Bokrecension: Matilda Södergrans Nell är en vidunderlig berättelse om vilsenhet och sårbarhet

Matilda Södergrans suggestiva och språkligt vidunderliga berättelse om Nell är en berättelse som handlar om utanförskap och vilsenhet, men också om behov av bekräftelse och längtan efter mening.

Vi har en plats: ett hus i slutet av en åker.

Vi har en huvudperson: Nell, som bor i ensam i huset tillsammans med sin hund – även kallad djuret, tiken, hyndan.

Vi har några bipersoner: Nells mamm som är otillräknelig och bor på ett vårdhem, Nells papp som bor i ett hus i närheten.

Vi har en tidsram: berättelsen utspelar sig under tre månader - juni, juli och augusti.

Vad händer dessa sommarmånader? Nell går ut med hunden, hon promenerar till havet, ibland simmar hon. Varje söndag besöker Nell papp, mer av plikt än av lust. Då och då besöker hon mamm som blir allt sämre och dör en dag i juli.

En vidunderlig berättelse om vilsenhet

Matilda Södergran är poet med fem diktsamlingar bakom sig och rent tematiskt har Södergrans texter i hög grad kretsat kring frågor om kroppslighet, våld, utsatthet, smärta, sönderfall, skevhet, trasighet och äckel.

Frågor som Södergran till stor del fångar upp i historien om Nell – men där uttrycket och anslaget i framför allt de tidiga dikterna kunde vara råbarkat och rått, köttsligt och smärtsamt är tonen i Nell mer drömsk och dröjande.

Nell är en tätt sammanhållen prosalyrisk samling där Nell är det nav allting kretsar kring. Men vem är Nell?

Nell är en ung kvinna som verkar ha svårt att (vilja) få syn på sig själv – när hon tittar i spegeln letar sig blicken bortom kroppen, men ”(o)m hon nu riktar blicken mot sig själv i spegeln ser hon krimskramset flyta runt i ansiktet som åtskilda delar. Hon ser den barnsliga munnen som inte gärna pratar.”

Krimskramset i ansiktet som verkar sakna fäste – näsan som värker i henne, munnen som är tyst, ögat som skelar.

Nells hela tillvaro ter sig lätt diffus och konturlös. Hon har svårt att få grepp om såväl sig själv som om varat, om världen omkring henne.

När hon lägger sig ner på soffan känns det som om hon lyckas komma till ro, som om ”(o)rganen sjunker i kroppen likt sand i vatten” och hon känner hur hon blir ”tydligt avgränsad mot oavgränsade ting”.

Att ligga i soffan som i en vagga befriar henne: ”Att lägga sig ner är inte att ge upp, utan att ge efter.”

Vad är det Nell måste släppa greppet om? Under sina långa promenader närmar hon sig något – en förändring, ett annat tillstånd, ett nytt tillstånd.

Den tystlåtna och tillbakadragna Nell omfamnar sin omvärld med ögat – hon registrerar detaljer, skiftningar och skeenden med nyfikenhet men också av nödtvång. Att följa med trädens skiftningar är ett sätt för henne att fästa sig i världen:

”Nell dras med denna visshet, att om hon inte fick se på träden varje dag skulle hjärnan börja stryka sig mot henne som en kelsjuk katt och upphöra att vara det brynstål värdigheten vässer sig mot.”

Vad är det Nell letar efter? Är det att få syn på sig själv, att kunna teckna fram sina egna konturer, att få fotfäste i en tillvaro som ständigt förändras och förskjuts? Att våga lämna ensamheten och avskildheten i det tysta huset och söka gemenskap med andra? Eller söker hon en förskonande och utplånande befrielse?

Frågorna hopar sig när man läser Matilda Södergrans suggestiva och språkligt vidunderliga berättelse om Nell - en berättelse som handlar om utanförskap och vilsenhet, men också om behov av bekräftelse och längtan efter mening.

Långsmala fingrar växer ut från handryggarna likt ljuschockade sticklingar.

ur Nell

Språklig virtuositet och suveränitet

Fredrik Bäcks omslag och grafiska formgivning av Nell för tankarna till hur böcker kunde se ut för hundra år sedan – boken har ett avskalat och enkelt uttryck utan extra information. Utformningen ger Nell ett arkaiserande och tidlöst drag.

Det blekgula omslaget och den dämpade designen står i bjärt kontrast till den språkliga rikedom, virtuositet och suveränitet som möter läsaren på varje sida i boken.

Varje enskild text är ett eget universum där Matilda Södergran utforskar Nell och hennes relation till sig själv, men också till papp och till mamm.

Förhållandet till föräldrarna präglas av avstånd, för att inte säga ett avståndstagande. Av bristande förmåga till kommunikation, en ovilja eller en oförmåga att verkligen se och höra varandra.

När mamm blir otillräknelig blir det plötsligt lätt för Nell att tala med modern, de för ett ”reaktionslöst samtal där ingen lyssnar på vad den andra har att säga”. De pratar förbi varandra inneslutna i sina egna tankar och liv.

Med skörhet och skärpa skildrar Matilda Södergran hur rollerna mellan mor och dotter blivit ombytta. Mellan Nell och mamm finns glimtvis en tafatt närhet, ett slags trygghet och gemenskap.

Skildringen av hur Nell och mamm skrattar hejdlöst när Nell klippt en råttlugg på mamm är fenomenal, av mamm som låter som ”en tilltäppt måsunge” när hon skrattar, av hur ”den lilla tungan blir längre än vanligt, vispgrötsrosa och fladdrig”, hur den ”stöts ur henne (…) som hunger och övergivenhet”. Och Nells skratt som mer liknar ”en upplöjd åker, uppluckrad jord, ja, en tung massa som luftats och gjorts porös”.

Mellan Nell och papp finns inget samförstånd, bara obekväm tystnad eller kallprat och utspädda samtal om trivialiteter.

Det är något som skaver mellan far och dotter, och detta tar sig konkret uttryck i en böld av smuts, en pormask på papps panna. Pormasken blir som en påminnelse om avståndet mellan dem.

Går det att klämma ut all denna svärta, alla denna sörja som finns mellan dem som ett hinder?

En hisnande läsupplevelse

Nell är en hisnande läsupplevelse, man läser långsamt för att låta varje bild, varje scen, varje mening sjunka in.

Texten är som en brustablett i ett vattenglas – den porlar och pyser, bubblar och river i halsen. Efterverkningen är långtgående och oanad.

Det är en sann njutning att vistas i Matilda Södergrans finkalibrerade språk som är så exakt, så vibrerande och så överraskande. Sinnligt och strävt, fullt av sorg, längtan och sårbarhet.