Bokrecension: Zinaida Lindén skriver om Sovjetnostalgi, sorg och utanförskap i ny roman
”Till min syster bortom haven” är en berörande, mångskiftande och vemodig roman präglad av saknad, sorg och smärta – men också av lätt lakonisk och befriande humor.
Klassträffar kan vara obekväma och olustiga eller upplyftande och uppfriskande – beroende på vilken roll man hade i klasshierarkin eller i det sociala samspelet i skolan.
Samtidigt är en återträff med människor man gått i samma skola/klass med alltid en form av tidsresa – under kvällens gång skalar man, likt en matrjosjka-docka, av sig lager av lager av år och erfarenheter och blir den man var för x antal år sedan.
I Zinaida Lindéns nya roman Till min syster bortom haven reser huvudpersonen Nonna/Nana/Nanny/Nancy tillbaka till Ryssland och Sankt Petersburg för att delta i en klassträff.
Det har gått trettio år sedan Nonna som 17-åring lämnade dåvarande Sovjetunionen tillsammans med sin familj för ett liv i väst, och återkomsten till barndomsstaden präglas av såväl en känsla av hemlöshet som en upplevelse av hemkomst.
Så mycket har förändrats under åren som gått – Sovjetunionen finns inte längre, Leningrad har återfått det gamla namnet Sankt Petersburg och Nonna Rozenberg har blivit Nancy Berman.
Återseendet med de gamla klasskamraterna blir en lektion i minnets kartografi och i hur tiden krymper när man möter människor man har ett gemensamt förflutet med – något som svetsar en samman till ett vi.
Landet där Nonna var född försvann från världskartan. Men någonstans i varats avlägsna skrymslen hade ordet vi slumrat i alla dessa år.
ur Till min syster bortom haven
Under kvällens lopp får Nonna/Nancy också en inblick hur de forna klasskamraternas liv ter sig i det postsovjetiska samhället och hur vardagen förändrats i och med övergången från planekonomi till marknadsekonomi.
Då accentueras skillnaderna och det sammanbindande vi:et blir särskiljande – å ena sidan ett utanförstående och främmande jag, å andra sidan ett dom som fått genomleva 90-talets känsla av osäkerhet i ”en tid då hela landet bara försvann, likt Atlantis”.
Nonna/Nancy förundras över de forna klasskamraternas fascination för allt som är finskt – en del har fritidsboende i östra Finland medan andra regelbundet reser till Finland på matrally och fyller bilarna med allt från mjöl och kaffe till frostskyddsmedel och schampo.
Bland de forna klasskamraterna minns Nonna/Nancy speciellt sin första kärlek, fd tyngdlyftaren Ivan Demidov – en person med samma namn känner vi igen från Zinaida Lindéns roman I väntan på en jordbävning (2004) där Ivan Demidov var en tyngdlyftare och sumobrottare som efter fyra år i Japan återvänt till sitt hemland, och som berättarjaget råkar i samspråk med på tåget till Sankt Petersburg.
Här finns en tydlig koppling mellan de två böckerna – i bägge romaner gör författaren såväl en konkret resa som en tidsresa genom/till ett land som genomgått enorma politiska och samhälleliga omvandlingar under de senaste hundra åren.
I såväl I väntan på en jordbävning som i Till min syster bortom haven finns en strävan att beskriva de motstridiga känslor som många ryssar i romanerna upplever – å ena sidan förvirring och en känsla av uppgivenhet och vanmakt, å andra sidan nostalgi och en vurm för tiden före perestrojka och glasnost.
Lyssna på Kulturpodden om tågresor i fiktionen - bl.a. om Zinaida Lindéns roman I väntan på en jordbävning:
Järnvägar äro skenvägar – om tåget som ingenmansland
Livet i korsningen mellan tidszoner, kulturer och språk
Nonna/Nancy är på många sätt en outsider och en främling – som ung judinna blev hon ofta utpekad i ett sovjetiskt samhälle där alla folkslag och etniska minoriteter officiellt var likvärdiga, men i praktiken ofta utsatta och ifrågasatta. I Rom, där familjen vistades en tid i väntan på inresetillstånd till USA, var hon inte judinna utan ryska. I USA känner hon sig inte riktigt hemma, och under den korta vistelsen i Ryssland är hon en turist på tillfälligt besök.
Livet levs i glappet mellan olika kontinentalplattor och i korsningen mellan olika tidszoner, kulturer och språk, identiteten vacklar och omformas, och definitionen av vad som är ett ”hem” skiftar.
Nonna/Nancys liv präglas av en viss rotlöshet och hemmet finns i första hand hos människor hon älskar och saknar – människor som av olika anledningar är frånvarande i hennes liv, som maken Józef som nyligen avlidit, morfadern som hon älskade och beundrade, eller den tretton år yngre systern Lija/Leia the Princess/Lalique Rose som tagit avstånd från familjen och flyttat till Israel.
Systrarna Nonna och Lija är varandras motsatser – både till det yttre och till temperamentet:
”Du var konstruerad med linjal, jag var konstruerad med passare. Du rusade framåt med lätta fötter medan jag var ovig och fysiskt tafatt. I min framtoning fanns inget skört.”
De tretton år som skiljer systrarna åt rent åldersmässigt innebär också att de vuxit upp i helt olika världar – där den ena lekt med styva sovjetiska celluloiddockor utan könskarakteristika har den andra lekt med amerikanska Barbie-dockor med hög byst, smal midja och böjbara armar.
Smärtpunkter som frigörs
Berättelsen i Till min syster bortom haven växlar mellan ett inifrånperspektiv där Nancy i jagform skriver brev till sin lillasyster Lalique (brev som systern antagligen aldrig kommer att läsa) och ett utifrånperspektiv där vi får följa Nonna/Nancy när hon rör sig på gatorna i den forna hemstaden Sankt Petersburg.
Hela romanen igenom arbetar Zinaida Lindén med en intressant lager-på-lager-metod där olika historiska skikt och olika tidsperspektiv avlöser varandra, varvas i lager på lager som raster i olika schatteringar, eller speglar och reflekterar varandra.
De olika perspektiven frigör och blottlägger samtidigt smärtpunkter i såväl de enskilda individernas liv som i samhällskroppen.
Frågan är vilken plats och roll den enskilda människan har, eller upplever sig ha, i denna malström av minnen, upplevelser och erfarenheter i en värld som präglas av uppbrott och sammanbrott, kriser och katastrofer.
Romanen slutar i mars 2014, dagarna innan en folkomröstning skall ordnas på Krimhalvön, och ”freden är bräcklig som benporslin”. Raderna ger ekon in i en framtid som vi lever nu.
Till min syster bortom haven är en berörande, mångskiftande och vemodig roman präglad av saknad, sorg och smärta – men samtidigt finns här också en lätt lakonisk och befriande humor som är kännetecknande för Zinaida Lindéns författarskap.