Mary Anning öppnade dörren till dinosauriernas försvunna värld – blev ignorerad av sin samtid

Det finns en gammal tungvrickare som åtminstone jag minns mycket väl från engelskatimmarna i skolan.

Mary Anning öppnade dörren till dinosauriernas försvunna värld – blev ignorerad av sin samtid

35:02

She sells seashells by the seashore,

The shells she sells are seashells, I'm sure.

So if she sells seashells on the seashore,

then I'm sure she sells seashore shells.

Den härstammar från en vaudevillelåt som Londonborna gick och nynnade på 1908, skriven av en viss Terry Sullivan. Men nu struntar vi i honom och koncentrerar oss istället på flickan som sålde snäckor vid havsstranden, hon som sången ursprungligen sägs vara skriven om. Mary Anning.

Mary Anning var alltså en brittisk fossilsamlare och paleontolog som levde under första halvan av 1800-talet. Faktum är att hon var en av grundarna av den moderna paleontologin, vetenskapen om det förhistoriska livet.

Men tror ni att hon fick det erkännande som hon förtjänade av sin samtid? Nå inte direkt. Mary Anning var ju kvinna, och från arbetarklassen, utan formell utbildning – hon fick med nöd och näppe ens lära sig läsa och skriva. Utövarna av geologi var vid den här tiden huvudsakligen välbärgade män med naturvetenskap som hobby.

Men sent omsider har Mary Anning fått det erkännande som hon skulle ha förtjänat redan under sin livstid. Hon har fått flera arter uppkallade efter sig, det har skrivits böcker och sånger och spelats in filmer om henne. Synd bara att hon aldrig själv fick uppleva något av det här, Anning dog fattig och tyngd av en bitter känsla av att ha blivit utnyttjad och förbisedd.

Visste du redan vem Mary Anning var, och vad hon gjorde? Grattis i så fall! Visste du inte, eller vill du veta mer? Då är veckans Kvanthopp någonting för dig!

Strändernas små (och större) skatter

Jag är ganska säker på att det här är en sak som förenar alla människor som har vuxit upp i närheten av ett vattendrag, så länge som det har funnits människor på jorden. Vi har alla samlat stenar på stranden då vi var små. I en eller annan utsträckning.

Stenarna jag samlade som barn var små, runda stycken av granit som Finska vikens vågor hade slipat släta. Ju rundare och slätare, desto finare och värdefullare för lilla mig. De var mina skatter, som jag radade upp på fönsterbrädan i mitt rum på stugan.

Skillnaden mellan Mary Anning och mig som barn är såklart att mitt nästa mål mat och mitt leverne överlag inte var beroende av stenarna jag hittade. Jag sålde aldrig mina stenar åt turisterna i Barösund. Och jag fick gå i skolan, även om jag inte förstod att vara tacksam för det då. Jag hade hellre samlat stenar på stranden än gått i skolan. Den unga Mary Anning hade säkert hellre gått i skolan än samlat stenar på stranden.

Ja, och så var inte mina stenar värst betydelsefulla för någon annan än mig själv. Ingen annan såg dem som skatter, utom kanske mormor och morfar, och de låtsades antagligen bara för att göra mig glad.

Mary Anning hittade sina (genuina) stenskatter bland rasmassorna vid kalkstensklippornas fot, på Lyme Regis stränder i sydvästra England. Klipporna i Lyme Regis härstammar från Juraperioden. Och Jura var alltså en geologisk period för cirka 206–144 miljoner år sedan. Det här var under den mesozoiska eran, “jordens medeltid”.

Dinosauriernas gyllene era

Det var uttryckligen under Jura som dinosaurierna först brakade ut på världsscenen med full kraft (därav filmens namn, Jurassic Park, juraparken). Under juraperioden utvecklades enorma fyrbenta växtätare och skräckinjagande tvåbenta rovdinosaurier. Jura var en het och fuktig tid med stora tropiska skogar, men också med öknar. Världskartans landmassor dominerades av jättekontinenterna Laurasien och Gondwana.

Däggdjuren, våra förfäder, var mestadels små till storleken under juraperioden. Små, ludna, gnagarliknande saker som levde i skuggan av dinosaurierna och jagade sina små byten om natten.

I haven simmade svanödlor, fisködlor, armfotingar, benfiskar, skaldjur och diverse blötdjur. Juraperioden började med det jättelika massutdöendet i gränslandet mellan trias- och juraperioderna och slutade med en mindre våg av utdöenden. Mot slutet av jura svalnade det globala klimatet.

Det här var med andra ord en otroligt händelserik och intressant period sedd ur livets synvinkel, och livet lämnade gott om förstenade, alltså fossiliserade, ledtrådar för sentida paleontologer att påta i, inte minst just i Lyme Regis.

Fast i början av 1800-talet skulle ju de flesta människor ha skrattat rått åt sånt här Jura-nonsens. Den tidens världsbild utgick ännu från den bibliska skapelseberättelsen, där jorden bara var några tusen år gammal och arter varken utvecklades eller dog ut.

Så de förstenade skräcködlorna från Lyme Regis stränder ledde oundvikligen till frågor inom vetenskapliga och kyrkliga kretsar. Vad antydde den nya geologivetenskapen egentligen om jordens historia? Var det kanske inte riktigt så enkelt som Bibeln lät förstå?

Unika fossilfyndigheter

Nå, hur som helst så var Lyme Regis, Mary Annings hemtrakt, platsen där den moderna paleontologin föddes. Och rätt långt kan vi alltså tacka Mary Anning själv för att så skedde. Det var uttryckligen hon som nystade upp några av de tidigaste och viktigaste ledtrådarna till dinosauriernas och andra förhistoriska reptilers existens, bokstavligen på sin egen bakgård.

Området kring Lyme Regis bjuder bland annat på lämningar från det tidiga Jura, en period som annars har lämnat ganska lite spår efter sig. Fossilerna är dessutom ofta väl bevarade, med kompletta exemplar av flera intressanta arter.

Men åtminstone till en början köpte folk stenarna som Mary Anning samlade, inte så mycket för att de var paleontologiska skatter. Utan mest bara för att de var fina. De var någonting att ta hem som souvenirer från strandsemestern i Lyme Regis, helt enkelt. Lyme Regis var en populär badort redan på den här tiden.

Marys pappa Richard Anning tog ofta med sig sina barn till stranden när han letade fossiler. Richard Anning var möbelsnickare till yrket, men han extraknäckte genom att bryta loss fossiler från strandklipporna. Fossiler som han sedan sålde till turister.

Fossilletandet gjordes framför allt under vintermånaderna när jordskred längs med klippbranterna exponerade nya fossil som måste samlas in snabbt innan de gick förlorade till havets rasande vågor. Samla på vintern, sälj skörden på sommaren, liksom.

Samma stormar som malde strandklipporna tills de avslöjade fossilerna inuti dem, översvämmade också tidvis familjen Annings hem. Vid ett tillfälle var de tvungna att krypa ut genom ett sovrumsfönster på övervåningen för att inte drunkna inuti sitt eget hus fyra väggar.

Fick bara gå söndagsskolan

Richard och hans hustru Mary hade hade tio barn, men bara två överlevde till vuxen ålder, Mary och hennes äldre bror Joseph. Mary var för övrigt inte den första flickan med det namnet. Familjens förstfödda, den första Mary, dog i fyra års ålder efter att hennes kläder fattade eld, möjligen i samband med att hon lade till träspån i kaminen. Nästa flickebarn, den här berättelsens huvudperson, föddes fem månader senare, den 21 maj 1799, och fick heta Mary efter sin förolyckade syster.

Familjen Anning var medlemmar i en frikyrkoförsamling, Congregationalist Church. Det var i den församlingens söndagsskola hon fick lära sig läsa och skriva, och det var också i praktiken hela hennes skolgång.

Marys pappa Richard dog 1810 när barnen fortfarande var små. Han led av tuberkulos och sviterna av att ha fallit ned vid ett klippras medan han letade efter fossiler. Fossilletandet var förknippat med betydande risker. Tjugo år senare skulle Mary Anning själv med knapp nöd undgå att dödas av samma ras som tog livet av hennes kära lilla svartvita terrier Tray.

Marys mor fortsatte hur som helst samla fossiler tillsammans med barnen efter faderns död, för att försörja sin familj. Familjen första uppmärksammade fossilfynd gjordes 1811, när Mary just hade fyllt tolv. Hennes storebror Joseph grävde då upp en 1,2 meter lång skalle av en fisködla (Ichthyosaurus) och Mary själv hittade resten av skelettet några månader senare, mer än fem meter långt.

Fisködlefossilet såldes till en lokal storgodsägare som i sin tur sålde det till samlaren William Bullock. Det visades upp i London och väckte stort intresse.

Annings fynd uppmärksammas

Familjen Annings fisködlefossil blev sedermera ännu mer berömt när kung Georg III:s livkirurg Everard Home publicerade en serie på sex artiklar om fyndet för Royal Society, med början 1814. I artiklarna omnämns hur som helst inte upptäckaren med namn.

Det var Charles Konig, utställningskommissarie på British Museum, som föreslog att den nyupptäckta arten skulle kallas Ichthyosaurus. Det var också Konig som köpte skelettet till British Museum 1819. Där finns det fortfarande till påseende.

År 1821 författade två medlemmar i Geological Society of London, William Conybeare och Henry De la Beche, en vetenskaplig artikel där de analyserade Mary Annings och andras fynd. Där fastslog de att fisködlan var en tidigare okänd havslevande reptil, och att det hade funnits åtminstone tre arter.

Men också om det säkert kändes fint att deras fynd blev uppmärksammade på det viset (även om de själva inte blev det), var familjen Annings främsta prioritet fortfarande att skaffa sig mat på bordet. En av deras viktigaste kunder var överstelöjtnanten Thomas James Birch, som var en välbärgad samlare.

1820 var familjen Anning riktigt rejält på ruinens brant efter att inte ha gjort några inkomstbringande fynd under ett helt års tid. Thomas Birch engagerade sig då för familjen och hjälpte dem på traven genom att organisera en auktion för fossiler som han hade köpt av dem.

Auktionen gick av stapeln på William Bullocks privatmuseum i London. Den inbringade furstliga 400 pund, vilket motsvarar mer än 26 000 pund i dagens penningvärde. En del av intäkten överlät Birch till familjen Anning, som efter det här fick det aningen bättre ställt.

Men den här sortens lönekuvert hörde definitivt inte till den normala dagordningen för en fossilletare i det tidiga 1800-talets England. Priset som fossilerna betingade var i allmänhet inte mer än några få shilling styck.

Urtidshavets långhalsade giganter

Fynden fortsatte hur som helst rassla in i en stadig ström. Mary Annings nästa större personliga upptäckt var ett skelett av en ny typ av havslevande reptil som hon grävde fram under vintern 1820-21. Den här reptilarten fick heta Plesiosaurus (= lik en ödla), eftersom det ansågs att djuret liknade nutida reptiler mer än vad fisködlorna gjorde. Plesiosaurus kallas också svanödla. De fiskätande rovödlorna dominerade världshaven under jura och kunde bli upp till femton meter långa – en stor del av det bestod av den långa halsen. Därav namnet.

William Conybeare presenterade en analys av svanödlans anatomi på ett möte i Geological Society 1824, men utelämnade naturligtvis Mary Annings namn trots att det var hennes fynd han utgick från. Hon hade också gjort den teckning som Conybeare använde i sin presentation. Upptäckten gav hur som helst upphov till en sensation i vetenskapskretsarna.

Men Mary Anning rotade i vilket fall som helst vidare bland rasmassorna på stränderna i Lyme Regis. Det hela började som ett sätt att få mat för dagen, men med tiden tog det vetenskapliga intresset över alltmer. Trots sin begränsade utbildning läste Anning så mycket av den vetenskapliga litteraturen hon kunde få tag på. Hennes rum fylldes sakta av papper med vetenskapliga artiklar som hon med stor möda hade kopierat för hand.

År 1826 upptäckte Mary Anning vad som verkade vara ett hålrum med torkat bläck inuti ett belemnitfossil (belemniterna är en ordning av utdöda bläckfiskar). Hon visade det för sin väninna Elizabeth Philpot, fossilletare även hon, som lyckades göra bläcket brukbart. Philpot behövde bläck till några teckningar som hon gjorde av sina egna ichthyosaurusfossiler.

Andra lokala konstnärer tog efter det här, sedan fler fossiliserade bläckblåsor hade upptäckts. Mary Anning, som hade dissekerat bläckfiskar att öka sin kunskap om anatomin hos bläckfiskfossiler, lade märke till att de fossiliserade hålrummen påminde om de bläckpåsar som nutida bläckfiskar har. Det här ledde till att William Buckland – inte Mary Anning själv, med andra ord – publicerade tesen att belemniter från Juraperioden hade använt sig av bläck till sitt försvar på samma sätt som många nutida bläckfiskar gör.

Upptäckte förstenat bajs

Mary Anning fäste också uppmärksamhet vid egendomligt utformade fossiler som ibland hittades i bukområdet i skelett av fisködlor. Hon observerade att de här stenarna innehöll fossiliserade fiskben och skal, och ibland ben av små fisködlor. Mary Anning misstänkte att stenarna var fossilerad avföring, förstenat fisködlebajs med andra ord, vilket hon nämnde för William Buckland 1824.

Efter närmare undersökningar och jämförelser med liknande fossiler från andra fyndplatser, publicerade William Buckland den här slutsatsen 1829 och benämnde dem koproliter. Den här gången var han till och med hygglig nog att specifikt omnämna Mary Anning. Han berömde till och med Anning för hennes skicklighet och flit som fossilletare.

Året innan, i december 1828, hade Mary Anning igen gjort ett annat betydelsefullt fynd när hon hittade ett skelett av en flygödla som benämndes Pterodactylus macronyx. Också den här gången gavs Mary Anning erkänsla för fyndet. Det här var det första fyndet av ett flygödleskelett utanför Tyskland, och det skapade allmän sensation när det ställdes ut på British Museum.

Mary Anning upptäckte ännu ett viktigt och nästan komplett svanödleskelett 1830. Det fick namnet Plesiosaurus macrocephalus av William Buckland. Arten beskrevs i en uppsats 1840 av Richard Owen.

Owen, som sedermera fungerade som superintendent vid British Museum, omnämnde den välbeställda gentlemannen som hade köpt skelettet och ställt det till förfogande för vetenskapen, men Mary Annings namn lämnade han onämnt. Det var ofta så det funkade på den tiden. Finansiären fick äran, upptäckaren var mindre viktig. Det gällde också för män, i stil med gruvarbetare som hittade någonting spännande.

"Anning's Fossil Depot"

Otack är världens lön, med andra ord. Och rik blev Mary Anning minsann aldrig på sina fossiler. Hon hade genom hela sitt liv återkommande problem med att få ihop pengar till brödfödan. Vid 27 års ålder hade hon ändå kammat in tillräckligt för att kunna köpa ett hus med en affärslokal, komplett med skyltfönster och allt, och skylten “Anning’s Fossil Depot”, Annings fossildepå.

Men också det här gick närapå i stöpet (men bara nästan). 1835 förlorade Anning större delen av sina besparingar, cirka 300 pund, i en investering som gick snett. Källorna är inte helt överens om vad det var som hände. Vissa säger att en bedragare lurade henne. Men enligt andra källor är det inte klart om mannen i fråga tog pengarna och sprang eller om han dog knall och fall, och Anning aldrig lyckades återbörda sina pengar från dödsboet.

Fallet väckte hur som helst sympatier hos Annings gamle vän William Buckland. Han lyckades övertala den brittiska regeringen att tilldela Anning en livränta i utbyte mot hennes många bidrag till geologivetenskapen. Den årliga pensionen på tjugofem pund gav sedan Anning ett visst ekonomiskt ryggstöd.

Något desto större formellt erkännande för sin insats fick Mary Anning däremot aldrig av vetenskapssamfundet, åtminstone inte under sin livstid. Hon saknade ju formell utbildning och tillhörde dessutom arbetarklassen. Med den bakgrunden var det svårt att ta plats i den samtida vetenskapliga debatten.

Bara det att Anning var kvinna innebar ju att hon inte ens kunde drömma om ett medlemskap i Geological Society of London (för att inte tala om att rösta eller gå på universitet). Det här trots att hon var känd i geologkretsar både i Europa och i Nordamerika.

Annings enda publicerade skrift

Men med tiden växte ändå Mary Annings vetenskapliga självförtroende. 1839 skrev hon till Magazine of Natural History för att ifrågasätta påståendet i en artikel, att ett nyligen upptäckt fossil av den förhistoriska hajen Hybodus representerade ett nytt släkte. Hur det nu råkade sig så hade Anning ju själv åratal tidigare hittat fossil av hajar från samma släkte. Utdraget ur brevet som tidningen publicerade var den enda skriften av Anning som trycktes i den vetenskapliga litteraturen under hennes livstid.

Mary Annings erfarenheter av ojämlikhet lämnade henne permanent bitter livet ut. Som en av Annings kvinnliga vänner uttryckte det, “dessa lärda män har sugit ut hennes hjärna och publicerat artiklar till vilka hon har tillhandahållit innehållet, men inte själv alls fått njuta av frukterna."

Anning skrev själv i ett brev: "Världen har utnyttjat mig så ovänligt att jag fruktar att det har gjort mig misstänksam mot alla."

Mary Anning dog i bröstcancer vid 47 års ålder den 9 mars 1847. Då hade sjukdomen redan tvingat henne ge upp fossilletandet sedan flera år tillbaka. Anning fick mot slutet smärtstillande laudanum för cancern, vilket fick vissa i Annings hemby att viska om att hon hade problem med spriten.

1846, när Geological Society fick veta att Anning led av cancer, samlade sällskapet in pengar för att hjälpa henne med utgifterna. Efter hennes död bidrog de också med pengar till ett målat kyrkfönster till Annings minne, som avtäcktes i Annings församlingskyrka i Lyme Regis 1850.

Bättre sent än aldrig

Mary Anning må inte ha fått all den respekt hon förtjänade av sin samtid, men idag är det ingen som ifrågasätter hennes position som en av paleontologins viktigaste grundargestalter.

Annings viktigaste bidrag blev att hon i praktiken lade fram bevisen för begreppet utrotning. Fram till början av 1820-talet var det ännu en allmän uppfattning inom vetenskapen att nya arter helt enkelt inte uppstod, lika lite som existerande arter dog ut (Charles Darwins Om arternas uppkomst låg ännu fyrtio år framåt i tiden). Om gamla arter försvann och nya kom till skulle det ju innebära att Guds skapelse hade varit ofullkomlig.

Eventuella oförklarliga fossiler som dök upp viftades bort med att de tillhörde djur som fortfarande lever någonstans i ett outforskat hörn av jorden. Men vissa av fossilerna Mary Anning hittade, i stil med plesiosaurien, var så olika alla kända levande varelser att de sist och slutligen blev sista spiken i kistan för den gamla idén om den eviga och perfekta skapelsen.

Sakta men säkert accepterades tanken på en "reptilernas tidsålder" när reptiler snarare än däggdjur hade varit den dominerande formen av djurliv. En geologisk era då jättelika reptiler svärmade på land, i luften och i havet.

Mary Annings upptäckter spelade som sagt också en nyckelroll i utvecklingen av en helt ny disciplin för geohistorisk analys. En där forskarna rekonstruerade utdöda organismer och de miljöer där de levde för att på så vis förstå jordens djupa historia bättre. Den här disciplinen kom så småningom att kallas paleontologi.

Också i populärkulturen och bland de breda brittiska folklagren är Mary Annings namn numera hyfsat välkänt. Det har skrivits böcker och pjäser och spelats in filmer kring hennes person, bland annat “Ammonite” från 2020 med Kate Winslet i huvudrollen. Det har präglats minnesmynt till Annings ära, hon har fått ett forskningsfartyg uppkallat efter sig, och naturligtvis har flera utdöda arter uppkallats efter henne. Med mera.

2010, 163 år efter hennes död, inkluderade Royal Society Anning på en lista över de tio brittiska kvinnorna med det största inflytandet i vetenskapens historia.

Men kanske bäst av allt: i augusti 2018 startade Evie Swire, en 11-årig skolflicka från Mary Annings hemtrakter i Dorset en kampanj kallad "Mary Anning Rocks", med stöd av sin mamma. Huvudsyftet med kampanjen var att resa en staty till Mary Annings ära i hennes hemstad Lyme Regis. Bland den gräsrotsfinansierade kampanjens beskyddare återfinns ingen mindre än Sir David Attenborough.

Så sent som nu i maj 2022, den 21, avtäckte Evie Swire bronsstatyn i naturlig storlek som föreställer Anning med hammare och fossil i handen, blickande ut över klipporna som än idag lockar nya fossiljägare.

Och det är, tycker jag, ett bra ställe att avrunda Kvanthopps vårsäsong. Någonting i en värld där så mycket har gått åt pipan, har lagts åtminstone en aning tillrätta.