F.d. professor Anders Carlsson ser ett vitalt teaterfält i Svenskfinland: ”Skådespelaren har en stor kraft att förändra världen”

Som professor slängde Anders Carlsson fram idéer som teaterstuderande omsatte på sitt eget sätt. Nu forskar han i följderna. – I Sverige utbildas individualister som vill passa in på det befintliga fältet, säger han.

Sedan Anders Carlsson slutade som professor i skådespelararbete vid Teaterhögskolan för tre år sedan har han följt med utvecklingen inom finlandssvensk teater med intresse.

Nu arbetar han i Göteborg på en doktorsavhandling som behandlar hans erfarenheter som professor och hur den nya pedagogik han varit med om att utveckla har påverkat Finlands svenskspråkiga teaterfält.

I Sverige utbildas individualister som vill passa in på det befintliga fältet.

Anders Carlsson

I Finland ser han ett vitalt svenskspråkigt teaterfält där scenkonstnärer har kompetensen att forma fältet enligt sitt eget skapande. I våras bjöds scenkonstgrupperna 4 Floors of Whores och Glitcher in till gästspelsscenen Konträr i Stockholm som en del av en minifestival som diskuterade varför nya grupper grundas i Finland men inte i Sverige.

Det handlar enligt Carlsson om skillnaderna i hur Bolognaprocessen fallit ut i Sverige och Finland. De finländska scenkonstutbildningarna är i regel är femåriga, men i Sverige är de treåriga.

– Det är en jävla skillnad, säger Anders Carlsson.

Styrkan ligger i kollektivt skapande

I Sverige ser han en mer räddhågsen kultur där alla gör vad de tror att förväntas av dem. Han saknar de oberoende teatergrupperna och fria projekten. Enskilda konstnärer lyfts upp och geniförklaras men det förekommer rätt lite kollektiva processer.

– I Sverige utbildas individualister som vill passa in på det befintliga fältet. Det är ovanligt att skådespelare startar egna teatergrupper.

Det finns masterutbildningar där studerande lär sig ta steget från att uppträda till att skapa men de utgår ofta från ett individuellt plan, inte kollektiva metoder. Styrkan i skådespelarutbildningen under nuvarande professor Aune Kallinen är att den betonar vikten av att arbeta tillsammans och bortom hierarkier, menar han.

I teaterns traditionella hierarki har skådespelarna rätt lite att säga till om. Högst uppe tronar texten och dramatikern, sedan kommer regissören med sin egen vision av hur texten ska sättas upp. Skådespelarna är som barnet i familjen, förklarar Carlsson.

– Men vad händer egentligen då man sparkar ut auktoriteten ur ett rum? Det är jag väldigt nyfiken på.

”Enormt risktagande”

I våras intog han scenen på Teater Viirus tillsammans med sina tidigare elever i scenkonstkollektivet 4 Floors of Whores med den omsusade teaterföreställningen Enfant Terrible.

Föreställningen baserade sig på den franska surrealisten Roger Vitracs pjäs Victor, eller när barnen tar makten (1928) där ett barn på sin födelsedag med barnets all grymhet, oskuld och ärlighet beslutar sig för att avslöja familjens hemligheter.

Föreställningen var hejdlöst ”kroppslig”, som man brukar säga det i teatertermer. Med andra ord vankades det nakenhet, klått, föremål som petades in i kroppsöppningar …

Kollektivet, som bestod av Carlssons tidigare elever som utexaminerats från Teaterhögskolan, kontaktade honom och frågade om han ville delta i deras produktion som skådespelare.

– Det tyckte jag var viktigt. Som deras tidigare professor ville jag inte bli satt i någon formell maktposition, jag ville jobba med dem som kollega.

Det blev en meningsfull upplevelse för dem alla, säger Carlsson.

– Vi var vuxna barn som lekte, bortom den gamla hierarkin. Där fanns säkert lite av ett fadersmord inblandat också, att de gjorde så här med sin gamla professor. Det kan ha varit ganska helande för dem att få plocka ner den gamla gubben på jorden.

Carlsson var medveten om att han utsatte sig för risken för obekväma missförstånd med tanke på föreställningens rätt extrema estetik.

– En recensent drog slutsatsen att det var jag som låg bakom konceptet och var huvudroll. Verket satte sådana tolkningar i spel och var ett enormt risktagande från min sida. Men allt gick väl, får man säga. På det viset är jag lättad att det är över.

Erfarenheten är han tacksam för.

– Det var dynamiskt och omtumlande och jag är tacksam för deras förtroende. Ibland kom jag på mig med att tänka att jag redan gjort de här misstagen och vet bättre, men de mötte problem med en ny generations erfarenhet och blick. Det lärde mig ödmjukhet, att se i vilken mån min erfarenhet är visdom, men till hälften fördom.

Med titeln kom makt

Under Anders Carlssons tid som professor tog Teaterhögskolan ett stort steg bort från en tidigare undervisningstradition som betonade disciplin, uppoffring och hierarkier. Titeln som professor kom med konkret makt att påverka saker.

– Det var en ny roll för mig att bråka med. Jag kunde ibland vägra axla den institutionella auktoriteten, ibland använda den till att förändra saker. Det jag sa blev faktiskt av, det var jag inte van vid. Det var fantastiskt. Men nu fick jag vara försiktig, det jag sa kunde bli verklighet, berättar han.

Det var som en klassisk karneval där slaven får vara kung, beskriver Carlsson. Men sedan måste man tyvärr acceptera att det var bara för en dag.

– Jag måste också respektera institutionens hållbarhet och inte skapa för mycket kaos. Vid vissa tillfällen kunde jag släppa in idéer underifrån. Det fanns en öppenhet för förändring vid Teaterhögskolan.

”Skådespelaren har kraft att förändra världen”

Efter Teaterhögskolan flyttade Carlsson till Göteborg där han nu är på tredje året som doktorand i skådespelarkonst.

– Berättelsen blir att jag som professor slängde fram idéer som en yngre generation omsatte på sitt eget sätt. Nu vill jag studera vad det blev. Det är ju inte jag som ligger bakom vad grupperna utvecklar, men kanske jag bidrog till att skapa utrymme där de kan växa.

Då han tillträdde som professor 2016 var hans vision att omvärdera vad en skådespelares kompetens kunde vara. Eftersom teatercheferna inte längre ställde sig på rad för att anställa de nyutbildade skådespelarna fanns det istället en chans att bredda skådespelarens roll i samhället.

Skådespelaren kunde till exempel vara en expert på performativitet, hur människor i sitt dagliga handlande uttrycker olika idéer om världen.

Som professor slängde jag fram idéer som en yngre generation omsatte på sitt eget sätt. Nu vill jag studera vad det blev.

Anders Carlsson

Nu ser han att skådespelarens kompetens kan vara att orientera sig i en social verklighet där det finns en osäkerhet kring människors identiteter, i gruppers maktförhållanden.

Skådespelaren har med sin kompetens en stor kraft att förändra världen, menar Carlsson.

– Istället för att försöka desinficera den sociala verkligheten genom att etablera allt tryggare rum, behöver vi utveckla förmågan att orientera oss i situationer där gränserna är oklara, säger Carlsson.

Målet är inte att avskaffa alla auktoriteter. Makt och institutioner, som till exempel Teaterhögskolan med sina professorer, är inga dåliga saker i sig. Det som behöver utvecklas är förmågan hos individer att förhandla fram mer konstruktiva relationer till dem.

Där menar han att skådespelarkonsten, med sin historiska position som underdog, har en stor roll att spela.