Bokrecension: Ann-Luise Bertell skriver om saknad, sorg och svek i Saktmodet

"Glöm bort din saknad" är en fortsättning på den hyllade romanen "Vänd om min längtan", och tillsammans bildar de en mångskiftande berättelse om sorg, saknad och svek.

”Det var gyttjan. Hur den sög mig till sig. Hela världen var full av gyttja, vart jag än vände mig var det brunt och vått och segt.”

Marlene står till knäna i gyttja och ser hur hennes fina nya kängor blir förstörda. Mötet med Finland och den lilla österbottniska byn Saktmodet blir inte som Marlene tänkt sig.

Här är allt grått, ”som pälsen på en råtta”, alla går klädda i femtio nyanser av brunt, grått och svart.

Det är tidigt 1950-tal och 8-åriga Marlene har kommit till Finland tillsammans med sin tvillingsyster Susan, mamma Maria och pappa Rikard.

Efter många år i Kanada har föräldrarna bestämt sig för att återvända till sina gamla hemtrakter – här väntar dem ett nytt liv, ett splitternytt hus och ett bra jobb på banken.

Tror de. Verkligheten visar sig snart vara en annan än förväntat.

Det hus som brodern hemmavid fått pengar för att bygga är placerat nere vid ån, i leran och gyttjan, och inte uppe på backen med utsikt över nejden.

Huset vid ån bebos av flyktingar från Karelen och saknar såväl bastu som toalett. Och det utlovade jobbet på banken försvann i samma veva som fadern, bankdirektören, dog.

Vart familjen än vänder sig möts de av misstänksamhet och missunnsamhet, avoghet och avundsjuka. Med tystnad ansikte mot ansikte, med tissel och tassel bakom ryggen.

De ljusa och glada kläderna med spetsar och broderier byts ut mot mörkgrå klänningar. Rosetterna och lockarna försvinner i all hast, liksom mamma Marias hattar, läppstift, örhängen och klackade skor.

Allt viks ihop, göms och glöms bort i Amerikatrunkarna på vinden – tillsammans med allt annat som aldrig packades upp, saker som det inte finns någon användning för i det gamla landet.

I Saktmodet ska ingen tro att hen är förmer än en annan, man ska inte förhäva sig eller göra sig till. Högfärd är en odygd så stor den Gud aldrig lida, som det heter i en gammal svensk psalm.

I Saktmodet ska kvinnorna vara oklanderliga husmödrar med vackra blombänkar i trädgården och männen ska kunna ploga en åker i raka led – åkern ska inte se ut som ett stormigt hav.

Ett avstånd svårt att överbrygga

Glöm bort din saknad är en systerbok och en uppföljare till romanen Vänd om min längtan (2016) som belönades med såväl Svenska Yles litteraturpris som Choraeuspriset.

Båda romanerna baserar sig på Ann-Luise Bertells egen familjehistoria, och i sina berättelser har Bertell låtit sig inspireras av sin mormor Marina Alina Ohlis livsöde.

I Vänd om min längtan skrev Ann-Luise Bertell om Marias väg från gården i Saktmodet till livet i Kirkland Lake i Ontario – ett liv som inte blev som hon tänkt sig och som slutade i uppbrott och skilsmässa. Men också i en nystart med en ny familj och ett nytt liv i det gamla hemlandet.

Glöm bort din saknad skildrar livet så som det blev efter hemkomsten från Kanada. Denna gång är berättarjaget inte Maria, utan dottern Marlene.

Om Maria känt sig utanför och bortvald under sin uppväxt i 1910-talets lilla österbottniska by kan man säga att utanförskapet går igen hos hennes egen dotter Marlene.

Marlene har svårt att passa in och att foga sig i de snäva ramar som omgivningen drar upp för och omkring henne. Alla förbud och förmaningar sätter sig i kroppen – Marlene går lite snett och vint.

Relationen mellan mor och dotter präglas av ett avstånd som det verkar vara hart när omöjligt att överbrygga.

Marlene känner sig bortskuffad och osynliggjord. Det är som om hon ständigt tvingas stå i skuggan av den frånvarande storasystern Lidia.

Modern drabbas av en enorm besvikelse över att livet i Saktmodet inte blev som hon tänkt sig. Och saknaden efter Lidia är lika stor som känslan av skam, skuld och svek. Att man varit självisk och satt sin egen lycka i första rummet, att man övergett sitt barn.

Svek är något som kännetecknar många av de mellanmänskliga relationerna i berättelsen – svek förgiftar förhållandet mellan syskon, slår en kil mellan vänner.

En ung flickas utvecklingshistoria

Där modern sluter sig i tystnad och ensamhet om sin sorg, sin saknad och sin längtan vänder Marlene tystnaden till sin fördel.

Eftersom ingen verkar se, höra eller bry sig om henne kan hon ägna sig åt att iaktta och att lyssna för att skapa sig en egen bild av allt det som inte sägs rakt ut. Marlene väjer inte med blicken, hon genomskådar.

Marlene känner en samhörighet med sin mormor, helbrägdagöraren som kan vända om längtan, som känner till ”övergångarna, skuggsidorna” och som finns där när människor ska föda och dö.

Äntligen känner Marlene sig sedd och bekräftad: ”Det var som om hon visste allt om oss. Om min eld, mina fel, om mina onda tankar. Hon såg allt.”

Glöm bort din saknad är en ung flickas utvecklingsberättelse där vi får följa Marlenes väg från en osäker skuggtillvaro till att bli en ung tjej som lär sig att stå på sig, som står upp för rättvisa och respekt. En orädd tjej som söker sig till det som skräms och bränns.

Smärtan som arvedel

Glöm bort din saknad är en berättelse som berör – inte minst tack vare skildringen av den sårighet som finns mellan mödrar och döttrar, en smärta som går i arv från generation till generation.

Ann-Luise Bertell skriver medryckande och med klockrent sinne för olika dramatiska kurvor.

Berättelsen kunde dock ha tätats till en aning – det förekommer en hel del upprepningar och omtagningar, och det symboliska bildspråket är ibland lite väl understruket och uppenbart med all gyttja och dy som tränger in överallt, ån som svämmar över, tjälen som sätter sig i jorden och kylan som kryper in genom golvet.

Samtidigt bidrar det repetitiva till att rytmisera berättelsen och skapa en historia som inte släpper taget om läsaren.

Tillsammans bildar Vänd om min längtan och Glöm bort din saknad en intressant helhet där händelser och personer skildras och belyses ur flera olika perspektiv – som ett körverk där olika stämmor och melodier tar plats i tur och ordning och skapar en komplex klangfärg.