”Jag är på gränsen med orken”
Simmaren Veera Kivirintas idrottskarriär har inte varit en dans på rosor. Att hitta en fungerande balans mellan idrott, jobb, studier och fritid har varit utmanande – speciellt då hon aldrig åtnjutit stöd av Finlands olympiska kommitté.
Det är sensommar 2022 i Rom. Veera Kivirintas fina säsong kulminerar i EM-finalen på 50 meter bröstsim.
Prestationen är lyckad men inte perfekt – inte lika fantastisk som hennes lopp i försöksheaten där hon satte nytt personligt rekord. Nu simmar hon en halv sekund långsammare och tangerar karriärens bästa EM-placering genom att komma i mål som femma.
Efter loppet är hennes känslor blandade över prestationen. Och när hon i Yles intervju vid bassängkanten börjar tänka på sitt liv i ett större perspektiv bryter hon ihop.
– Jag skulle inte vilja lämna Tammerfors. De senaste två åren där har varit toppen. Jag är jätterädd och nervös över framtiden, får hon fram genom tårarna.
I Tammerfors har Uleåborgsbördiga Kivirinta fått sitt liv på räls. Hon har mått bra och njutit av simningen igen.
Oron över ekonomin, burnouten och tankarna på att lämna simningen har varit ett minne blott. Men nu är den eran av hennes liv över.
Den ovissa framtiden innebär en flytt till Helsingfors. Där ska hon göra sin arbetspraktik som polis.
Se Sportlivs minidokumentär om Veera Kivirinta här:
Den Tammerforsälskande uleåborgaren som hamnat i Helsingfors
När Sportliv träffar Veera Kivirinta har hon bott i Helsingfors i ett drygt halvår. I hennes ljusa enrummare i det nybyggda höghuset i norra Böle kommer den tårfyllda tv-intervjun från EM i Rom på tal.
– Jag bröt ihop fullständigt, och det tog ju inte slut där. När jag lämnade intervjun och gick till min tränare så fortsatte det bara. Det var hemskt. Hela kvällen efteråt var hemsk, förklarar Kivirinta med eftertryck.
Tanken på att ha behövt lämna den tillfredsställande tillvaron i Tammerfors gör henne fortfarande nedstämd.
Under månaderna i Helsingfors har Uleåborgsbördiga Kivirinta känt hemlängtan – till Tammerfors.
Visst, jag är från Uleåborg där jag bott nästan hela mitt liv, men idrottsmässigt gjorde Tammerfors ett enormt intryck på mig.
Veera Kivirinta
För att förstå den stora betydelsen av de två åren i Tammerfors behöver vi vrida klockan bakåt till år 2019. Då var Veera Kivirinta 24 år och nära att sätta punkt för sin simkarriär.
Burnouten och pausen från idrotten
Den normalt extroverta och skämtsamma Veera Kivirinta hade förvandlats till en dyster figur. Ingenting kändes bra längre. Hon hade tappat gnistan.
– Jag tränade hårt, men jag tror det handlade mer om den mentala belastningen som gick över gränsen, förklarar Kivirinta nu fyra år efter burnouten.
Kivirintas liv bestod av simning, samt jobb för att finansiera simningen. Ekonomin var skral, vilket stressade upp henne till den grad att hon hade svårt att sova om nätterna.
Samtidigt behövde hon lägga mycket tid på simningen för att träningen skulle ge önskat resultat. Men resultaten på tävlingarna blev allt sämre.
När hon jämförde sig med sina vänner kände hon sig underlägsen. Många höll på med studier och hade klara framtidsutsikter. Kivirinta studerade ingenting.
– Jag saknade klara målsättningar för framtiden, och någonting utöver simningen. När simningen inte gick bra hade jag allt mindre lust att vara på träningarna. Och när tävlingarna gick dåligt tappade jag lusten att tävla – jag blev bara ledsen.
Smink är min hobby. Det är så terapeutiskt. Jag glömmer mina bekymmer när jag får fokusera på att kleta färg i nyllet.
Veera Kivirinta
Många av hennes vänner inom simningen behövde inte jobba vid sidan om idrotten. De fick tillräckligt med ekonomiskt stöd från Finlands olympiska kommitté för att kunna satsa på simningen.
– Det kändes orättvist. Jag kände mig som en hobbysimmare eftersom jag inte fick några pengar, förklarar Kivirinta som försökt acceptera läget i flera års tid utan att aldrig bli helt tillfreds med saken.
Kivirinta har aldrig fått ekonomiskt stöd från olympiska kommittén eftersom hennes bästa distans 50 meter bröstsim inte finns med på OS-programmet.
När utmattningen och ångesten blev outhärdlig tog Kivirinta en paus från simningen. Hon behövde distans till sporten. Hon reste, gick på fester och tog det lugnt på stugan – levde ett normalt liv. Pausen från simningen kändes befriande.
Hennes liv skulle komma att ta en ny positiv riktning, som började med en flytt från Uleåborg till Tammerfors.
Mindre ångest – bättre resultat
Kivirinta hade bestämt sig för att börja studera och kom in på polisskolan i Tammerfors. Hon ville också ge simningen en ny chans. Dessutom kändes det lättare att kombinera simsatsningen med studier än med jobb.
– Tack vare studiestödet och studielånet hade jag en regelbunden inkomst. Även om inkomsten inte var stor, kände jag inte längre någon ångest över ekonomin.
I Tammerfors började Kivirinta träna tillsammans med en grupp där hon snabbt trivdes väldigt bra. Simningen kändes givande igen, vilket också märktes på de fina resultaten på tävlingarna.
– Det var en fin träningsgrupp. Det hade också en positiv inverkan på mig att jag hade kommit in på skolan. En börda försvann från mina axlar när jag visste att det finns något annat i framtiden än bara idrotten.
Kivirintas två år i Tammerfors kulminerade i säsongen 2022, som var hennes hittills bästa i karriären. Hon hade utvecklats till en av Europas snabbaste bröstsimmare.
Även hennes sidogren 100 meter bröst, som finns med på OS, hade utvecklats i den grad att hon hade klarat B-gränsen till OS. Men inte heller då fick hon något stöd från olympiska kommittén, vilket än en gång kändes bittert.
Olympiska kommitténs regelverk för simmarnas idrottarstöd skrevs i slutet av 1990-talet. I reglerna står det att endast simmare som satsar på olympiska distanser kan få olympiska kommitténs stöd.
Sedan dess har simningen förändrats en hel del. I början av 2000-talet kom 50-metersdistanserna i bröstsim, fjärilsim och ryggsim med på tävlingsprogrammet i VM och EM.
På OS tävlar man fortsättningsvis endast i frisim på distansen.
Våren 2023 togs Kivirintas brist på olympiska kommitténs stöd upp i media. Efter att hennes situation fått publicitet kontaktades hon av kommittén där man hade en förstående inställning.
– Jag blev kvar med en känsla att det kan ske en förändring, men om det inte blir någon förändring är jag väldigt besviken. Jag tänker inte ens på mig själv, utan på de simmare som i framtiden vill satsa på de korta distanserna.
Slitande nutid – oviss framtid
I Helsingfors har Veera Kivirintas arbetspraktik som polis gjort satsningen på simningen mer utmanande än under studietiden i Tammerfors. Arbetstiderna är oregelbundna, vilket har stört träningen och återhämtningen.
– Jag är på gränsen med orken. Ifall jag inte visste att det här kommer att pågå bara under en begränsad tid, så skulle jag inte orka, förklarar Kivirinta med sin fortfarande stundvis breda Uleåborgsdialekt.
I höst blir Kivirinta klar med sina polisstudier. Nästa år fyller hon 29 år.
Utan den ansträngande arbetspraktiken kunde hon ännu ha möjligheter att nå nya framgångar inom simningen och kröna sin karriär – men frågan är vad som väger tyngst i vågskålen.
Är jag redan för gammal för att sätta allt på spel med simningen? Kommer min kropp att hålla? Som kvinna vill jag ju säkert bilda familj i något skede och satsa på arbetslivet.
Veera Kivirinta
