Kvanthopp: Lössen gör comeback på bred front – vad beror problemet på, och ska vi vara oroliga?
Efter att i stort sett varit frånvarande sedan andra världskriget, har framför allt vägglössen återvänt till våra knutar på bred front. Det här har satt myror i huvudet på många.
Kvanthopp
Jag minns hur min mormor talade om löss när jag var liten, det var sådant där som fattiga familjers barn hade när hon var ung. Visst minns jag också att vi blev uppmanade att tvätta håret med lusschampo när det hade påträffats huvudlöss i skolan, men det var nog väldigt sällan.
Vi som växte upp under 1900-talets sista decennier hade på det hela taget det ganska lyxigt i och med att löss – om det sedan handlar om huvudlöss, klädlöss och vägglöss – aldrig var något problem på den tiden.
Men sedan millennieskiftet har det skett ett ”globalt uppsving” i mängden vägglöss, på bred front, enligt en färsk studie. Försäljningen av lusmedel rusar: Apoteken har redan sålt fler förpackningar än under hela förra året, enligt en rubrik från ifjol på SVT Nyheter.
Samtidigt upplever Paris en sådan invasion av vägglöss just nu att många undrar vad det ska bli av sommar-OS som väntas locka miljontals turister till staden. Krisstämning sägs råda bland Paris myndigheter.
Vad är på gång egentligen? Vad beror lössens återkomst på? Har vi orsak till oro? Och vad kan vi lära oss om vår egen historia av de små blodsugarna? Det här funderar vi på i veckans Kvanthopp.
Kleopatras luskammar
Till att börja med: löss är ju ingenting nytt direkt. Genetiska studier tyder på att lössen utvecklades cirka 1,68 miljoner år innan Homo sapiens uppstod. Och att de gjorde sällskap med oss människor ungefär samtidigt som våra och schimpansernas förfäder gick skilda vägar. Det äldsta beviset för huvudlöss på en människa är en lus som hittades i håret på en 10 000 år gammal mumifierad kropp i Brasilien.
Luskammar har hittats i egyptiska kungligheters gravar – till och med Kleopatra hade luskammar av solitt guld med sig i graven. Det är uppenbart att huvudlöss inte ansågs vara något socialt stigma på Kleopatras tid. Alla hade löss förr i tiden, också de gamla romarna.
Kriget mot lössen har pågått i tusentals år. På elvahundratalet skrev en rabbin att det var tillåtet att ta bort huvudlöss på sabbaten. På 1800-talet var några hotell i London så fulla av vägglöss att gästerna ”uppmanades att hålla sig berusade för att få lite sömn”. Det hände att man brände ned hela hyreskomplex för att få bukt med lössen.
För gamla storstäder som London och Paris var ju lössen inte bara en relativt harmlös olägenhet som de kanske var för de gamla egyptierna. Europa hade bittra erfarenheter av död i massiv skala, död som förebådades av simpla små löss.
Pestloppan sprider död i stor skala
Digerdöden eller svarta döden, en av de dödligaste pandemier som världen har skådat, beräknas ha tagit livet av omkring hälften av Europas befolkning under åren 1347 till 1351. Smittan, som hade sitt ursprung på de centralasiatiska slätterna, tros ha nått Europa via Sidenvägen, genom mongoliska handelsmän och krigare. Den gjorde sin entré via Krimhalvön dit den anlände 1343.
Pestsmittan förmedlades av råttor som bar på den så kallade tropiska pestloppan (Xenopsylla cheopis) som i sin tur spred pestbakterien, Yersinia pestis. Och det finns en kanske lite oanad koppling till klimatet här. Under varma och fuktiga år svällde råttpopulationen, vilket också fick mängden loppor att öka.
Men så småningom kom det kallare år med mindre föda för råttorna, och då krympte populationen. Lopporna fick då bråttom att leta efter nya kroppar att leva på, vilket kunde betyda människor. Det var just så här det gick på 1300-talet då den så kallade lilla istiden just hade börjat, och kylan och regnen svepte in över Europa.
Och det hela slutade som vi vet med att upp till hälften av Europas befolkning strök med i pestepidemin som följde.
Men det här var ett väldigt extremt exempel, pestloppan är trots allt ett undantag snarare än en regel – lyckligtvis. Vad avser vi när vi talar om löss i vardagen?
”Huvudlöss trivs i en ren kalufs”
Vi kan ju börja med människolusen (Pediculus humanus) som är en gemensam beteckning för människans två främsta lusparasiter, huvudlus och klädlus. De lever på olika delar av människokroppen och behöver oss för att para sig, de förökar sig alltså inte i vilt tillstånd.
Huvudlusen har specialiserat sig på att fästa sina ägg – gnetter – vid roten av ett hårstrå, medan klädlusen fäster dem i klädveck. Förutom den irritation och klåda som lössen i sig framkallar kan de också sprida sjukdomar i sällsynta fall, till exempel fläcktyfus.
Huvudlöss är seglivade och onekligen irriterande små parasiter. Men trots att man talar om dem i samband med dålig hygien, är de strikt taget inte ens relaterade till vår personliga hygien – faktum är att huvudlössen trivs mycket bättre i en tvättad kalufs, eftersom de har lättare att komma åt hårbotten när håret är rent.
Det faktum att huvudlöss är relativt ofarliga betyder inte att de är önskvärda, de kan ju orsaka mycket obehag, och de sprids lätt inom en familj eller en skola.
Det finns däremot en intressant aspekt av klädlössen som gör att vi kan vara lite glada åt deras existens. Som sagt så behöver ju klädlusen, liksom huvudlusen, oss människor för sin existens. Klädlusen har till och med striktare krav än så: den behöver våra kläder.
Det faktum att klädlusen är så välanpassad till våra kläder säger åt forskarna att klädlusen inte utvecklades till sin nuvarande form innan vi människor började bära kläder. Och genetiska studier av klädlöss har visat att de skildes åt från de övriga människolössen för cirka 170 000 år sedan.
Med andra ord började vi människor bära kläder för cirka 170 000 år sedan. Kläderna gjorde det sedan möjligt för våra förfäder att framgångsrikt migrera ut ur Afrika och flytta till kallare breddgrader, som Europa.
Förutom ibruktagandet av kläder inträffade en annan lusvänlig reform: uppfinnandet av jordbruket efter istiden, för tio - elva tusen år sedan. När vi övergav nomadlivet och blev bofasta och började bruka jorden, ökade folkmängderna och de första städerna uppstod, massvis med människor, tätt intill varandra. Det tackar vi för, sade lössen.
En kapprustning med långa anor
Den första kända nedtecknade huskuren mot huvudlöss kommer från en egyptisk medicinsk guide som heter Ebers Papyrus daterad omkring 1550 f.v.t. Här rekommenderas att man fyller sin mun med dadelmjöl och varmt vatten och sedan spottar det på huden. Vilket sedan sägs driva bort lössen.
I Kina tyder dokument från 1200 f.v.t. på att de forna kineserna använde kvicksilver och arsenikföreningar till att driva bort huvudlöss. Det låter ju som ett ganska säkert sätt att ha ihjäl själva värden också.
Det var också kineserna som först upptäckte att pyrethrumpulver, utvunnet från krysantemblommor, var effektivt mot skadeinsekter. Omkring år 100 ska det ha skett. Marco Polo tog med pyrethrumpulver till Europa kring år 1300, och den vägen blev det känt här hos oss.
Pyretrin, ett mer koncentrerat extrakt av pyrethrum, har använts som huvudlössbehandling sedan 1940-talet. Det var effektivt för att döda själva lössen, men bet sämre på äggen eller gnetterna.
1977 introducerades Permetrin, en syntetisk version av Pyrethrin, som en produkt för behandling av huvudlöss. Men 1999 kunde brittiska och amerikanska forskare konstatera att huvudlusstammar utvecklade resistens mot både de här naturliga och syntetiska bekämpningsmedlen som kollektiv kallas pyretroider.
Och det här har lett till att dagis- och skolbarnsföräldrar numera allt oftare har luskammar och avlusningsmedel på inköpslistan. Men det är ännu lite tabu att tala om saken. För lusen var en gång i tiden ett fattigdomsbevis. Trångbodda människor sov i samma sängar och lössen spreds bland människor som inte hade möjlighet hålla sig rena.
Dagisbarnen som ”superspridare”
Vissa experter menar att lössens comeback handlar om att yrkesarbetande föräldrar inte längre kammar sina barn, så de märker inte lössen innan det är för sent. Andra skyller på de långa dagarna på dagis. Mycket kontakt med andra barn ger löss. Förr när barn var hemma mer var smittillfällena färre. Studier från Sverige visar att lössen ökar fortast bland 4-5-åringar, och ju större barngrupperna är på dagis desto fortare ökar de.
Många barn får löss utan att det kliar på dem. Då gör föräldrarna ingenting åt saken för de är inte medvetna om lössen, och sedan sprids lössen till kompisarna på dagis. Därför är det viktigt att kontrollera håret då och då genom att luskamma, också om ens barn inte kliar sig i håret.
Angrepp från huvud- och klädlöss går hur som helst att förebygga hyfsat väl med enkla medel. Tillräckligt täta byten av kläder och sängkläder är en bra början. Sedan tvättar man kläder, handdukar och sängkläder i minst 50 °C och torkar dem noga, gärna i torktumlare.
Utöver de renodlade människolössen har vi sedan vägglusen eller skäktan (Cimex lectularius). Och det är alltså den som ökar allra mest i världen just nu.
Vägglössen är inga egentliga löss alls, utan tillhör skinnbaggarna. De är 4-5 millimeter i längd. Vissa arter av vägglöss har anpassat sig till ett liv inomhus bland människor. Under dagen kryper de in i springor i bostaden och under natten kommer de fram för att bita sovande människor. De är inte direkt farliga för människan, men obehagliga är de ju.
Ett tecken på vägglöss i huset är deras bajs. Vi snackar då om små, svarta prickar som börjar dyka upp här och där. Större kolonier med löss avger också en karakteristisk, lite mjölig lukt. Sticken påminner om myggbett, men beroende på hur känslig man blir, blir reaktionen mer eller mindre kraftig.
Dras till vår utandningsluft
Vägglusen dras till koldioxiden i människans utandningsluft och till vår kroppsvärme. Och vad de vill ha är vårt blod. Det suger vägglusen alltså nattetid.
Vägglusen gömmer sig ofta nära födan, det vill säga oss. Sängen och dess omgivning är vanliga gömställen. Golvlister, sängbord, kläder, tavlor, eluttag, springor är typiska tillhåll. Vägglusen trivs i saker som ligger i en röra, så där har du en god orsak till att städa där hemma. Vägglusen trivs också under lösa tapeter, i väggklockor och elektronikprylar, etcetera.
Vad beror det då på att vägglössen var borta så pass länge? Som sagt, under min uppväxt på sjuttio- och åttiotalet var alla sorters löss, inklusive vägglöss, så gott som okända. Till och med i mitt barndomshem som minsann inte hörde till de mer välstädade husen i kvarteret.
Vägglusens motgångar började på 1940-talet, när kemikalien DDT blev populär som insektsgift. Under andra världskriget sprutade soldater DDT på många håll i världen för att få bukt med myggburna sjukdomar i stil med malaria, men också hår- och klädlöss – och vägglöss, för den delen.
Tillsammans med andra nyutvecklade bekämpningsmedel, hjälpte DDT till att utplåna väggluspopulationerna. Redan på 1960-talet var vägglusangrepp sällsynta, åtminstone bland rika nationer. Framför allt i USA och Europa kunde man leva utan rädsla för vägglusbett, också ett bra tag efter att DDT förbjöds i början av sjuttiotalet.
DDT är ju ett farligt miljögift som bland annat ledde till att särskilt rovfågelpopulationerna tog stryk på många håll, inklusive havsörnarna. Havsörnen var under en lång tid svårt utrotningshotad på grund av miljögifter, inklusive DDT. Enligt vissa forskare orsakade ämnet äggskalsförtunning.
Men visst, lössen hölls åtminstone borta tack vare DDT, som till skillnad från många andra insektsgifter inte bara dödar själva vägglössen, utan också deras ägg.
Vändningen skedde kring millennieskiftet
Men runt millennieskiftet började vägglössen göra comeback i människors hem och sängar i massor och mängder, enligt rapporter från Storbritannien, USA, Australien, Japan och en handfull andra länder.
I Australien, till exempel, ökade angrepp av vägglöss med uppskattningsvis 4 500 procent mellan 1999 och 2006. I USA varnade myndigheterna 2010 för en ”alarmerande återkomst” av de små skadedjuren.
Och här är vi nu. Vägglössen är tillbaka, av allt att döma för att stanna. I de stora städerna i Finland ökade mängden vägglöss ”märkbart” i fjol, med mellan 50 och 100 procent beroende på ort.
Svenska Yle talade i höstas med Tapio Itäsola som är områdeschef vid företaget Anticimex som bekämpar insekter och ohyra. Han sade då att vägglöss vanligtvis sprids via begagnade möbler och då folk reser. Vi reser mer än någonsin i mänsklighetens historia, vilket ger vägglöss en aldrig förr skådad möjlighet att sprida sig.
Det här har bland annat lett till att så kallade Airbnbs hör till de främsta ställena där man kan skaffa sig en lusinfektion numera. Men också hotellen tycks vara i någon sorts nyckelroll här. På hotellen är omsättningen av människor hög vilket gör att vägglöss också lätt kan flytta från en plats till en annan.
Hotellen tar förstås problemet på allvar. Ett vapen mot vägglössen är vägglushundar, som inspekterar varje rum på hela hotellet för att leta fram möjliga kolonier av vägglöss.
Smarta sängben
En nyhet som hotellen i Åbo testar är en finsk uppfinning som bygger på smarta sängben. De innehåller ämnen som lockar vägglössen till sig. Sedan faller vägglusen in i en fälla inbyggd i sängbenet, som meddelar personalen för varje fångad vägglus.
Vet ni förresten vem som fångade vägglöss innan de smarta sängbenen? Jo, kackerlackorna, kackerlackor är vägglössens naturliga fiender. Och vi har ju utrotat kackerlackorna ganska effektivt från våra vrår, vilket gör att vägglössen kan dansa på bordet, så att säga.
Den främsta enskilda orsaken till att det råder högkonjunktur för vägglöss är ändå enligt forskarna att lössen har utvecklat resistens mot många bekämpningsmedel, vår främsta försvarslinje. Faktum är att de här parasiterna nu sägs vara resistenta mot ”de flesta av de huvudsakliga klasserna av insekticider”, inklusive pyretroider, som är en av de mest använda insekticiderna.
Ser vi på husmorsknepen så finns det ett pulver kallat kiselgur – det har bildats genom sedimentering av kiselalger och består huvudsakligen av kiseldioxid. Kiselgur har tidigare har använts till att döda vägglössen genom att torka ut dem, men det fungerar inte heller längre på samma sätt. Åtminstone några av de olika arterna har utvecklat motstånd mot uttorkning.
En parentes här, apropå kiselgur: År 1866 upptäckte Alfred Nobel att nitroglycerin kunde göras mycket stabilare om det absorberas i kiselgur. Det här gjorde att man kunde transportera och hantera rent nitroglycerin mycket tryggare. Nobel patenterade blandningen i fråga som dynamit år 1867. Men vägglöss biter kiselgur som sagt inte på.
Det här betyder ändå inte att vägglöss är omöjliga att bli av med. Höga temperaturer, runt 45 grader Celsius och över, dödar insekterna. Så bastu tycker de inte om, till exempel. Forskning tyder också på att de sannolikt inte kommer att utveckla värmetolerans. Eller tolerans för riktigt kalla temperaturer för den delen, djupfrysning funkar också mot vägglöss.
Gasande med mycket giftiga kemikalier och kombinationer av insektsmedel kan också fungera. Men speciellt i höghus finns alltid risken att vägglössen helt enkelt tar till sjappen till en närliggande lägenhet och kommer tillbaka senare, när giftångorna har lagt sig.
Paris i ”luspanikens” klor
Men misstänker du att du har vägglöss, är det hur som helst bäst att ta kontakt med ditt lokala avlusningsföretag. Det är ett ganska stort och allvarligt problem som oftast kräver proffs för att bli av med det. Och det är hur som helst en lång process som ofta är mentalt påfrestande. Därför är det lättare att försöka undvika vägglössen än att bli av med dem.
Ett ställe där vägglössen verkligen är i rubrikerna just nu är Paris. En vägglusplåga av bibliska mått har drabbat Paris och andra franska städer, om man får tro BBC och andra mediehus.
Vägglusinvasionen har ”framkallat en våg av insektfobi” i Frankrike och väcker rädsla för hur de inkommande olympiska spelen ska gå, när miljontals turister strömmar in i Paris. Både president Macron och Paris borgmästare sliter sitt hår och piskar varandra till handling.
Delvis är det sant, det här som rubrikerna målar upp. Men delvis ska det tas med en nypa salt.
Det som är sant är att vägglusen har ökat kraftigt de senaste tjugo eller trettio åren. Men det är inte bara sant i Frankrike utan överallt. Och det har skett i takt med globaliseringen och den ökade containerhandeln. Containrarna är ett annat av vägglössens favoritfordon.
Och för en gångs skull kan den globala uppvärmningen uteslutas. Vägglusen är en domesticerad varelse. Den går dit människorna går. Klimatet är inte en direkt faktor här.
Vägglössen ökar, det stämmer alltså, men det som däremot överdrivs är farorna. Enligt en expert som BBC har talat med drabbas folk i den välmående västvärlden av panik över vägglöss eftersom vi har förlorat det kollektiva minnet av dem. I andra delar av världen är vägglössen fortfarande vanliga – och människor håller hotet i proportion.
Sanningen är att vägglöss nog är ett hot – men faran är mer psykologisk än fysisk. Vägglusen, Cimex lectularis, kan vara motbjudande, men så vitt man vet kan den inte överföra sjukdomar. Dess bett är otrevliga, men de varar inte särskilt länge.
BBC skriver om en 29-årig man som hittade vägglöss i sin lägenhet i det 20:e arrondissementet i Paris. Han kastade ut sin säng, han tvättade alla kläder om och om igen, han skurade bostaden från golv till tak, upprepade gånger. Men han kunde ändå inte sova. Han började föreställa sig saker som kröp över hans hud. Det blev en besatthet.
Först efter en dyrbar ångbehandling av sin lägenhet av ett specialiserat företag, kunde han sova igen.
Och det är väl sist och slutligen här som den verkliga faran med lössen ligger. Inte att vi (ibland) får dem in i våra hem. Utan att så många av oss får in dem i sina flöden på sociala media. För då händer det så lätt att de flyttar in i våra huvuden. Och de kan vara svårare att avlusa.
