Vad skrämmer ditt barn?

Den största rädslan? Det är rädslan för att bli ensam, att vänner och familjemedlemmar ska försvinna. En annan stark rädsla är djurens utsatthet, isbjörnar som svälter ihjäl på isflak, djurarter som försvinner.

Så kan man sammanfatta de samtal om rädsla vi förde med barn i åldern 7-10 innan vi började bygga upp berättelsen i dramaserien Spegelvägen. För den utgår just från barns rädslor, och strategier för att hantera dem.

Spöket på flicktoan

Lusten att gå in i en kuslig stämning och möta det man är rädd för kan också förvandlas till fiktiva berättelser som elever delar med varandra, ett slags “urbana skollegender”. Går det någon omkring i Åshöjdens skola på natten, lämnar slime i trappan och flyttar på tavlor? Finns det ett spöke på flicktoan i Drumsö lågstadieskola? Och var det en gång en lärare som bara försvann? Är spegeln i lärarnas tambur egentligen en dörr?

Att sjunga kan hjälpa mot rädsla

I Spegelvägen finns en del av de här kusliga historierna med. Också det värsta scenariot: Att bli ensam och tvingas hitta ett sätt att leva med sin rädsla. Det är det som huvudkaraktärerna Leia (Hanna Wahlström) och Uno (Ivar Andersson) råkar ut för. Hanna Wahlström säger att  hon känner igen sin rollkaraktärs rädsla för ensamhet, men annars blir hon själv närmast rädd om hon måste göra något stort för första gången, som att resa ensam med en spårvagn hon inte förr har använt.

I Spegelvägen har Leia som strategi att man måste göra det man är rädd för, annars vet man inte vad som är hemskt på riktigt. Vilken strategi har Hanna själv?

Om jag blir rädd och springer bort från något sjunger jag inne i mitt huvud. För när jag sjunger känner jag mig trygg.

Hanna Wahlström

Sång är överhuvudtaget viktigt för Hanna. För ett par veckor sedan kom hon fjärde i MGP med sin egen låt. Då var hon jättenervös. Men hon visste att när hon börjar sjunga kommer det att kännas bra.

"Fear Is a Storyteller"

Rädslor är viktiga element i berättelser och underhållning. Karen Thompson Walker, författare och professor i creative writing vid University of Oregon, talade nyligen vid mediefestivalen Nordic Kids, en viktig träffpunkt för dem som jobbar med barn och unga inom nordiska mediebolag. Walker har själv skrivit populära barnböcker med dystopiska berättelser. Hon säger “Fear is a storyteller” - våra rädslor ger oss berättelser med egen dramaturgi och spänning.  Och de här berättelserna som barn bär på måste vi lyfta fram. 

Enligt Karen Walker är det viktigt att inte försöka försköna de här rädslorna, de måste tas på allvar. Därför måste böcker och filmer idag ofta ha ett öppet slut, menar hon. En happy end är helt enkelt ett svek, en flykt, och det känner barnen. Däremot ska där finnas hopp, realistiskt hopp. För hoppet ger också berättelser, berättelser om hur vi kan reagera på det vi är rädda för att ska hända.

Uncertainty is my favorite kind of ending. Uncertainty is almost the same as Possibility.

Karen Thompson Walker

Var du rädd för atombomben som barn?

En annan talare vid Nordic Kids, forskaren Helena Hörnfeldt vid Stockholms universitet, har studerat hur föremålen för barns rädslor växlar från tid till tid. Personer som är födda på 1950-/60-/70-talet upplever ofta att de hade en rätt trygg barndom trots hotfulla berättelser om atombomber, skyddsrum, gasmasker. 

Dagens svenska barn lever i en betydligt mer apokalyptisk stämning. Men deras rädsla fokuserar inte i första hand på atomkrig, utan på klimatet.

Helena Hörnfeldt ser att barns rädslor idag följer en estetik och ett manus som hämtas från populärkulturens spel och filmer. Barns framtidsvisioner är katastrofberättelser i dystra färger: smältande glaciärer, robotar, slaveri. De berättelser vi skapar av våra känslor färgas alltid av den historiska situation vi lever i.

Rädslor som inte försvinner

Samtidigt är enligt Hörnfeldt många rädslor oförändrade från generation till generation. Hit hör rädslan för mörker och för okontrollerbara naturkrafter.

Svenska Lena Ollmark har liksom Karen Walker skrivit böcker med både skräck och spänning för barn, och diskuterat rädsla och skräck med barn och ungdomar i alla åldrar. I samband med en workshop vid en tidigare Nordic Kids-festival fick hon frågan hur föremålet för rädsla skiljer sig mellan olika åldersgrupper. Hennes svar var att tre-i-topp-rädslorna är de samma i alla grupper:

1. Ensamhet  2. Mörker 3. Vuxenvärlden

Nästan samma resultat presenterades tidigare i år av ett forskarteam som inom ramen för Digital Futures Commission hade undersökt barns digitala berättelser på nätet i flera europeiska länder. Barns berättelser uppvisar enligt rapporten tre huvudsakliga rädslor: 

1. Ensamhet, att uteslutas 2. Att inte synas 3. Övergången till en vuxnare värld

Det är de här berättelserna vi ska ge seriösa svar på i vår fiktion för barn. Och om inte svar, så ledtrådar och möjliga strategier. Osäkerhet är ju nästan detsamma som möjlighet.