Försvagat Ryssland tvingas närma sig Azerbajdzjan men vägrar släppa greppet om Armenien

Azerbajdzjans snabba seger över utbrytarenklaven Nagorno-Karabachs separatiststyrkor skapar en ny verklighet i Sydkaukasien.

Rysslands inflytande i regionen har minskat som en följd av anfallskriget mot Ukraina. Samtidigt stärks Azerbajdzjan och dess allierade Turkiet.

När den azerbajdzjanska militären rullade in Nagorno-Karabach valde de ryska fredsbevararna att stiga åt sidan. Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan hade redan tidigare slagit fast att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjans territorium.

Den klaraste segraren i konflikten är Azerbajdzjans auktoritära president Ilhan Alijev. Han har lyckats återta kontrollen över hela Azerbajdzjan efter 30 år av separatism och återskapat landets territoriella integritet.

Azerbajdzjan uppnådde alla sina mål

Analytikern och Sydkaukasienkännaren Jakob Hedenskog vid Utrikespolitiska institutet i Sverige säger att Azerbajdzjan uppnått allt vad man eftersträvat. Man har nu full kontroll över Nagorno-Karabach och separatistmyndigheten kommer att upplösa sig senast vid årsskiftet.

Massflykten från Nagorno-Karabach är en humanitär katastrof, men president Alijev ser det knappast som någon tragedi.

‒ Allt tyder på att armenierna i Nagorno-Karabach lämnar regionen. Det ligger naturligtvis också i Azerbajdzjans intresse. Det gör den här regionen enklare att styra för Azerbajdzjans del, säger Hedenskog.

Opålitlig garant

Den andra stora segraren är Turkiet. Turkiet är nära allierat med Azerbajdzjan och höjer därmed ytterligare sin profil som maktspelare regionen. Den azerbajdzjanska segern öppnar också för rakare handelsförbindelser mellan Turkiet och Azerbajdzjan.

Hedenskog säger att det inte heller är långsökt att säga att utvecklingen skulle kunna gynna Rysslands intressen.

Ryssland och Armenien har traditionellt haft en nära relation men den vänskapen har luckrats upp under Pasjinjans regering. Den här utvecklingen stärktes efter att Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina i februari 2022.

‒ Ryssland har formellt sett varit en garant för Armeniens säkerhet, men Rysslands krig i Ukraina har försvagat Rysslands position i Sydkaukasien och gjort Ryssland mer beroende av Azerbajdzjan och Turkiets intressen.

– Armenien har därför vänt sig mot Ryssland för att man anser att Ryssland inte uppfyller sina kriterier att försvara Armenien, säger Hedenskog.

Samtidigt har Ryssland närmat sig Azerbajdzjan.

‒ Ryssland kan absolut leva med att Nagorno-Karabach avfolkas på armenier. Det försvagar Armenien och kan potentiellt skapa missnöje med premiärminister Pasjinjan.

Det kan ge Ryssland möjlighet att omintetgöra den politik som Pasjinjan har fört och på sikt få en mer Kremlvänlig regering i Armenien.

Litet armeniskt inflytande

Pasjinjans ställning har stärks något av att han redan tidigare tagit avstånd från Nagorno-Karabach.

Under de senaste åren har regeringen i Jerevan i praktiken haft litet inflytande över Nagorno-Karabach. Enklaven var i praktiken ett ryskt protektorat och separatistledningen stod betydligt närmare Ryssland än Armenien.

Ett exempel på det är oligarken Ruben Vardanyan, som nyligen greps av azerbajdzjanska säkerhetsstyrkor. Vardanyan anses ha varit den kanske mest inflytelserika politikern i Nagorno-Karabach.

Rysk spelare?

Vardanyan skapade sin miljardegendom i Ryssland och har varit rådgivare åt Rysslands president Vladimir Putin. Han har också varit inblandad i den ryska elitens affärer och rapporteras ha hjälpt till med att tvätta flera miljarder dollar från Ryssland.

‒ Det fanns tankar om att han var placerad i Nagorno-Karabach för att använda det som en språngbräda i armenisk politik. Men han har själv förnekat det här.

Han valde också att stanna kvar efter att han tidigare i år avsattes från sin officiella ledarpost i enklaven.

Ryssland beroende av Azerbajdzjan

Men om Vardanyan är Rysslands man så är Azerbajdzjans beslut att gripa honom intressant.

‒ I så fall så är det ytterligare ett svaghetstecken för Ryssland. Azerbajdzjan kan agera lite som det vill och Ryssland måste reagera.

‒ Ryssland har inget annat val än att stödja Azerbajdzjan och Turkiet eftersom man är beroende av dem i regionen. Då kan Azerbajdzjan agera så här mot Rysslands misstänkta figur i Karabach utan att Ryssland kan ingripa, säger Hedenskog.

Armenien har få alternativ

Armenien är däremot inte starkt nog för att helt kunna gå emot Rysslands intressen. Ryssland är kanske inte någon pålitlig säkerhetsgarant, men Armenien har inga alternativ.

Varken EU, Nato eller USA har tillräckligt med inflytande i regionen för att kunna göra det och västländerna har inte heller styrkor på plats där.

EU har en obeväpnad gränsmission (EUMA) som övervakar den internationella gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan vilket ger ett visst skydd mot möjliga azeriska aggressioner.

‒ Men det är inte så att det finns intresse i väst att engagera sig mycket mer än genom politiska deklarationer och i viss mån humanitär hjälp i samband med flyktingmottagandet.

Fortsatt ryskt inflytande

Ryssland har därför fortsättningsvis en säkerhetspolitisk och ekonomisk betydelse för Armenien. Ryssland har också en militärbas i Armenien och gränsstyrkor vid den armeniska gränsen mot Turkiet och Iran.

‒ Politiken att svänga bort från Ryssland har en viss gräns. Man kan inte helt avskaffa relationen med Ryssland, och Ryssland finns redan på plats i landet.

I stället strävar Armenien efter att närma sig väst genom olika bilaterala avtal. Armenien har också ingått ett ekonomiskt och politiskt samarbetsavtal med EU.

‒ Man försöker spela en multivektorpolitik inom de ramar som finns. Men det kan inte innebära en radikal brytning med Ryssland, säger Hedenskog.

Chans till fred

På sikt kan slutet på den 30 år långa konflikten kring Nagorno-Karabach öppna för en fredlig utveckling i Sydkaukasien.

Utbrytarenklaven har varit ett öppet sår i Azerbajdzjan. Segern skapar därför en möjlighet att bygga mer stabila relationer med ärkefienden Armenien.

Armenien har i sin tur tvingats satsa stora resurser på att hålla utbrytarregionen på fötter.

‒ Det har framför allt kostat politiskt kapital som nu kan användas till mer konstruktiva syften; till att ta emot de här flyktingarna, försöka att se framåt och att förbättra levnadsstandarden för befolkningen samt öka handeln och samarbetet med västmakterna.

Han tillägger att det nu också kan finnas möjligheter till förbättrade relationer med Turkiet. Det kunde fungera som en motvikt till det ryska inflytandet.

Men den här sortens positiva utveckling kräver att alla länder i regionen vill se en sådan utveckling – och utöver det finns Ryssland.

‒ Ryssland är försvagat, men dess potential att förstöra genom olika hybridoperationer, cyberattacker och genom att utnyttja proryska politiker i Armenien för att destabilisera läget är rätt oförändrat. Så det beror också på hur Ryssland agerar, säger Jakob Hedenskog.