Diskussion:Ola Tunander

Systerns namn och dödsår

Är systern bemärkt på något vis? Är halvbrodern Martin känd? Är det relevant att nämna dem här? 213.67.70.14 16 november 2010 kl. 11.42 (CET)

Varför är det så viktigt för det IP-numret bakom den senaste redigeringen att gång efter annan nämna brodern och den avlidna systern? Ta gärna en titt på vederbörandes diskussionssida. 80.216.202.229 23 februari 2011 kl. 23.18 (CET)

kommentar om POV mall

Om man som föremål för allehanda åtgärder får blanda sig in i denna diskussion vill jag säga ett par ting. För det första tror jag det finns en hel del missförstånd vad gäller hur väl underbyggda mina arbeten om främmande ubåtsoperationer i svenska vatten är. I vissa kretsar har general Bengt Gustafsson spritt föreställningen om att jag skulle vara mindre trovärdig och mina arbeten inte skulle ha vunnit accept. Han har också använt ett ytterst obehagligt språk för att diskreditera mig.

För det andra fungerar den POV-mall som satts över artikeln om mig som en ”varningstriangel” (eller på engelska ”a badge of shame”). Det är åtminstone inte tillåtet inom ramen för det engelska Wikipedia, och det svenska Wikipedia hänvisar till sin engelska motsvarighet i dessa frågor. Det engelska Wikipedia skriver att den som ifrågasätter neutraliteten i en artikel och sätter upp en POV-mall över artikeln måste omedelbart inleda en diskussion på diskussionssidan (talk page). I annat fall kan POV-mallen avlägsnas omedelbart av vilken redaktör som helst, d.v.s. redan efter ett par dagar. Enligt artikelns historik sattes POV-mallen upp den upp den 8 december utan att någon diskussion har inletts. Engelska Wikipedia skriver om POV-mallen:

• Do not use this template unless there is an ongoing dispute in an article.

• The editor placing this template in an article should promptly begin a discussion on the article's talk page. In the absence of any discussion, or if the discussion has become dormant, then this tag may be removed by any editor.

• The purpose of this group of templates is to attract editors with different viewpoints to edit articles that need additional insight. This template should not be used as a badge of shame. Do not use this template to "warn" readers about the article.

• This template should only be applied to articles that are reasonably believed to lack a neutral point of view. The neutral point of view is determined by the prevalence of a perspective in high-quality reliable sources, not by its prevalence among Wikipedia editors. http://en.wikipedia.org/wiki/Template:POV#When_to_remove

Jag är kanske inte den som ska bedöma om en artikel om mig är neutral eller inte, men jag kan åtminstone tillföra en del information, och jag kan naturligtvis säga att jag hade föredragit att inte behöva jämställas med Gustafsson m.fl. i en pågående debatt. Det finns ting i artikeln, som jag inte finner speciellt tilltalande, men som kanske bör finnas där för att redovisa flera ståndpunkter.

Om man går tillbaka till sidans historik finner man emellertid ett påstående om att Gustafsson har sagt att jag skulle ha ”förvrängt citat”. Den som har följt min diskussion med Gustafsson i ”Historisk tidskrift” (2009) har nog uppfattat saken annorlunda. Gustafsson hävdade att jag hade förvrängt ett citat av tidigare statssekreteraren Pierre Schori om hans samtal med Henry Kissinger (från Lennart Ljungs dagbok januari 1983), men detta är inte Pierre Schoris uppfattning. Schori har på ett offentligt möte i februari 2010 gett sitt stöd för min version: att det aldrig var tal om nationalitet i det Kissinger sa, men han sa att ”det var smart gjort av den svenska regeringen att släppa ut ubåten på sätt som skett”, vilket knappast pekar på en sovjetisk ubåt. Gustafssons tolkning utgår från en helt annan sak (ett västtyskt rykte om en kärnvapenbestyckad sovjetisk ubåt), men här har Gustafsson plötsligt tilltro till mina skrifter, närmare bestämt till ett samtal jag hade med den tidigare västtyska försvarsattachén i Stockholm. Om man ska välja en vänlig tolkning kokar Gustafssons version ned till ett missförstånd. Jag har i artiklarna i ”Historisk tidskrift” och i ”Forum Navale” bemött hans kritik i detalj. Det finns ingen som helst substans i Gustafssons argument.

I sin bok ”Sanningen om ubåtsfrågan” (2010) talar Gustafsson mycket riktigt om att jag utvecklat en ”konspirationsteori” om västlig ubåtsaktivitet. Han söker skandalisera mig genom att skriva i termer av ”konspirationsteoretiker”. För det första ska det sägas att han själv nu hävdar att det kan ha varit en viss brittisk och västtysk aktivitet, medan jag också hela tiden har hävdat att det kan ha varit en hel del sovjetisk aktivitet. Frågan handlar snarare om de stora ubåtsjakterna som Hårsfjärden 1982 som på ett radikalt sätt påverkade den svenska opinionen. Dessa ubåtsoperationer har spelat en betydande roll som psykologiska operationer (helt i linje med amerikansk doktrin och kanske brittisk, men det kan jag mindre om). Mot det ställer Gustafsson ett dokument från den svenska militära underrättelsetjänsten om sovjetiska krigsplaner för Nordeuropa, som de presenterats i Oslo 1994 av generallöjtnant Vladimir Tjeremnikh (förste vice stabschef för Leningrads militärområde). Gustafsson fäster stor tillit till detta dokument. Han har lagt in det som bilaga i hans bok. Han har använt det i flera artiklar. Men när jag läste dokumentet i boken fann jag att jag hade skrivit det själv. Det var min rapport efter general Tjeremniks besök i Oslo. Jag hade lämnat det till den svenske militärattachén, som besökte mig på mitt kontor för att bli orienterad om Tjeremnikhs besök. Attachén sände sedan min rapport vidare till Stockholm. Mitt namn fanns inte på rapporten, men jag har publicerat stora delar av den i en bok som kom ut 1995. Men allt detta finns redogjort för i ”Historisk tidskrift” och i tidskriften ”Forum Navale” (2009-2010). Det finns ingenting kvar av Gustafssons argument. Gustafsson var ansvarig officer under denna period och har sina intressen att försvara. Han är inte nödvändigtvis den bästa källan i detta sammanhang.

Det ska erkännas att han hade två foton i sin bok som jag inte hade sett tidigare: ett foto på en västtysk minifarkost i Kiel på ca 17 meter och ett på en sovjetisk minifarkost på ca 16 meter, som fotograferats vid Svarta havet. Den västtyska miniubåten kan kanske vara en Typ 100 på 18 meter. Den sovjetiska farkosten fotograferades under en amerikansk militärhistorikerresa till Ryssland 1992. Jag deltog själv på denna resa, men jag var inte med till Svarta havet, där fotografiet togs (av de första sju personerna på resan som jag samtalade med var samtliga från olika underrättelsetjänster utom en som skrev om ”deception”). Gustafssom skriver att den senare farkosten inte har något torn och att den skulle kunna vara den s.k. valryggen, som man sätt i svensk skärgård. Om man ser närmare på fotografiet finner man att farkosten har ett lågt torn. Däremot finns det tonvis av västliga farkoster som passar in på den svenska beskrivningen av ”valryggen”.

Detta är i sig inga bevis, men man kan heller inte bortse från denna information, och Gustafssons kritik visar sig vid närmare granskning vara tämligen tunn. Påståendet att mina argument skulle vara ”illa underbygga” och ”kontroversiella”, som skrivits i POV-mallen kan kanske ha tillkommit i all hast, men det är minst sagt störande för den som utsätts för det. Man kan naturligtvis argumentera för att min analys inledningsvis var ”kontroversiell”, men den är det inte längre eller rättare sagt den har ett betydande stöd inom ”mainstream” både på akademisk och på diplomatisk sida (och mera dolt på nordisk militär sida). Först ska det kanske tilläggas att i de böcker jag skrev på 1980-talet utgick jag ifrån att ubåtsaktiviteten i svenska vatten väsentligen var sovjetisk. Det var först i samtal med centrala britter och amerikaner som jag förstod att så kanske inte var fallet.

Men om man ser till det erkännande som jag har fått och vad som idag kan kallas ”mainstream” på området måste man ta till sig följande fakta: Under 1980-talet och åtminstone fram till 1987-88 dominerande uppfattningen att det var en omfattande sovjetisk ubåtsaktivitet i svenska vatten. Denna uppfattning byggde ytterst på den offentliga utredningen SOU 1983:13, ”Att möta ubåtshotet”. Under 1990-talet tonades antalet kränkningar ned. Man sa sig ha haft få säkra kränkningar (även under 1980-talet), och man sa sig inte kunna avgöra de kränkande ubåtarnas nationalitet, vilket byggde på den offentliga utredningen 1995:135 ”Ubåtsfrågan 1981-1994”. Under 2000-talet kom det att ske en ytterligare förskjutning av uppfattningen med utredningen SOU 2001:85, ”Perspektiv på ubåtsfrågan”, som pekade på att det under 1980-talet kunde ha varit både västlig och sovjetisk ubåtsaktivitet i svenska vatten, men man räknade fortfarande med få säkra kränkningar. Denna utredning tillsattes efter långa intervjuer på svensk TV med den amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger (mars 2000) och den brittiske marinministern Keith Speed (april 2000), som båda sa att deras ubåtar hade opererat ”regelbundet” och ”ofta” i svenska vatten för att testa det svenska kustförsvaret. Ambassadör Rolf Ekéus tillsattes som utredare i denna senaste ubåtsutredning. Ambassadör Mathias Mossberg var huvudsekreterare och jag var inledningsvis den enda experten i utredningen. Jag skrev emellertid en egen svensk bok (2001) och sedan en engelsk bok (2004), som kom ut i London i Frank Cass Naval History Series. Boken la stor vikt vid marinens krigsdagböcker och vid Weinbergers och Speeds påståenden om omfattande och regelbunden västlig ubåtsaktivitet (brittisk, amerikansk och kanske västtysk) i svenska vatten även om boken utgick ifrån att det också kan ha funnits sovjetisk aktivitet. Denna version bekräftades också av brittiske chefen för den militära underrättelsetjänsten John Walkers och flera andra. Till skillnad från SOU 2001:85 betonade jag att det kan ha varit betydligt fler kränkningar från västlig och kanske också från sovjetisk sida, och jag pekade på en mängd indikationer som tydde på västlig aktivitet.

Den danska officiella historieutredningen om det kalla kriget (2005) anslöt sig helt till min uppfattning. Det gäller också den finska kallakrigshistorien (2006). Min rapport för det svenska kallakrigsprojektet ”Sverige under det kalla kriget” (2007) hade förord som var skrivet av författarna till den danska, finska och norska kallakrigshistorien. Mina arbeten på området ligger därmed väl i linje med det nordiska akademiska ”mainstream” och jag har antagligen t.o.m. förändrat detta ”mainstream”. Den dåvarande finska presidenten Mauno Koivisto slöt också upp bakom min uppfattning i sin bok från 2008. 2009 kom huvudsekreteraren i Ubåtsutredningen, ambassadör Mossberg, ut med en egen bok ”I mörka vatten: Hur det svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan”. Han kom närmast till samma uppfattning som jag, och boken var tillägnad bl.a. mig. Ambassadör Ekéus hade skrivit insidestext till boken, och han menar att denna redogörelse befinner sig helt inom ramen för utredningens konklusioner. Samtidigt publicerade kommendör Peter Huchthausen, tidigare amerikanske marinattaché i Moskva och regional DIA-chef, en bok om hemlig ubåtsaktivitet, som väsentligen anslöt sig till min analys. Huchthausen var en av USA:s tungviktare när det gällde sovjetisk ubåtsaktivitet. 2010 höll Mossberg föredrag om sin bok för ambassadörerna på det svenska utrikesdepartementet. Det kom inga invändningar mot hans uppfattning.

Gustafssons uppfattning står långt ifrån den rådande officiella versionen i Sverige, som den finns uttryckt i den senaste officiella utredningen SOU 2001:85. Om ”mainstream” handlar om den officiella versionen har Gustafsson ingenting med den att göra. Föreställningen i den akademiska världen och inom den diplomatiska kåren går emellertid längre. Den har till dels helt anslutit sig till min uppfattning och andra delar av ”mainstream” har i väsentlig grad närmat sig min analys. Ett par forskare på försvarshögskolan och delar av den militära eliten, inte minst en del officerare från 1980-talet, står emellertid fast vid utredningen SOU 1983:13, men detta är varken uppfattningen hos det officiella Sverige eller bland de nordiska historiker, som under senare år har skrivit de stora verken om det kalla kriget. Kanske är det därför som ett par officerare i denna debatt har använt ett så obehagligt språk, där man har talat i termer av ”konspirationsteori” och ”förvrängning av citat”. Det är inte givet att Wikipedia ska sluta upp bakom denna gruppering eller använda sig av dess språk.

Jag disputerade på en avhandling om bl.a. marinstrategi och geopolitik 1989 och utnämndes till forskningsprofessor år 2000. Jag har haft ett flertal projekt finansierade av det norska försvars- och utrikesdepartementen. Jag publicerade min bok om ubåtsincidenter i svenska vatten, ”The Secret War against Sweden” (2004), på Frank Cass (Naval History Series), som är det mest prestigefyllda förlaget om marinhistoria i Europa. Boken ”Cold Water Politics” (London: Sage 1989) var kurslitteratur på Naval War College i USA, boken ”The Barents Regionen” (London: Sage 1994) med bidrag av norska och ryska utrikesministrar var kurslitteratur på flera universitet i Norden, och boken ”Post-Wall Geopolitics : Security, Territroy and Identity” (London: Sage 1997) var kurslitteratur på bl.a. Oxford University i England. Att tala i termer av ”kontroversiell” och ”illa underbyggda” arbeten är helt enkelt inte rimligt. Jag har varit referee för artiklar för bl.a. ”International Security”, (Kennedy School of Government, Harvard University) som är den kanske mest prestigefulla tidskriften i världen om säkerhetspolitik. Jag har varit referee för ”European Journal of International Relations” och för ”Millennium: Journal of International Studies” (London School of Economics), och jag har suttit i den rådgivande styrelsen för den senare. När det upprättades en ny tjänst som forskningsdirektör vid Norges utrikespolitiska institut (NUPI) 2008 var det bara tre av sökarna som ansågs kvalificerade, enligt den internationella kommittén. Det var en belgisk forskare, professor Iver B Neumann och jag (Neumann fick tjänsten, men han var också en av de två icke-anglosaxiska forskarna inom ämnet internationella relationer som av universiteten i USA, Kanada, Australien, Sydafrika och Hong Kong hade rangerats bland de 20 mest kreativa forskarna i världen). Jag har för övrigt suttit i styrelsen för Nordic International Studies Association.

Man kan inte bara påstå att mina arbeten generellt sett är ”kontroversiella och illa underbyggda” och att jag ”kallats konspiratorisk” bara för att ett par svenska officerare har sagt detta, officerare som dessutom har eget intresse av att försvara det de gjorde på 1980-talet. Jag hoppas att Wikipedias redaktörer i framtiden i högre grad följer Wikipedias regler som säger att biografier om levande personer ska skrivas ”med försiktighet och med respekt för personens integritet”.

Bästa hälsningar Ola Tunander Darkwaters. (diskussion) 16 februari 2011 kl. 12.04 1 januari 2001 kl. 00.00 (CET)(Signatur tillagd i efterhand.)

På svwp brukar POV-mallen betraktas som en åtgärdsmall, dvs att artikeln är eller förefaller vara ensidigt vinklad och bör åtgärdas. Den har inget med artikelsubjektet att göra. Men jag tackar för att du har redogjort för din synvinkel här på diskussionssidan. Det kommer (förhoppningsvis) att göra det lättare att skriva en mer neutral artikel. /Kemikungen 6 mars 2011 kl. 08.53 (CET)

Några tankar/synpunkter på det du skriver:

1. Jag kan mycket väl föreställa mig att Kissinger tyckte att det var "smart" av Sverige att släppa iväg även en Sovjetisk ubåt med tanke på hur ubåten i Gåsefjärden hanterades. Ingen, inte ens USA skulle tjäna på en repris av den farsen. Det är i så fall "smartare" att släppa iväg en sovjetisk ubåt i hemlighet än att göra det till ackompanjemang av pressens fotoblixtar.
2. Att de flesta i Sverige under 1980-talet utgick från att de ubåtar som opererade i svenska vatten var sovjetiska grundar sig på det faktum att den enda främmande ubåt som bevisligen har opererat i Svensk skärgård (U 137) var sovjetisk.
3. Att ditt arbete med ubåtsfrågan betraktas som kontroversiellt är knappast förvånande med tanke på att det är ett kontroversiellt ämne. Jag tror knappast att det finns några okontroversiella åsikter i ubåtsfrågan.

Instämmer med POVmallens motivering. Jag anser också all tre avsnitten bör tas bort/minskas kraftigt då artikeln bör koncentreras på beskrivning av artikelsubjektet, inte hans alster och de frågor som behandlas i dessa böcker.Yger 6 mars 2011 kl. 09.09 (CET)

Borttaget material från artikeln.

Jag lyfter ut de stora textmängderna som här diskuterats ovan. Diskutera här nedan vad som skall vara kvar respektive tas bort. Texterna kan i stora stycken kortas ner avsevärt eller helt tas bort.

Den borttagna texten

Säkerhetspolitik i Norden: avspännings-, regions- och dialogprojekt

Tunanders skrift om amerikansk marinstrategi för Försvarets forskningsanstalt och hans doktorsavhandling ’’Cold Water Politics’’ (1989) kom att användas som kurslitteratur på militärhögskolor i Sverige och USA. Från mitten av 1980-talet initierade Tunander en studiekrets om ”Ett nytt Europa” tillsammans med professor Ole Wæver, grundare av Köpenhamnsskolan för Internationella relationer, Prof. Iver B. Neumann, senare forskningschef vid utrikespolitiska institutet i Oslo, Espen Barth Eide, senare statssekreterare vid det norska utrikes- och försvarsdepartementen och Sverre Jervell, arkitekten bakom Barentsregionen, som lanserades av utrikesministrarna Thorvald Stoltenberg och Andrej Kozyrev 1993. Tunander redigerade en bok ’’The Barents Region’’ (1994), med de norska och ryska utrikesministrarna, han utförde ett antal projekt för de norska försvars- och utrikesdepartementen, och hans böcker om geopolitik och regioner har använts som kurslitteratur på universitet i Norden och Europa. Med Robert Bathurst från PRIO och US Naval Postgraduate School initierade han från tidigt 1990-tal norsk-ryska dialogseminarier med ryska amiraler och generaler, och efter år 2000 organiserade han dialogkonferenser mellan de nordiska fredsforsknings- och utrikespolitiska instituten å ena sidan och det kinesiska CIIS (China Institute of International Studies) å den andra.

Geopolitik och ”tudelad stat”

I sin bok ’’Geopolitics in Post-Wall Europe’’ (1997) betonade Tunander att den traditionella konflikten mellan vän och fiende nu hade supplerats med en konflikt mellan kosmos och kaos, som tvingar de europeiska staterna att söka centralitet snarare än territorium. Den tjeckiska nationen var även villig att avlägsna det mer underutvecklade och nationalistiska Slovakien 1993 för att närma sig Bryssel. Tunander skrev omgeopolitik, regioner och makteliter i internationella tidskrifter som ‘’Security Dialogue’’, ’’Geopolitics’’, ’’Review of International Studies’’, ’’Cooperation and Conflikt’’ och den italienska ’’Limes’’, och han argumenterade i dessa artiklar såväl som i rapporter förEuropakommissionen och för en bok ‘’Government of the Shadows’’ (2009) att USA:s hegemoni delade den västliga staten i en reguljär demokratisk stat och en ”säkerhetsstat” (eller parallellstat) med band till de amerikanska säkerhetsstrukturerna. Tunander utvecklade Ernst Fraenkels och Hans Morgenthau begrepp om den ”tudelade staten” (Dual State), som konstitueras av en reguljär demokratisk stat, som agerar i enlighet med rättsstatens principer, och en ”säkerhetsstat”, som kan lägga in sitt veto mot den förras beslut genom att nya områden blir till en fråga om ”säkerhet”, en fråga liv och död (Wæver 1995). Tunander citerar sina samtal med den amerikanske tidigare CIA-chefen och försvarsministern James R. Schlesinger, som hävdade att det under detkalla kriget fanns ”två Sverige”, ett officiellt ”politiskt Sverige” och ett ”militärt Sverige” knutet till USA, som planerade för att den amerikanska försvarsmakten skulle bistå Sverige så snart som möjligt. Tunander citerar också samtal med centrala generaler (amerikanska och nordiska) som säger att vad gäller de känsliga svensk-amerikanska banden fanns bara en regel: ”Ingenting på papper.”

Ubåtsoperationer i svenska vatten

Tunander har presenterat tre volymer om 80-talets ubåtsoperationer i svenska vatten (se nedan 2001; 2004; 2007). Den regionale befälhavaren Lars Hansson skrev förord till hans ‘’The Secret War against Sweden – US and British Submarine Deception in the 1980s’’ (2004). Tunander pekar på att centrala personer, inte minst USA:s försvarsminister Caspar Weinberger, den brittiske marinministern Keith Speed och den brittiske chefen för den militära underrättelsetjänsten John Walker, har hävdat att västliga ubåtar under 80-talet opererade både ”ofta” och ”regelbundet” i svenska vatten för att testa svenskt kustförsvar efter konsultationer mellan en svensk förbindelseofficer och någon från den amerikanska eller brittiska marinen. Dessa operationer antas inte ha utförts av NATO utan i enlighet med ett bilateralt program. Tunander pekar på uttalanden från Keith Speed men också från dåvarande generalsekreteraren för NATO,George Robertson, och tidigare ordföranden i NATO:s militärkommitté general Vigleik Eide. Tunander argumenterar för att dessa operationer inte bara var tester av svenskt kustförsvar utan också var psykologiska operationer, därför att de på ett par år totalt förändrade svenskt tänkande. Fram till 1980-81 uppfattade bara 8 % av svenskarna att det fanns ett direkt hot från Sovjetunionen, medan denna siffra ändrades till 42 % 1983, efter att den svenska regeringen hade pekat ut Sovjet som ansvarigt för kränkningen djupt inne i marinbasen vid Muskö hösten 1982. Tunander deltog som civil expert i Rolf Ekéus Ubåtsutredning 2000-2001. Han skrev i Kungliga krigsvetenskapsakademiens tidskrift och i Tidskrift i sjöväsendet (Kungliga örlogsmannasällskapet), i Forum Navale och i Historisk tidskrift och för det Zürich-baserade ’’Parallel History Project’’. Enligt Tunander kan det mycket väl ha funnits en viss sovjetisk aktivitet i svenska vatten, men ubåtar som visade torn eller periskop under längre tid inne i svenska basområden antas ha utfört brittisk-amerikanska psykologiska operationer. Beslut om dessa ska ha tagits av en kommitté underställd CIA-chefenWilliam Casey. Sådana operationer ska ha planerats av ett förbindelsekontor mellan CIA och US Navy: ”National Underwater Reconnaissance Office”.

Ubåtsanalysens mottagande i Sverige och internationellt

Den danska regeringsutredningen Danmark under den kolde krig (2005) och den finska kalla krigshistorien (2006) anslöt sig till Tunanders analys, vilket skapade en viss debatt. Ett par svenska amiraler gick upp på den danska ambassaden och krävde ändringar i den danska utredningstexten. Författaren till den danska utredningen och författare till den finska och norska kallakrigshistorien skrev förord till Tunanders skrift ’’Spelet under ytan’’ (2007). En tysk-fransk TV-dokumentär, ”In feindlichen Tiefen” (’’ARTE och ’’ZDF’’) från 2005 visades över hela Europa. Den byggde i väsentlig grad på Tunanders arbete. 2007-2008 visades ett par svenska TV-dokumentärer av Uppdrag granskning, som också byggde vidare på detta arbete. En artikel i den brittiska tidningen The Sunday Times 2008 anslöt sig till Tunanders analys. Efter detta organiserade Kungliga krigsvetenskapsakademien, Kungliga örlogsmannasällskapet och Försvarshögskolan seminarier riktade mot Tunander. En tidigare försvarsstabschef och överbefälhavare skrev artiklar mot honom. De menade att det i allt väsentligt måste ha varit sovjetiska ubåtar som opererade i svenska vatten. Tunander stöddes emellertid av Ubåtsutredningens sekreterare, ambassadör Mathias Mossberg, med boken ’’I mörka vatten: Hur det svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan’’ (2009). Mossberg liksom den danska utredningen och den tyska-franska dokumentären betonade Tunanders argument att ubåtsoperationerna i hög grad måste uppfattas som psykologiska operationer. Samma uppfattning presenterades av den finska presidenten Mauno Koivisto, som skrev en artikel (2008) till stöd för Tunander och berättade att den sovjetiske ledaren Jurij Andropov 1983 hade bett honom att säga till svenska regeringen att de skulle sänka varje ubåt som kom in i svenska vatten, så att de själva kunde avgöra ubåtarnas nationalitet. Statsminister Olof Palme pekade aldrig ut Sovjet efter samtalet med president Koivisto. Tunander stöddes också av den franska marinhistorikern Alexandre Sheldon-Duplaix och den tidigare amerikanske marinattachén i Moskva Peter Huchthausen. Den svenska kontroversen pågår emellertid ännu, med en bok av den tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson, ’’Sanningen om ubåtsfrågan’’ (2010), som väsentligen är riktad mot Tunander. En debatt mellan Gustafsson och Carl Bildt å ena sidan och Tunander, Mossberg och Ekéus å den andra finns på webbsidanNewsmill.