fint att skicka med som erfarenhet till barnen att även det som kan tyckas omöjligt att förändra faktiskt kan vara möjligt. Är innerligt tacksam över att vi gav oss själva chansen att börja om. Genom det är min far en människas närvaro som jag sörjer varje dag. Han fattas mig och min familj

Pappa och Ida sommaren 2013

Sorg utan förvarning

Den här dagen har varit en synnerligen svår och märklig dag. Idag var jag nämligen tvungen att ta beslutet att låta min älskade Cleo somna in. 14 år fick vi tillsammans och det är svårt att tänka sig tillvaron utan älskade lilla Cleo. Hon som alltid kände på sig när en inte mådde riktigt bra och då alltid såg till att hålla sig nära. Som sov alldeles nära och gärna kurrade i mitt öra. Genom åren har vi stått inför det här beslutet förut. Hon har vid två tillfällen varit svårt sjuk och en gång attackerad av en mink. De där gångerna tog jag strid för henne, jag visste att hon skulle bli bra och att det var rätt beslut att ta. Genom det fick vi många fler år tillsammans och hon har varje dag gjort min vardag lite behagligare. Alltid kärleksfull och aldrig krävande, bortsett från om jag råkade skiva ost. Enligt Cleo var nämligen ost det bästa som fanns.

I morse visste jag dock med säkerhet att den här gången var det fel att välja striden. Hon hade troligen blivit påkörd av en bil men tog sig trots allt hem. Ena tassen helt obrukbar och det hördes att hon hade svårt att andas. Höll henne i min famn och insåg där och då att den här gången skulle det inte bli bra. Efter många timmar hos veterinären bekräftades detta och Cleo fick till sist bege sig iväg på sin egen resa. Är märkligt tomt här hemma ikväll, ingen Cleo som kommer och buffar på mig när jag sitter i min fåtölj och skriver på datorn. En liten stunds klappande och sedan var hon nöjd och lade sig att sova.

14 år är en lång tid även i en människas liv och vi har hunnit uppleva mycket tillsammans. Jag kommer att sakna henne och det kommer ta tid att vänja sig vid en vardag utan Cleo. Egentligen hette hon Cleopatra men det var det aldrig någon som orkade säga. Dottern Anna försökte när hon var liten. När hon skulle vara sträng mot katten brukade hon kalla henne för Cleoprata Kettil! Jag brukade nämligen alltid säga Anna Norrgran när jag skulle markera ordentligt när hon var liten. Med både förnamn och efternamnet då visste hon att nu var mamma irriterad.

Livet förändras, Anna är vuxen och Cleo är innerligt saknad. De senaste åren har inneburit många förändringar av det svåra slaget och då har Cleo ständigt funnits där. Den här gången får jag hantera det svåra utan hennes stöd.

Cleo

Katten med förmåga att hitta de mest märkliga sovplatser.

Hålla handen

Sedan i höstas är jag inne i processen att hantera min ofrivilliga barnlöshet på allvar. I höstas, ganska kort efter mitt andra missfall kände jag en märklig befrielse. Kan låta märkligt men det var verkligen befriande att veta att det för min del inte kommer att bli några biologiska barn. Att det inte finns något att hoppas på och att jag nu var fri att gå vidare. Hur smärtsamt det än är att veta känns vetskapen betryggande och lättare att hantera än att leva i ovisshet. Själva begreppet ofrivillig barnlöshet blir även det lite märkligt för mig eftersom jag ju faktiskt har barn, jag har bara inte några biologiska barn. Jag har följt mina fyra flickor genom livet så här långt och de två äldsta är ju redan vuxna. De första åren har jag dock missat. De där småbarnsåren som förvisso innehåller mycket jobbigt men också tycks vara en fantastisk tid. Får lite glimtar av den världen när jag besöker bästa kompisen och hennes treåriga dotter. Treåringen berättade sist vi sågs att hon har känt mig länge. Det har hon helt rätt i eftersom jag har känt henne i hela hennes liv. Det är verkligen en förmån att få följa hennes utveckling och höra om allt hon har att berätta. En treårings perspektiv på världen är aldrig tråkiga att lyssna till! Tänker att jag ändå är lyckligt lottad som har förmånen att ha en treårig kompis som kan dela med sig av sina tankar och funderingar. Då tänker jag att de där missade åren inte spelar så stor roll ändå. Att jag får uppleva delar av dem och det dessutom utan vakna nätter och VAB.

Sen kommer de där dagarna då det är betydligt svårare att hantera det där lilla begreppet aldrig. Jag kommer aldrig att få några biologiska barn och den självklarheten som det föräldraskapet innebär. Att ta in den tanken kan vissa dagar vara helt okej och helt överväldigande andra dagar. Som den där dagen på stranden vid öknen när min fyraåriga systerdotter sträckte sig efter min hand och vi strosade längs stranden. Plötsligt stannade hon upp för att rita i sanden det saknades nämligen ett hus precis där menade hon. När huset var färdigt släppte hon min hand och sprang den sista biten fram till vattnet. Jag var alldeles för långsam och hon ropade åt mig att skynda mig. Väl framme tog hon min hand igen och vi tog steget ut i det kalla vattnet. Så där hissnande kallt men ändå härligt. I den stunden kände jag en oerhörd saknad över barnen som inte blev och upplevelserna som vi aldrig kommer att dela. Jag är innerligt tacksam över de barn jag har och alla våra minnen, men de där upplevelserna som aldrig blev kommer jag nog alltid att sörja över. Tänker att det som inte blev påminner på många sätt om sorgen efter de människor en har älskat. Att sorgen kommer alltid att finnas där. Stark och överväldigande i början men med åren lättare att hantera och något som en vänjer sig vid. Det är märkliga är ju att en vänjer sig även vid saknad!

En hyllning till min far

Idag är det precis ett år sedan min pappa gick bort. Det känns inte som att ett år har hunnit passera, det känns snarare som om det hände alldeles nyss. Jag har fortfarande inte vant mig vid att han fattas mig. Det i sig är inte särskilt konstigt med tanke på att av de 36 år jag har levt har han funnits här i 35 av de åren. Genom åren har jag förlorat människor jag har älskat och som har stått mig riktigt nära. Att inte ha dem hos mig har och är svårt men den förlusten skiljer sig från den att förlora en förälder. Genom att förlora min far har jag också förlorat en del av min egen historia.

Pappa och jag 1979

En av mina starkaste minnesbilder av min pappa är hans tatueringar. När jag var barn i början av 80-talet var det fortfarande inte helt vanligt med tatueringar. Min pappa hade tidigare varit sjöman och var den ende jag visste som var tatuerad. Tatueringarna gjordes under hans många resor i världen och som barn kunde jag inte få nog av alla hans berättelser om dessa resor. Tror att det är en av anledningarna till min egen starka önskan om att se och uppleva världen. För mig har resten av världen alltid varit en del av min egen vardag genom pappas historier.

Idag när det gått ett år sedan pappa gått bort kändes det därför alldeles naturligt att göra en av pappas tatueringar till hyllning av min far som fattas mig. Blomman på pappas vänstra arm har alltid varit min favorit, kanske för att den var den enklaste och mest anspråkslösa av dem. Idag har tatueringen dessutom fått en dubbel symbolik för mig eftersom han gjorde den i Kapstaden på 60-talet. Min dotter Anna och jag gjorde båda en hyllningstatuering. Pappas blomma från Kapstaden som grund men med vår egen färgsättning. Min går i starkt rött medan dotterns har lite svagare färger men med en markering i lila. Samma tatuering men den ser helt annorlunda ut på grund av de olika färgsättningarna. Jag hyllar min far och dottern hyllar sin morfar. Dessutom har vi genom detta något som blir en hyllning oss emellan. 

Även om jag idag saknar min pappa känner jag ändå en stor tacksamhet över att jag först förlorade honom för ett år sedan. Redan när jag föddes var han sjuk och sannolikheten att han skulle leva tills dess jag var vuxen var obefintligt. Fast sällan är något omöjligt och det går att förändra även det som kan tyckas vara oföränderligt. Istället för att lämna livet när min syster och jag var barn så fick han leva länge nog att se oss bli vuxna, han fick dessutom fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn. Det är onekligen något att vara tacksam över.

Idag saknar jag min far

Min pappa och jag hade en allt annat än enkel relation. Under många år pratade vi knappt med varandra vilket idag känns mycket märkligt. Den sista tiden av min pappas liv tillbringade han med min familj. Under en tid bodde han hemma hos oss och även efter att han skaffat en egen lägenhet så var han mer hos oss än där. Efter många år av frånvaro hade jag vant mig vid att ha honom här, att han var en del av mitt liv och en del av min vardag. Vi byggde upp en ny relation till varandra och lärde känna varandra på nytt. Jag är innerligt tacksam över att vi fick den möjligheten och de tiden tillsammans. Fast ibland tänker jag att livet just nu hade varit enklare om vi aldrig försonats och aldrig fått en relation. Om det varit så då hade jag inte saknat honom och känt en sådan sorg varje dag sedan han dog i december. Just nu känns det mest orättvist att när jag äntligen fick tillbaka min pappa så var det bara tillfälligt. Vissa dagar glömmer jag nästan bort honom men vissa dagar, som idag saknar jag honom enormt. Hör hans röst när han kommenterar det som händer i familjen och hur dagen såg ut. Jag kallar vår hund Ebba för råttan eftersom det är vad pappa hade kallat henne. Jag vet det fast han aldrig träffade henne. Sorg är inte enkel och när en minst anar då är den där igen. Just idag känner jag mig liten och saknar min pappa enormt. Försöker att inte tänka på de där åren som var allt annat än enkla och fokuserar på de senare åren men det är inte alltid lätt. Önskar helt enkelt att vi fått mer tid tillsammans. Samtidigt är jag innerligt tacksam över att vi hann reda ut allt som blivit fel och kunde bygga upp en ny relation. Är otroligt tacksam över att min pappa fick möjlighet att vara morfar till mina barn och är tacksam över att han är saknad.

Pappa när han trivdes som bäst

Livets skörhet.

Att livet är skört är något vi vet men ibland glömmer bort. Den senaste tiden har det kommit väl många påminnelser om att så är fallet. Allt annat i livet känns tämligen trivialt. Jag är frisk och har tak över mitt huvud. Jag behöver inte känna oro för om min familj kan äta sig mätt eller ej. Det där är egentligen den viktiga grunden för ett bra liv. Allt annat är mindre viktigt. Att vara frisk, leva i frihet och säkerhet och ha möjlighet att äta sig mätt. 60 miljoner människor befinner sig på flykt i världen vilket är den största mängden flyktingar sedan andra världskrigets slut. Känner en sådan förtvivlan över de människor som dör i sin strävan att få komma hit. Här där vi har fred och trygghet och där vi har råd att visa medmänsklighet. Dagligen kommer ensamkommande flyktingbarn till Sverige och har fått lämna allt bakom sig. Jag förlorade min pappa för åtta månader sedan och känner mig fortfarande tagen av den händelsen. Tror att det kommer att dröja lång tid innan jag känner att jag inte längre befinner mig i sorg. Fast jag har bara förlorat min far och det dessutom i vuxen ålder. Jag har fortfarande mitt hem kvar, min familj och mina vänner. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att som barn förlora allt och tvingas fly till ett främmande land. I en annan situation kunde det ha varit mina barn som befann sig på flykt, det kunde ha varit jag som befann mig på en båt som kapsejsade någonstans på medelhavet. Varje människa som flyr är någons närmaste, någons barn, förälder, syster, bror, partner. Bakom varje siffra finns en människa som har levt ett liv och varit viktig för andra människor. De förtjänar medmänsklighet och möjligheten att komma till en plats där de kan sluta fly och mötas av vänlighet.

Tänder ljus för dem som omkommit i flykten och välkomnar dem som överlevt färden hit.

Förra året

Vi är inne på årets andra månad och det har onekligen varit en intensiv början på året. Året som är får mig att tänka på året som gått och jag inser att det varit ett synnerligen händelserikt år. Mycket har varit bra men till stora delar var året vi lämnade bakom oss ett ovanligt tungt år. Ett liv består av både motgång och medgång och när dessa har balans upplevs livet som ganska behagligt. Förluster är en naturlig del av livet hur smärtsamma de än må vara. Förr eller senare kommer de att drabba oss alla även om vi givetvis önskar att det inte vore så.

2014 inleddes med en ovanligt tidig vår. Vi tjuvstartade våren lite genom att resa till Edinburgh i februari. Även om staden var inbäddad i dimma rådde där tveklöst vår och vi njöt av vårblommor och träd som var på väg att börja grönska. Vi hjälpte pappa att flytta in i en ny lägenhet i Munkedal, firade första maj och genomförde en valrörelse. En andra resa till Edinburgh hanns också med innan det var dags för Anna att ta studenten. Plötsligt var liten stor och studentbal följdes av studentmottagning. Under våren löptränade jag fokuserat med målet att klara av att springa en mil. Jag sprang längre och fortare för varje vecka och kände att jag verkligen hittat min grej. I april skadade jag min fot och även om den inte var bruten satte skadan stopp för träningen helt ett tag. Efter några veckor var det åter möjligt att träna men då gällde det att helt undvika belastning av foten. Även om jag sedan några månader tillbaka åter kan springa så är det med stor försiktighet och varken hastigheten eller distansen är i närheten av där jag var förra våren. Kombinationen av skadad fot, student för dottern och en valrörelse gjorde att jag var helt slut när sommaren började. Vårt fokus för sommaren ändrades och vi valde ett lugnare tempo än vad vi hade tänkt oss.

Sommaren som följde var helt fantastisk när det gällde vädret. Dag efter dag med strålande sol och blå himmel. Vi spenderade mycket tid i vår trädgård och nästan varje frukost åt vi i vår älskade rosenträdgård. Under sommaren gjorde vi i ordning ett växthus och utökade våra odlingar. Även om det givetvis innebar mycket jobb med mer odling så blev det också till utrymme för avkoppling. Min bästa stund på dagen under sommaren var om kvällen när jag vattnade våra odlingar. Mycket av min tid ägnades åt våra odlingar och under tiden ägnade ägnade Raimo sin tid till att bygga ett uterum i trädgården. Till Annas student hade han inte hunnit få på taket vilket innebar att vi till slut fick flytta kalaset inomhus. Efter att taket kom på plats blev uterummet ett uppskattat tillskott här hemma i Hult. När pappa fyllde 70 år i augusti var vädret ostadigt men vi kunde trots allt ha kalas i trädgården. Förutom att fira far så firades ytterligare några födelsedagar. Maken och vovven Ida fyller på samma dag och några dagar senare fyller ena barnet år. På sommarens sista dag var det min tur att fylla år och uppvaktas med tårta av familjen. Mycket av det vi hade tänkt oss för sommaren blev inte av. Mot sommarens slut blev det också tydligt att pappa blivit betydligt sämre. Från att ha orkat åka med på utflykter blev det nu svårt för honom att ens orka med söndagsmiddagen med familjen.

När sommaren skiftade till höst ägnade jag i stort sett all min tid till valrörelsen. Dels för att valet givetvis var viktigt men också som ett sätt att slippa hantera förlusten av en nära anhörig. Att det var så är enkelt att se så här i efterhand men då var det inte lika enkelt. Hösten fortsatte i ett högt tempo och valrörelsen följdes av vår bröllopsfest. Det kändes lite märkligt när dagen för festen till sist var inne. Vi hade ju väntat i tio år på vår bröllopsfest och då kändes det nästan lite overkligt att vi till sist var framme. Efter festen tillbringade Raimo och jag några härliga dagar i Krakow. Även om det hunnit bli oktober var hösten ju ovanligt mild här hemma. I Krakow fick vi förmånen att få ytterligare några dagar av sommarvärme. Verkligen en förmån att få möjligheten att förlänga den varma säsongen ännu ett litet tag. Den milda hösten innebar att vi kunde fortsätta skörda i både växthus och odlingslådor. I rosenträdgården blommade det rosor ända fram till tredje advent vilket måste vara något alldeles extraordinärt.  I odlingssäsongens slut tog jag hand om fröer och sparade dem till nästa säsong. Det skall verkligen bli spännande att se hur det fungerar att plantera dem om några veckor. Under hösten fick vi fin hjälp att ta ner träd i trädgården. Än så länge ser det ganska rörigt ut eftersom vi inte hunnit att hantera alla fällda träd ännu. Trots det känns trädgården redan nu betydligt större än tidigare.

När hösten till sist började skifta till något kyligare temperaturer åkte jag till Bommersvik för att påbörja en mycket spännande ledarskapsutbildning som fortsätter under hela våren. En otroligt fin möjlighet som jag är otroligt tacksam över att få vara delaktig i. Till första advent är det sedan några år tillbaka tradition att ha glöggmys här hemma i Hult och så även under året som gick. Alltid lika trevligt och mysigt och för mig är det då julen verkligen börjar. I december som gick fick jag åter möjligheten att besöka Dublin som är en otroligt mysig julstad. Överallt är staden ordentligt pyntad med juleljus och tomtar och annat som hör julen till. Tror att även en inbiten julhatare skulle omvändas i den miljön. Dagarna efter att jag åter kommit hem till Hult blev vi äntligen klara med ena tösens rum och hon kunde flytta in. Det tog ganska exakt två år från att vi började bygga om övervåningen tills dess båda baren hade flyttat in i sina rum. Att renovera tar alltid mer tid än vad en kan tro. Det som överskuggade allt roligt och positivt under den sena hösten och vintern var att pappa blev allt sämre. Det var flera vändor in på sjukhuset och några dagar innan jul blev han åter inlagd. Trots att jag visste att han var sjuk, att han har varit svårt sjuk hela mitt liv så blev det trots allt en chock när han faktiskt dog. På årets näst sista dag lämnade min pappa oss och han är mycket saknad.

Det nya året inleddes med saknaden efter två anhöriga och sådant tar tid att vänja sig vid. Året som gick har lärt mig att prioritera och fokusera på det som är viktigt. Familj, vänner, kalas och politik hör till det riktigt viktiga i mitt liv. Familj och vänner säger sig självt varför det är viktigt. Kalas sätter guldkant på tillvaron och är verkligen något vi har alldeles för sällan. Varför spara på något så viktigt bara till födelsedagar? Politiken till sist, den är viktig samtidigt som den gör mig alldeles matt. Ibland är de där långa mötena så outsägligt tråkiga att jag undrar varför jag alls kom på tanken att bli politiker. Men även de där mötena är viktiga även om de helt klart kan förändras. Politiken är en del av den jag är och hur jag än har försökt att vara på ett annat sätt har jag ännu inte lyckats.

Ljusets återkomst

Även om det är fortsatt vinter är mornarna inte lika mörka länge och dagarna något längre. När ljuset är på väg tillbaka blir det tydligt hur mycket dess frånvaro har påverkat oss. Tänker att jag redan nu skall planera för nästa vinter och försöka förebygga vinterdeppigheten som gärna drabbar mig. Den här vintern blev det tyngre än vanligt i och med att pappa blev sjuk innan jul och sedan gick bort. Det är egentligen först nu vi börjar att märka att han faktiskt är borta. Precis när pappa dog var det så mycket som skulle ordnas. Begravningen skulle planeras, olika folk skulle kontaktas, lägenheten tömmas och det var bara att skiva listor och pricka av punkt efter punkt. Nu är allt det där klart, begravningen var för några veckor sedan och vardagen har kommit tillbaka. Det är nu det blir tydligt att det saknas en människa i vår familj. Vår vardag är förändrad och nya rutiner behöver skapas. Även om vi har lätt att fylla vår tid med aktiviteter märker jag hur varje dag innehåller små luckor som tidigare var tid vi umgicks med pappa. Även om han är borta känns det skönt att vi på senare år hittade tillbaka till varandra och att jag verkligen saknar min pappa idag. Skulle kunna gräma mig över att vi inte fick mer tid tillsammans men känner mig innerligt tacksam att vi alls fick tid. Den där tiden gör det lättare att sörja. Ljuset och våren gör dessutom sorgen lite lättare att bära.

Så har vintern så sakta börjat att skifta till vår. Det sker nästan omärkligt men det är tveklöst ett skifte på väg. Just ljuset är nog den tydligaste faktorn och kanske mest efterlängtad. En liten tur i vår trädgård visar dock att där finns många fler tecken på att våren är på väg. Tittade lite mer noga i rabatterna idag och konstaterar att överallt där jag har satt lökar där tittar det upp grönt. Skall bli riktigt spännande att se hur resultatet blir. Jag gjorde en ny plantering förra året och i den planerade jag noga innan lökar inhandlades och planterades. Tidigare har jag varit lite mer ostrukturerad när jag planterat. Det har i sin tur lett till tämligen varierade resultat vilket gör att jag nu lägger lite mer tid på planering.

Även om jag under stor del av året ondgör mig över den förhatliga rönnspirean som vi ständigt för krig mot så tycker jag om den ibland. Om våren är rönnspirean trevlig eftersom den tidigt börjar grönska. Brukar ta in grenar i februari som får pryda hemmet och vara ett löfte om allt det gröna som snart kommer. Blev dock riktigt förvånad när jag hämtade in grenar idag och märker att de redan har börjat att slå ut. Det är ovanligt tidigt även för att vara rönnspirea. Kanske har den milda vintern gjort att den inte såg någon poäng med att vänta längre. Klokt beslut! Varför låta våren vänta?

Tacksamhet!

Jag känner den djupaste tacksamhet till de människor jag har förmånen att dela mitt liv med. Fantastiska människor som stället upp i alla lägen och finns där när livet är svårt. Som vet vad som behövs innan det än behöver sägas.Vi har begravt min pappa idag och jag känner mig rörd över det intryckt han gjort inte bara i mitt liv utan även i mina vänners. Känner mig lyckligt lottad mitt i sorgen över att vara omgiven alla dessa otroliga människor. Livet är bräckligt och skört vilket kan vara lätt att glömma bort. Vi tycker oss vara odödliga fast vi vet att så inte är fallet. Viktigast av allt är de människor vi delar våra liv med och hur vi vårdar våra relationer. Jag har ett halsband där det står: Älska den du är, det du gör och dem du lever nära - det är allt! Ett enkelt men mycket klokt budskap.

Sen blir allt som vanligt

På onsdag skall vi begrava min pappa vilket känns helt ofattbart. På fredag har det gått en månad sedan han gick bort och jag har nog fortfarande inte förstått att han verkligen är borta. Insåg igår att jag väntar på att begravningen skall vara över så allt kan bli normalt igen. Att livet kan bli som vanligt. Märkligt att tänka så eftersom det inte kommer att bli som vanligt igen. Livet kommer förvisso att gå vidare men det kommer vara annorlunda. Så småningom kommer det att åter kännas som vanlig vardag men nu är det en tillvaro med saknad. De sista två åren bodde pappa i sort sett hos oss vilket gör hans frånvaro tydligt märkbar. De flesta av våra veckorutiner var även pappa en del av. När vi var och handlade då handlade vi även till honom, vi åt middag tillsammans flera gånger i veckan och när han flyttade in i sin lägenhet tittade vi förbi nästan varje dag. Sedan han gick bort har det varit mycket som skall hanteras och planeras. En begravning måste ordnas och samtal måste ringas. Jag märker att jag fått märkligt dålig förmåga att ta tag i saker vilket annars brukar vara min styrka. Just nu blir saker liggandes, en del av dem viktiga men det är som inte möjligt att ta tag i dem. Att förlora sina föräldrar hör till livet, det är något som kommer att ske förr eller senare. Med tanke på att min pappa varit svårt sjuk i hela mitt liv är jag verkligen tacksam över att det är först nu han är borta. Även om det är en naturlig del av livet så känns det inte mindre jobbigt. Nyss var han här, nu är han borta och på onsdag skall vi hedra hans liv och ta ett gemensamt farväl.

Vardag

Ett nytt år har tagit sin början och nästan två veckor har hunnit passera sedan årsskiftet. För oss här hemma i Hult har årets inledning varit tung. Livet måste gå vidare även när det är svårt. Samtidigt känns vardagens rutiner som ett ankare just nu. Som någonting som förankrar oss i vardagen och i det normala. Vi har städat undan julen, bokat in barnens alla aktiviteter samtidigt som vi röjer ur pappas lägenhet och planerar hans begravning. Som sagt livet fortsätter och så måste det vara. I helgen drabbades vi av stormen Egon och nu finns här att göra när det gäller att röja upp efter de hårda vindarna. Taken på växthus, förråd och uterum har blåst sönder och dessutom har ett stort träd blåst nästan omkull. Samtidigt är vi tacksamma över att bara ha materiella skador att förhålla oss till. När jag var på väg hem i lördags föll ett stort träd precis framför bilen men jag hade tur och lyckades stanna. Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv och en sådan händelse väcker onekligen många tankar. Skadorna här hemma känns inte så viktiga längre i jämförelse. Dessutom var vårt växthus lite av ett experiment. Väggar och dörr höll alldeles utmärkt, men taket blåste sönder. Nu får vi ta ställning till om vi skall sätta fast plasten på ett annat sätt eller om vi kanske skall ha ha ett annat material på taket. Känner mig onekligen tacksam över att fortsatt ha möjligheten att ta hand om vardagens alla måsten här hemma i Hult. Egon skapade lite mer jobb till oss men det kunde onekligen varit värre.

Elvis hjälper till att inspektera skadorna i trädgården

Den allra sista dagen

Idag har min pappa till sist tagit sitt sista andetag. Jag trodde att jag var förberedd men så var det inte. Min pappa finns inte mer och kommer att fattas mig under resten av mitt liv. Aldrig mer är ett svindlande begrepp att förhålla sig till. Aldrig mer kan jag ringa honom eller hälsa på, aldrig mer har jag min pappa kvar.

Eftertanke och reflektion

 Allhelgonahelgen har inte varit någon helg jag reflekterat över något särskilt tidigare i livet. Ju fler år som läggs till ens levnad desto fler människor har en hunnit att både älska och mista. De flesta av de människor jag har mist i mitt liv har hört till min äldre generation. En del av dem har dock lämnat det här livet alldeles för tidigt. För flera år sedan dog en nära vän till mig vilket jag tror på många sätt har präglat mitt liv och mitt sätt att se på livet. Den förlusten fick mig att sluta drömma om framtiden och istället se till att genomföra mina drömmar här och nu. När någon som är jämnårig går bort väcker det många tankar. Det lyfter upp frågan om livets egentliga mening och vad som sker efteråt. Mest smärtsam är dock insikten om att vi inte är odödliga. Allas dagar är räknande även om ingen av oss vet när den sista dagen väl är inne. Förluster är en del av livet men likväl svåra att bära. Oavsett när de sker känns det som att en inte är redo. I år har jag förlorat en nära anhörig vilket kom helt utan förvarning. Trots att det har hunnit gå månader sedan dess känns förlusten fortfarande alldeles ny och märklig. Är inte van vid att personen fattas mig och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid det. Livet är skört vilket är viktigt att komma ihåg. Just därför lever jag här och nu och väntar inte med mina drömmar. Ikväll har jag tänt ljust för dem jag saknar. Jag bär dem med mig nu och för alltid.