Den veganska Vasaboxaren som inspirerar, utmanar och provocerar – Mathias Eklund frågar: "Lever du grannens eller ditt eget liv?"
Mathias Eklund har gått från en över 100 kilo tung soffpotatis till proffsboxare. Nu är hans största rädsla att hamna tillbaka på soffan. Därför håller han ständigt i gång – han vågar inget annat.
Klockan är 5.00 vid Orrnäs skyddsrum i Vasa. Då Mathias Eklund kliver in och tänder lamporna ligger resten av staden fortfarande och sover i den småregniga novembermorgonen.
– Som vi brukar säga i boxning så sover motståndaren när vi tränar, säger Eklund och lindar in sina händer med vana, rullande rörelser.
Morgonträningarna hör till Eklunds repertoar tre till fem gånger i veckan. Den arla tidpunkten beror inte minst på att det är den enda luckan i mångsysslarens schema.
Han är soffpotatisen som blev proffsboxare, evighetsmaskinen som blir arg när människor säger att de är för gamla, och veganen som kramar om sig själv framför spegeln.
– Trots all kritik så kör jag mitt och uppnår det jag vill. Inte vad ni vill. Jag behöver inte bevisa något eller vara till för någon. Om folk inte gillar det jag gör, så är det väl deras problem.
Se Sportlivs minidokumentär om Mathias Eklund i klippet nedan:
Lever du grannens eller ditt eget liv?
Uppvärmningen är över och nu är Eklund inte längre ensam i den kala salen. Tränaren Omaran Touray gör sin långvariga adept och nära vän sällskap.
Touray är en avgörande orsak till Eklunds imponerande resa från sofflocket till toppidrottare.
– Vi fick väldigt mycket kritik och folk undrade vad vi gamla gubbar riktigt tror vi håller på med. Det var Omaran som sedan sa att 'nu ska vi visa dem'.
Det var startskottet på proffsbanan. Eklund, 36, gjorde debut i proffsringen som 30-åring – sju år efter att han tagit upp boxningen som hobby. Det gjorde han som en 102 kilogram tung 23-åring som ville gå ner i vikt.
Året var 2007 och Eklund hade nyss flyttat från Larsmo till Vasa. Han beskriver sin utgångspunkt som en soffpotatis som levde livet, åt bra och festade mycket.
Inledningsvis hade han inga planer på att börja tävla, men hungern växte vartefter. I den första matchen som amatör 2011 var han chanslös, i den andra sprack kindbenet.
– De flesta skulle väl ha förstått att sluta, men jag ville tillbaka i ringen så snabbt som möjligt, säger Eklund som inte brydde sig om att starten såg minst sagt skakig ut.
– Största delen av människorna tänker att de inte ska vara till besvär eller belastning eller misslyckas inför andra, för att det är så skämmigt.
Eklund anser att människor fokuserar för mycket på vad grannarna ska tycka om det man gör. Han vänder på frågan:
– Vad tycker du själv? Lever du grannens eller ditt eget liv?
Vill inte ränna runt i hamsterhjulet
Efter en timme är morgonpasset över. Eklund ställer sig på sin elsparkcykel och kör hem. Efter en snabb dusch slevar han i sig en portion gröt och susar vidare till jobbet.
Trots titeln "proffsboxare" jobbar Eklund heltid på den lokala motorfabriken. Idrotten är ingen lukrativ affär och han behöver pengarna.
Samtidigt känner han även ett behov av att konstant hålla i gång.
– Om jag inte har någonting att göra blir jag osäker och hittar istället på onödiga saker. Det är bättre att ha fullt program från morgon till kväll. Kanske lite på gränsen till för mycket, men hellre för mycket än för lite. Det är mitt motto.
Förutom idrottskarriären och jobbet leder Eklund också sin egen boxningsförening och sköter därtill om sina tre pojkar varannan vecka.
Han ser att den på pappret utmanande kombinationen i själva verket ger honom välbehövlig balans i livet.
– Jag får hoppa ur spåret och nolla mig själv när jag stiger in i arbetskläderna eller pappakostymen, och skydda mig från allt det andra.
Eklund säger att han lever för utmaningar. Han ler åt människor som påstår att de inte hinner eller har möjlighet att testa nytt eftersom de har familj eller jobb. Hans svar: Noggrann planering löser allting.
– Människan är lat till naturen och vill ha det bekvämt. Men jag vill inte springa runt i hamsterhjulet eller hålla i repet och följa efter alla andra. Jag vill följa mina egna passioner.
Mammas tröstande kram
Hemma igen. Mathias Eklund står i köket och kockar. Det blir ris med grönsaksstrimlor före kvällspasset.
Eklund jagar ständigt utveckling och vill vända på varje sten i jakten på framsteg. En följd av detta blev att han för ett halvt år sedan gick in för en vegansk kost.
– Det känns som ett av de bästa valen jag någonsin gjort, berättar Eklund och skyfflar över strimlorna i en plastburk.
– Jag räddar inte världen med min vegankost, utan jag vill själv må och orka bättre. Och det gör jag nu.
Eklund är inte rädd för att titta utanför boxen. Han pratar varmt om mental träning, som förändrat hans syn på den psykiska delen av toppidrotten.
Då han tidigare uppskattade den mentala bitens andel av framgången till 5–10 procent gentemot det fysiska, är siffrorna i dag de omvända.
En boxare måste hålla sig lugn och tankarna samlade medan pulsen dunkar kring 200. Ett enkelt knep Eklund använder sig av är att koncentrera sig på att hålla tungan mitt i munnen. Det återställer fokus.
Det gäller att ha viljan att våga gå in, och inte bara tänka 'varför, jag behöver inte?'.
Mathias Eklund
Hemma framför spegeln demonstrerar Eklund en avslappningsövning. Han tar djupa andetag, sträcker på sig, knackar sig i ansiktet och smeker sin skalle. Han avslutar med att krama om sig själv.
– Vem brukade hålla om dig så? Din mamma förstås! Det får dig att känna trygghet, som när mamma tröstade dig som liten, förklarar Eklund.
Övningarna har blivit en daglig ritual. Före en match suddar de bekanta knackningarna som en automatisk reaktion ut stressen och pressen ur kroppen.
– De fungerar också i krissituationer i livet, när paniken smyger på. Jag hittar det inre lugnet när jag ser mig själv i spegeln och gör mina övningar. Så jag inte bara springer in i eldsvådan som en tok.
Han pekar på sitt huvud.
– Här har vi den svagaste men också starkaste muskeln. Det gäller att ha viljan att våga gå in, och inte bara tänka 'varför, jag behöver inte?'. För det är också sant, du behöver inte om du inte vill – men varför ska du inte göra det om du vill? Det är ganska enkelt.
"Det får mitt hjärta att smälta"
Sex, sju, åtta. Byte!
Tillbaka i Orrnäs träningssal och kvällspasset. Egentligen passen. Först juniorer klockan 19–20, sedan konditionsboxare timmen därpå.
Tränaren Touray bär huvudansvaret, men Eklund hjälper till genom att dirigera deltagarna samtidigt som han själv utför samtliga övningar. Eklund grundade föreningen tillsammans med Touray för några år sedan.
– Det här är det viktigaste jag har för mig just nu. Det är här jag får dela med mig av kärleken till sporten, känna att jag kan inspirera unga och bidra till att folk hittar glädjen i rörelsen, säger Eklund medan juniorerna värmer upp i bakgrunden.
Eklund säger sig ha hittat helt nya sidor av sig själv i tränarrollen. En artig, hjälpsam och omtänksam sida, som han inte visste om.
– När speciellt de här små juniorerna som ser mig en som förebild lyckas med någonting och vill visa upp vad de kan … Det får mitt hjärta att smälta helt och hållet.
Samtidigt fungerar föreningen, och alla andra järn Eklund har i elden, som en fallskärm. Han hittade sin passion sent – och vill inte släppa taget.
Han har inga konkreta planer på att lägga av, men inser att åren som aktiv boxare är begränsade.
– Vad skulle vara det värsta som kunde hända när jag nu väl kommit upp ur soffan och hittat ett hälsosamt och motiverande liv? Det att jag skulle hamna i samma läge igen. Det är jag rädd för. Därför planerar jag hela tiden framåt.
Samtidigt är Mathias Eklund ett levande exempel på att åldern endast är en siffra. Förvandlingen från en över hundra kilo tung 23-åring till en 36-årig toppidrottare är respektingivande.
– Då folk säger att de är för gamla och inte orkar längre så blir jag nästan arg. När är du egentligen för gammal? Det är när du själv tycker du är för gammal, då har du dömt dig själv och gett upp hoppet.
Eklund kommer upp i varv. Han fortsätter:
– Du ska aldrig tänka att du har ett bäst före-datum. Våga utmana och tävla mot dig själv. Inte mot andra, mot yngre eller mot lättare, utan dig själv. Du måste alltid, alltid, alltid gå din egen väg.
