Ny bok porträtterar Alexandra Frosterus-Såltin, Finlands första serietecknare och en flitig målare av altartavlor
Alexandra Frosterus-Såltin var en pionjär och föregångare som få känner till idag.
I boken Då jag målar saknar jag intet. Alexandra Frosterus-Såltins liv och konstnärskap tecknar teologen Peter Kankkonen ett porträtt av en kvinna som på många sätt var en pionjär.
Men vem var denna Alexandra som få känner till idag?
– Alexandra föddes 1837 i Ingå, men växte upp i Korsholm där hennes pappa blev kyrkoherde 1838. Det intressanta med Alexandra är att hennes pappa, Benjamin Frosterus, kom från en stor prästsläkt med rötter tillbaka till 1500-talet, och hennes mamma, Wilhelmina af Gadolin, var dotter till domprosten i Åbo, Gustaf af Gadolin, och på den Gadolinska sidan kryllar det av prelater. Alexandra växte upp i Haga prästgård i Gamla Wasa som en del av en stor syskonskara. Redan som 14-åring fick hon möjlighet att börja studera konst vid Ritskolan i Åbo, vilket var rätt så unikt. År 1852 hade Ritskolan, som en av de första ritskolorna i Europa, öppnat upp skolan också för flickor, ett för tiden djärvt drag.
Hennes föräldrar var tydligen synnerligen välvilligt inställda till hennes konstnärsskap?
– Heter man Gadolin så är man synnerligen väl inställd till allt som har med konst och kultur att göra. Hennes farfar och farbröder var alla vetenskapsmän, men samtidigt oerhört musikaliska och hade lätt att uttrycka sig i skrift. Och om vi tittar på den Frosteruska släkten hittar vi idel konstnärer: hennes äldsta bror är pappa till bildkonstnären och författaren Hanna Frosterus-Segerstråle, som i sin tur är mor till bildkonstnären Lennart Segerstråle. Hennes andra brorsbarn var arkitekten Sigurd Frosterus, som bland annat ritade Stockmanns varuhus i centrala Helsingfors. Författaren Solveig von Schoultz hör också till släkten.
– På 1800-talet blickade bildade familjer mot Europa och inte minst Frankrike där döttrar som tillhörde de s.k. bildade familjerna skulle få en gedigen hemundervisning och därefter uppmuntrade man dem att fortsätta att utbilda sig i ämnen som de tyckte om. Sedan barnsben tyckte Alexandra om att måla, och pappa Benjamin uppmuntrade sin dotter i hennes stora intresse och såg till att hon kom in på Ritskolan i Åbo. Som lärare hade Alexandra en av Finlands största bildkonstnärer, Robert Wilhelm Ekman, som var kusin till hennes mamma. Han tog Alexandra under sina vingars beskydd, och hon blev hans privatelev redan efter en termin.
Finlands första serietecknare
Peter Kankkonen berättar att Alexandra hade en ”stödring” av samtida välrenommerade kulturpersoner som stöttade och uppmuntrade henne, inte minst ekonomiskt, och som såg till att Alexandra fick stipendier som gjorde det möjligt för henne att studera utomlands. Bland dessa kulturprofiler kan nämnas Johan Vilhelm Snellman, Zacharias Topelius, Johan Ludvig Runeberg och Fredrik Cygnaeus.
Johan Vilhelm Snellman såg också till att Alexandra blev Finlands första serietecknare.
År 1858 gav Brännvinsskriftkommittén, där bl.a. Snellman, Cygnaeus och Toeplius ingick, ut en folkupplysningsserie för att varna människorna för rusdryckernas faror, Thomas i Brännby – Huruledes han ifrån en duglig och välbehållen bonde blef en fattig usling och på sistone en mördare, och Alexandra stod för illustrationerna.
– På finlandssvenskt håll är häftet tämligen okänt, men på finska lever verket fortfarande kvar i människors sinne, framför allt äldre personer nickar igenkännande om man nämner Turmiolan Tommi. Han var känd på finskt håll eftersom häftet distribuerades såväl till skolor som till församlingar och Alexandras illustrationer kom att pryda väggarna i många hem.
En pionjär på många områden
Alexandra var pionjär på många olika sätt – hon var en av de första flickorna som fick börja studera vid Åbo ritskola, hon var den första finländska kvinnliga konstnären som reste till Paris för att studera år 1862-63.
– När Alexandra återvände från Paris hade hon bland annat med sig en tavla som heter ”Savoyardgosse” som köptes av Kejsarens palats. Alexandra var den första kvinnliga konstnären som fick sin tavla såld till Kejsarens palats. Idag finns tavlan på Presidentens slott, dessvärre i ett rum i anslutning till presidentens arbetsrum och vanliga besökare kommer inte åt att se verket ifråga.
– Alexandra var också den första kvinna som valdes till lärare vid Ritskolan i Åbo, och hon var den första kvinnliga konstnären som kunde försörja sin familj på sitt konstnärsskap, konstaterar Peter Kankkonen.
Målade 70 altartavlor
Under många år ägnade sig Alexandra framför allt åt att måla porträtt, och hon illustrerade också ett flertal barnböcker, bl.a. av Zacharias Topelius.
Men år 1877 ville brukspatronen Gustaf August Wasastjerna att Alexandra skulle måla en altartavla till Törnävä kyrka i Östermyra, dvs. Seinäjoki.
– Alexandra tvekade inför uppdraget och avböjde eftersom hon inte hade någon erfarenhet av monumentalmålning. Men efter att ha rådslagit med bland annat Topelius, som ordnade fram ett resestipendium åt henne för studier i Dresden, vågade hon ta sig an att måla en altartavla.
Altartavlan föreställer Jesus i Getsemane, och tavlan väckte uppmärksamhet i pressen – inte minst på grund av det låga priset:
– Kvinnor var ju underbetalda på den tiden även om hon fick en skälig ersättning för sitt arbete. I tidningarna skrev man att altartavlan var fin på alla sätt och vis, men man häpnade över det låga priset. Därför uppmuntrade man också alla kyrkor som saknade altartavla att genast beställa en tavla av Alexandra. Detta resulterade i att beställningarna började droppa in. När hon avslutade sin karriär år 1915 hade hon målat hela 70 altartavlor. Ungefär 30 % av den tidens kyrkor runtom i Finland hade en altartavla signerad Alexandra.
Altartavlan i Karleby sockenkyrka väckte Peters intresse för Alexandra
Våren 1986 tillträdde Peter Kankkonen tjänsten som kyrkoherde i Karleby, och när han höll sin första gudstjänst i Karleby sockenkyrka föll hans blick på altartavlan och på signaturen ”Såltin f. Frosterus”:
– För att kunna berätta om konstnären för besökare i kyrkan tog jag så småningom reda på fakta om henne, jag besökte också platser där hon vistats. Jag hade också en tanke på att skriva en bok om henne ”sedan när jag blir pensionär” ...
Peter Kankkonen lyfter fram Alexandras fromhet och intresse för kyrkligt liv och leverne – något som också reflekteras i hennes konst:
– I sina altartavlor var Alexandra trogen Bibeltexten samtidigt som hon ville föra in något nytt. Hon var inspirerad av den kvinnliga emancipationsrörelsen, och det tar sig uttryck i att hon gärna avbildade kvinnor och barn i altartavlorna. Beställarna var företrädesvis konservativa, så Alexandra fick gå en delikat balansgång mellan att vara trogen det traditionella och samtidigt föra in nya element.
Noteras kan att Alexandra förutom en halvbror hade nio syskon, bland dem Anna Frosterus som porträtteras i en nyutkommen roman av Catharina Östman – läs recensionen av romanen Månskenssonaten här.
Lyssna på hela intervjun med Peter Kankkonen om boken Då jag målar saknar jag intet. Alexandra Frosterus-Såltins liv och konstnärskap:
