Keramikklubb skapar gemenskap mellan mammor och deras vuxna döttrar: ”Man är som i en kokong av ljuvlighet”
En mamma som före sin sjukdom länge haft keramik som hobby – en dotter som vill hjälpa henne att kunna återuppta sin kära sysselsättning. Här har vi startpunkten för en lite annorlunda keramikklubb.
Stämningen är förväntansfylld i den avlånga före detta mat- och blombutiken i Brunakärr i Helsingfors. Här samlas fem vuxna döttrar och deras mammor en gång i månaden för att göra keramik tillsammans.
Ingen vanlig keramikklubb
Sjukdom som ger inspiration till att återuppta hobby på nytt sätt
För ett antal år sedan blev Anna Dammerts mamma Bitte demenssjuk, vilket gjorde det omöjligt för henne att på egen hand ta sig till sin favorithobby, keramiktimmarna på Arbis.
Anna Dammert sökte länge efter en lösning till hur Bitte ändå skulle kunna fortsätta med sin hobby, trots att lektionerna var dagtid och Anna Dammert själv är mitt i ett hektiskt arbetsliv.
Under en promenad med sin vän Maria Sundell öppnade Anna Dammert upp för henne om sin önskan att kunna hjälpa sin mamma med detta.
Maria Sundell hade då tillsammans med en annan vän, Julia Aminoff-Tatsis, nyligen grundat en keramikverkstad i Brunakärr och bjöd genast in Anna Dammert och hennes mamma Bitte.
Maria Sundell berättar att hon med Anna Dammert bland annat funderade över vad som möjligen kunde finnas kvar i händerna och i kroppen av Bittes tidigare kunskaper av att arbeta med keramik.
Och det här tände jag helt på, varför inte göra en pilotverkstad!
Maria Sundell, keramikklubbsledare
Skämten flyger, anarkin är med
När Anna Dammert och Bitte sedan första gången kom till verkstaden såg Maria Sundell att den här förmågan att skapa föremål verkligen fanns kvar i Bittes händer.
Småningom var det en annan väninna som också ville delta med min mamma. Och så växte och växte gruppen till den elva personers grupp den är i dag, inklusive Maria Sundell som gruppens ledare.
Stämningen i keramikverkstaden är högst otvungen. Skämten flyger kors och tvärs och en viss anarki präglar gruppen.
Nita Meinander, mamma till Marina Meinander, berättar att Maria Sundell försöker lära dem olika tekniker men att de i allmänhet gör ganska mycket vad de vill.
– Och hon har insett att vi inte är så där hemskt villiga att göra precis som hon säger, småler Nita Meinander.
Maria Sundell bekräftar att hon började ambitiöst med föresatsen att de skulle gå igenom alla tekniker, för en del är nybörjare.
– Men det fick jag glömma helt och hållet, säger Maria Sundell skrattande.
– Det blev lite anarki, men det är helt okej, jag tycker om anarki. Jag undervisar ju lite så där vid sidan om och många har gått på kurs förut så de kan det.
Här får man vara precis den man är
Carina Kaksonen och hennes mamma Gun-Maj, Gunti, hör till de nyare i gruppen. Carina Kaksonen säger att hon väntar på de här dagarna då hon ska på keramikklubb tillsammans med mamma.
– Och jag tror att det lugnar ner mamma också då hon vet att hon har mig några timmar, påpekar Carina Kaksonen.
Nita Meinander säger om sin dotter Marina Meinander att hon är hemskt upptagen och också Nita tar upp det hur keramikverkstaden är ett sätt att ha lite tid tillsammans. Och hon tycker att det är jätteroligt att hon, förutom sin dotter och dotterns väninnor, får träffa deras mammor som hon inte har känt tidigare.
– Och vi har alla våra begränsningar, berättar Nita.
Nita har själv fått Parkinsons sjukdom, vilket delvis gör hennes händer klumpiga.
– Men det är roligt i alla fall, säger hon.
Också Anna Dammert betonar att det är så himla roligt, humoristiskt och mycket självironi i gruppen. Samtidigt som det är en sådan underbar kontrast till allt larm utanför.
– Man är som i en liten kokong av ljuvlighet, säger hon och fortsätter:
Och alla är accepterade, man får vara minnessjuk, man får vara gammal, man får ha sjuka händer som inte mera funkar som de har funkat förut. Och så får man göra precis vad man vill, skrattar Anna Dammert.
Dessutom får man lära känna nya sidor hos sin förälder – sin dotter.
– För många är det här ett nytt sätt att umgås, att man har en hobby tillsammans, konkluderar läraren Maria Sundell det hela.
