Minnen från en stenhög: Åbo Akademis Gadolinia, en betongbyggnads uppgång och fall

Åbo Akademis Gadolinia är ett exempel på den rivningsvåg som för tillfället pågår i Finland. Den här gången är det 1960- och 70-talets betonghus som försvinner. Av Gadolinia finns nu bara en stenhög kvar. Och minnen.

Alla som under de senaste 60 åren har studerat i Åbo har minnen från Gadolinia. Många har med studentlunchen att göra.

”...minns ni den eviga maletköttbiffen som 'piffades upp' med tre ärter och blev puutarhurin pihvi eller en ananasslimsa och blev hawaijinpihvi” (Hedvig Långbacka, från en diskussion på Facebook).

Gadolinia byggdes för den nya tiden

På 1960-talet hade det lilla universitetet Åbo Akademi vuxit och studenternas antal nästan fördubblats på några år. Akademin behövde nya utrymmen och arkitekten Woldemar Baeckman fick tillsammans med Helmer Löfström i uppgift att rita Akademins hittills största byggnad.

Läget invid Domkyrkan var utmanande, nivåhöjden varierade stort, på området fanns sedan tidigare gamla träd och byggnader. Dessutom skulle byggnaden tjäna det växande universitetet på många olika vis. Det var ingen lätt uppgift. Woldemar Baeckman har beskrivit arbetet i tidskriften Arkitekten, 1969.

”Den mark Akademien har i sin ägo är splittrad och delvis bebyggd med kulturhistoriskt värdefulla byggnader som bör bevaras. Miljön är utan tvivel charmfull och inspirerande, men stakar ut ibland nog så kännbara gränser för arkitektens handlingsfrihet.”

Woldemar Baeckman var sedan tidigare en av Åbo Akademi flera gånger anlitad arkitekt. Han hade ritat den nya läsesalen till Åbo Akademis bibliotek och Handelshögskolans byggnader invid Åbo domkyrka. Nu behövde naturvetarna en ny och modern byggnad där man kunde utbilda studenter och bedriva forskning. Samtidigt ville man också bygga stora föreläsningssalar, café och mer utrymme för Åbo Akademis bibliotek.

Gadolinia byggdes i två delar, den så kallade laboratoriedelen i sex våningar för naturvetarna samt en annan del med auditorier, biblioteksutrymmen och café. Båda byggnaderna stod på ett däck eftersom tomten sluttade brant ner mot Biskopsgatan. På däcket byggdes också en terrass.

Området runt Domkyrkan i Åbo hör till landets äldsta och historiskt sett viktigaste områden. Det är ovanligt att en arkitekt får möjlighet att utforma ett så här stort område på en historiskt värdefull mark.

”Arkitekten har strävat att bevara kvarterets öppna karaktär, skona det praktfulla trädbeståndet och ge byggnaden en möjligast lätt, mot den gamla bebyggelsen vid Biskopsgatan medvetet kontrasterande prägel.” (Woldemar Baeckman, Arkitekten, 1969)

Vidare funderade Woldemar Baeckman på hur man skulle kunna anpassa byggnaden efter universitetets olika behov. Han planerade flyttbara väggar, och olika inredningar som kunde flyttas och byggas upp på olika sätt. Han planerade upphängda skåp på krokar och skenor ovanför arbetsbord och arbetsbord som kunde kopplas samman och isär. Det här var moderna lösningar.

”Högsta möjliga grad av flexibilitet måste känneteckna laboratorieinredningen i en byggnad rymmande flera olika institutioner, vilkas inbördes placering ej är slutgiltig och inom vilka en fortlöpande omorganisering av aktiviteterna kommer att ske.” (Woldemar Baeckman, Arkitekten, 1969)

Till inredningen hörde också tidens färgsättning; rött, blått, grönt, gult och orange i olika våningar.

Gadolinia – en typisk historia för ett betonghus från 1960- och 70-talet.

Under 1960- och 70-talen byggdes mycket i Finland; universitetsbyggnader, skolor, simhallar, teatrar, idrottsanläggningar, köpcentrum, kontors- och andra offentliga byggnader. Också många kyrkor.

Då var det gamla jugend-, renässans- och trähus som revs. På Biskopsgatan, där Gadolinia byggdes, kunde man se och följa med hur rivningsvågen framskred, trähusen försvann hus för hus. Det som kom istället var inte bara ett Gadolinia utan hela raden betonghus.

Planen var att riva längs hela gatan, men samtidigt som rivningsvågen framskred växte en stark opinion för att bevara och renovera de gamla husen fram, berättar Åbo museicentrals byggnadsvårdsexpert Noora Gherkel.

De betonghus som byggdes då behöver senast nu renoveras, och det är många som istället – igen - vill riva.

I värsta fall försvinner då en epok arkitekturhistoria, ironiskt nog med samma argument som när man rev byggnaderna på 60-talet; att de är fula och oändamålsenliga, i dåligt skick och för dyra att renovera.

Det var också därför som beslutet att riva Gadolinia fattades. Man valde dock att bevara byggnadens cafédel, enligt museicentralens önskemål.

Historien upprepar sig

Att man inte vill renovera eller bygga om beror på att många hus är i dåligt skick och har problem med inomhusluften.

Orsakerna kan vara konstruktionsfel, bristfälligt underhåll eller teknisk okunskap. På 1960-talet var betongtekniken ny, och det hände att man gjorde fel i byggskedet på grund av att man inte visste bättre. Formerna från gjutningsskedet kunde lämnas kvar så att de med åren ruttnade inne i betongen.

Man tänkte också att betong inte behöver underhåll, men alla byggnader behöver underhåll. I själva verket åldras betong på ett fult sätt om man inte underhåller byggnaderna.

”Det verkar som om historien här skulle upprepa sig”, konstaterar faktaboksförfattaren Mikko Laaksonen, som dokumenterar 1960- och 70-tals hus för en bok om brutalistiska hus i Finland.

Ett hus är inte bara arkitekturhistoria, ett hus är också människors minnen

Alla som har studerat i Åbo har minnen från Gadolinia.

Själv minns jag Gadolinias café från min studietid. De långa luncherna. Allt prat. Jag minns tobaksröken, de stora askkopparna i metall med guldkant, alla flygblad (kopierade A4:or med information om allt från kulturhändelser till politik). Jag minns föreläsningarna och tenterna i stora auditoriet.

Jag minns när jag ”småtrött” efter en fest skrev fulla poäng i en tentamen om medeltida kyrkoarkitektur. Sedan dess känner jag en speciell kärlek för de medeltida gråstenskyrkorna i Finland.

När man river hus, river man också minnen. Alla minns inte presidentens Cadillac som fick motorstopp på Gadolinias gård, eller invigningen med de prominenta personerna, eller Paavo Väyrynens doktorsdisputation. Men minnen har man.

Kanske man minns toapoesin eller Florakörens övningar. Eller, en råttoperation som blev betydelsefull. Här följer några minnen antecknade på min FB-sida.

”Toapoesin blomstrade på herrarnas. De gamla båsdörrarna/väggarna borde ha arkiverats vid senaste renovering.” (Andy Ödman)

Började studera biologi i Gado, 4 vån, 1974 med all världens experiment (råttor, grodor, teratotogena ämnens inverkan embryoutvecklingen hos kycklingar, och jobbade också på elektronmikroskopiavdelningen i Gados källare...många minnen, råttsvansar i soppor på Gados servering. (Ea Maria Blomqvist)

”...apropo biologerna så minns jag en ungtupp som kläckts i misstag (?) och fick växa upp ett tag hos en av killarna och senare hos mej o sambon med vår irländska varghund = bästa vänner. Ev. 1970.” (Rita Hongell)

”...jag gjorde djurfysiologi-labbarna hösten -80 el. våren -81. Vilken mardröm de labbarna var! Råttor som på löpande band långsamt kvävdes ihjäl i glasbehållare med eter i, misslyckade operationer på råttor, dödande av hamstrar genom att slå deras huvud mot bordskanten, avklippande av grodors huvud med sax...Dessa labbar gjorde att jag bestämde mig för att inte fortsätta studera biologi, fast det ämnet alltid varit mitt största intresse. Jag bytte till kemi.” (Annika Smeds)

”Minns att jag mera sällan lagade mat hemma, man åt ju alltid där. Eller på Kåren. Eller inte alls. Spännande att som humanist se främmande raser som teknologer, ekonomer...En mötesplats.” (Monica Slotte)

”Oj, de lååååånga luncherna på Gado. Minns att jag en gång kom för att äta lunch kl 11 och blev kvar tills de stängde. Folk kom och gick, diskussionernas vågor gick höga, tobaksröken låg tjock.” (Hedvig Långbacka)

”Vi får ju inte heller glömma nationernas/specialföreningarnas anslagstavlor. Via dem hade man koll var festerna var. Speciellt ÖN.s anslagstavla med utsökta ”ÖNs-färdtjänst” där man skrev om man behövde skjuts till Pampas eller hade rum i bilen sin. Då anmälningslistan till Plättfesten dök upp ringlade kön sig runt hela trappan i nedre våningen.” (Andy Ödman)

”It was THE Spot to not cook at home, which I never did, then, and meet kindred spirits, yes, 5 hours was not unusual, can not remember the menu but it was totally not bad and across the river there also was a vege restaurant that also served good food... but Gado...” (Anna K Nenonen)

”Studerade biokemi, kemi, biologi och fysik i slutet på 1970- och början på 1980-talet. Var mycket på Gado, där föreläsningar och laborationer hölls och åt regelbundet på restaurangen - ja, minns biffen! Olika möten kunde hållas i matsalen - några kvällar satt vi där och sydde på Florakörens nya klänningar.” (Marianne Pråhl)

Gadolinia heter nu Astra

Laboratoriedelen har rivits sten för sten sedan augusti 2022. I cafédelen kommer vi att sitta också i framtiden.

Stiftelsen för Åbo Akademi har ansökt och nu under våren också fått bygglov för en ny byggnad. Nybyggets huvudsakliga användare blir fakulteten för samhällsvetenskaper, ekonomi och juridik vid Åbo Akademi samt universitetsservice.

Den nya byggnaden ska heta Astra och enligt planerna stå klar år 2025.

58 min

Vacker brutal betong - Spela upp på Arenan