Film: Kupé nr 6 – en tågresa som gör en lycklig
Med sin andra långfilm befäster Juho Kuosmanen sin position som toppregissör. Kuosmanen visar att han har ett starkt berättargrepp, full koll på uttrycksformen och en varm relation till karaktärerna han skildrar.
Kupé nr 6 inleds med en fest i Moskva. En stimmig tillställning i en lägenhet vars bastanta väggar är impregnerade av rödvin, tobaksrök och litterära citat.
I centrum står värdinnan Irina (Dinara Drukarova) som gärna vill att alla skall hälsa på festens finska gäst Laura (Seidi Haarla). En nedstämd gäst som försöker bearbeta sin besvikelse över att Irina i sista stund bestämt sig för att hoppa av deras gemensamma resa till Murmansk.
Den som skall inledas följande dag och föra den unga studenten till Vita havets världsberömda hällristningar.
När Laura väl stiger ombord på tåget visar det sig att hennes resa ändå inte kommer att bli ensam. För i kupén sitter redan en man (Juri Borisov) som också är på väg till Murmansk. Men med helt andra förväntningar och erfarenheter i bagaget.
Två timmar senare är såväl rollkaraktärerna som biobesökaren många erfarenheter rikare.
När resan är mödan värd
Det är från första stund något magiskt över Kuosmanens vardagliga tågresa. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man obönhörligt sugs in i berättelsen tills den omsluter en på alla plan.
Tills man tycker sig vara ett med tågets krängningar i vinternatten. Tycker sig känna doften av saltgurka och handrullade cigaretter. Britsarnas sträva tyg mot handflatan. Kylan från iskristallerna på fönstret. Fukten. Trängseln.
Och så den livsbejakande nyfikenheten som fogar scenerna efter varandra. Den nyfikenhet som präglar mötet mellan de två passagerarna och som i förlängningen smittar av sig på betraktaren. Lite på samma sätt som i Richard Linklaters Before Sunrise (1995).
Man blir helt enkelt oerhört intresserad av Laura och Ljoha, av städerna de passerar, människorna de möter när tåget gör längre uppehåll någonstans.
Men mer än något annat känner man. Man känner för och med det udda paret. Och på samma sätt som de går igenom sina känsloregister pendlar man som betraktare mellan olika tonlägen.
I något skede märker jag att ett leende fastnat i min mungipa, en stund senare fäller jag en tår. Det är lite som att vara tonåring igen - den fas när alla känslor är stora och sanna och äkta.
Lyckad bearbetning
Kupé nr 6 är baserad på Rosa Liksoms roman med samma namn som utkom 2011. Och Kuosmanen har gjort exakt det han utlovar i filmens intro - han har hämtat inspiration ur boken, men inte varit rädd för att vika in på ett eget spår.
Grundupplägget är visserligen detsamma, men personerna har fått andra drag och där bokens manliga resenär ständigt för låda är filmens Ljoha betydligt mera lågmäld.
Styrkan i Kuosmanens berättande ligger i hans förmåga att arbeta på filmmediets villkor. Hans känsla för rytm och atmosfär. För tystnad, blickar och vida bilder. Vi ser det resenärerna ser och den emotionella laddningen uppstår ofta i mellanrummen mellan orden.
Skickligt lyckas han parera allt som skulle kunna tänkas angränsa till sentimentalitet och allmän smörighet. Och just därför är det möjligt att väva in små hänvisningar till James Camerons ultraromantiska Titanic (1997) utan att det blir patetiskt.
En postmodern, ironisk släng, men utan elakhet. Sällan har väl svartvita teckningar burit på så många budskap som de gör i det här sammanhanget.
Vilken duo!
Mycket kan sägas om Rosa Liksoms text och Juho Kuosmanens visuella värld, men det är skådisarna som gör resan njutbar.
I Seidi Haarla och Juri Borisov har filmvärlden begåvats med två nya klart lysande stjärnor. Känsliga, starka, uttrycksfulla.
Ingenting känns utklätt, iscensatt, stelt eller tillrättalagt. Varje rörelse - om det så gäller att tända en cigg eller röra om i en tekopp - ser spontan ut. Och varje ord landar rätt. Jag förstår inte ryska, men tror mig förstå exakt vad de säger.
När jag lämnar biografen är jag ledsen över att resan är slut och saknar både Laura och Ljoha. En stund funderar jag på hur väl filmen fångar resan man gör som ung - den när du söker efter svar, riktning och en fast punkt i tillvaron.
Och sedan tänker jag att det inte alls handlar om en speciell tid i livet utan om livet i sig. Det fantastiska, fascinerande, smärtsamma livet som envist fortsätter framåt längs rälsen. Ibland kan man välja var man stiger av och vem man reser med. Ibland blir det som det blir.
Och det kan vara vackert det också.
Lyssna på Kulturpodden om filmatiseringar av böcker, bl.a. Kupé nr 6:
