Filmrecension: The Hunger Games: The Ballad of Songbirds and Snakes – ett spel för mycket

Hollywood verkar aldrig få nog av dystopier för ungdomar. Men nu blir övertydligt i början och alltför vagt på slutet. Är spelen över nu? Eller finns det fortfarande frågor som väntar på svar?

Det är en lång filmtitel The Hunger Games: The Ballad of Songbirds and Snakes, och lång är även filmen, 2 timmar och 37 minuter, för att inte tala om en utdragen intrig som mot slutet blir allt mer vacklande.

Ändå är jag förväntansfull då jag igen får ta del av Hunger Games-världen.

Suzanne Collins har med sina böcker och de fyra filmatiseringarna skapat en postapokalyptisk dystopi som är fascinerande. Ett samhälle där ett förödande krig orsakat total kollaps och där människorna nu tävlar sinsemellan.

Hungerspelen är ett straff för invånarna i de 12 distrikten. Varje år väljer man ut två ungdomar från varje distrikt som sedan får slåss för sina liv i direktsänd tv.

Endast en överlever.

Det handlar alltså om ett samhälle där man dragit realityshowen och voyeurismen till sin spets och där man oftast gynnas av att vara hänsynslös och grym.

Och som alla bra dystopier finns här förstås en inbyggd samhällskritik och en kritisk blick på propaganda.

Hur Snow blev despot

Den här filmen är baserad på Collins bok med samma namn från 2020 och är en prequel som skildrar det som hände 64 år innan Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) kämpade för sitt liv i Hungerspelen.

Nu kretsar handlingen kring den unga Coriolanus Snow (Tom Blyth), en ung, ambitiös man som snart ska utexamineras från en toppskola och har siktet inställt på att klättra i hierarkin och återfå familjens förlorade ställning.

Alla som läst böckerna eller sett filmerna vet ändå att den här fagra, unga mannen kommer att växa upp och bli den despotiska presidenten Snow. Det här är alltså skildringen av hur Snow blev den han blev.

Hungerspelen är inne på sitt tionde år men intresset bland publiken floppar. Därför ändrar man nu på reglerna och låter de tävlande få mentorer och Coriolanus får i uppgift att hjälpa den trotsiga och välsjungande Lucy Grai Baird (Rachel Zegler).

Motstridigt och övertydligt

Collins skapade med Katniss en helt ny typ av kvinnlig hjälte inom amerikansk populärkultur – en actionhjälte och en romantisk hjälte, en sportig krigare och en syster, en kändis och en rebell. Filmerna gjorde också Jennifer Lawrence till en superstjärna.

Det var lätt att engagera sig i Katniss kamp för överlevnad och rättvisa men det är betydligt svårare att känna för den unge Snow.

Visst presenteras vi för hans tragiska barndom, den hårda uppväxten och hur han, kusinen Tigris (Hunter Schafer) och deras farmor (Fionnula Flanagan) jobbar för att upprätthålla fasaden fast de egentligen är utfattiga.

Men filmen lyckas inte skildra vad det är som motiverar Coriolanus att göra de val han gör.

Det finns väldigt lite kemi mellan honom och Lucy Gray Baird, de känns helt enkelt alltför ojämna och olika. Han är ambitiös, har ett tydligt mål medan Lucy Gray Baird mest blir ett offer som aldrig riktigt får visa sin styrka.

Visst är kläderna igen kreativa och perukerna fantasifulla. Viola Davis i rollen som Dr. Volumnia Gaul och Peter Dinklage som dekanen Highbottom verkar njuta av att få spela bisarra och grymma ledare, fast exakt hur maktbalansen ser ut mellan dem blir ändå lite oklart.

Efterhand blir det också störande med de övertydliga replikerna och musiken som hela tiden understryker hur vi förväntas reagera.

Godhet eller ondska?

Filmen vill få oss att fundera över människans godhet och ondska. Är du en sångfågel eller en orm?

Den här frågeställningen försöker man bygga upp kring Coriolanus – är han ond i grunden eller är det omgivningen och samhället som förstör honom?

Men det känns ändå som om mycket av det som sker i filmen mest handlar om att Coriolanus bara försöker överleva.

Efter två och en halvtimme får Coriolanus mig ändå att ställa ytterligare en fråga. Är det helt enkelt lättare att vara ond än att välja möjligheten att eventuellt kunna leva lyckligt?

Och det är en gäckande fråga att fundera på då man går ut från biografen.