”Mamma säger att min tid vid ukrainska fronten var den värsta i hennes liv” – Ralf Sirén krigade 128 dagar i Ukraina

Ralf Sirén är en av de finländare som åkt som frivillig för att kriga till Ukraina. Han har upplevt krigets hemskheter vid fronten och berättar om sina erfarenheter i den nyutkomna boken Soldat nr 13, som Marcus Lindqvist skrivit.

För Ralf Sirén var det inte ett snabbt eller ogenomtänkt beslut att åka till Ukrainas frontlinje. Han hade funderat i tio års tid, sedan kriget i Georgien, att han kunde tänka sig att åka och kriga någonstans.

Han har alltid varit intresserad av krig, krigshistoria och om psykologiska fenomen i krig.

Han hade följt utvecklingen i Ryssland och deras imperialistiska ambitioner en längre tid. Många experter hade varnat för vad som kan hända.

– Jag var frustrerad över att ingen kunde förhindra anfallet och jag tänkte att min kompetens kunde komma till nytta där, säger Sirén.

Han hade gjort sin militärtjänst vid Dragsvik i granatkastarkompaniet. Dessutom hade han deltagit i en obligatorisk och några frivilliga repetitionsövningar, och var löjtnant då han åkte till kriget i Ukraina.

”Jag hade inte kunnat åka via Finland och krama mamma”

Rysslands anfallskrig bröt ut den 24 februari 2022, och den 1 mars skrev Ralf Sirén in sig i den internationella legionen. Han var den trettonde som skrev in sig.

Han blev erbjuden att åka direkt ut till fronten, för i Ukraina anses finländare ha en så pass bra utbildning. Men han ville först få information och utbildning, och en månad senare var han vid fronten.

Det tog knappt en vecka tills han var plutonchef och hade till en början 20 soldater som han ledde. Så småningom växte plutonen till sig och blev större.

Då Sirén åkte iväg bodde och jobbade han i Rotterdam i Holland. Han valde att åka till Ukraina direkt från Rotterdam.

– Skulle jag ha kommit hem via Finland och kramat mamma, då hade jag inte klarat av att åka, säger han.

Under den långa resan från Holland till Ukraina skrev han flera meddelanden via mejl och chatt till sina närmaste. Då han åkte över gränsen ringde han dessutom separat till dem och berättade för dem hur viktiga de var för honom.

– Mamma har efteråt berättat att perioden då jag var i Ukraina var den värsta i hennes liv. All glädje försvann och hon kunde varken glädjas över våren eller barnbarnen, berättar Sirén.

Gränsen mellan liv och död var hårfin

Ute vid fronten var det ett liv där det inte fanns utrymme för känslor. Han säger att om man låter känslorna komma upp, då klarar man inte av att utföra uppdraget.

Sirén grävde ofta ned sig i terrängen och sov där. Det kändes tryggare än att sova i någon byggnad.

Döden var närvarande hela tiden och soldater intill blev sårade eller dog. Gränsen mellan liv och död kunde handla om att man tog sig över en öppen plats i fel stund, eller att man råkade stå på rätt eller fel sida om ett träd då fienden öppnade eld.

Han såg kroppar slitas itu då de träffades av fiendens eld. Han såg hjärnan rinna ut genom ett hål i en soldats hjälm. Han såg hundar som åt på människokroppar då det inte fanns annat att äta.

Sirén höll undan känslorna men gick ändå in för att ungefär en gång i veckan stanna upp och reflektera och känna efter. Det gjorde han då han var på en plats som ansågs säker.

Ringde hem en gång i veckan

Han berättar att de inom plutonen hade korta stunder då de kunde skratta, berätta vitsar och äta gott. Att vara på helspänn var ändå det som var rådande då man var vid fronten.

– Döden kan komma när som helst, och den kan komma då man inte alls förväntar det. Det tär på en människa, konstaterar Sirén.

För Sirén var kriget i Ukraina svartvitt. En strid mellan ont och gott, Vladimir Putin mot det demokratiska Ukraina. Han var ivrig att hjälpa till.

Ungefär en gång i veckan ringde han hem. På frontlinjen fanns ingen mobiltäckning, men ibland kunde han ringa via wifi. Han tyckte det var bättre att inte ringa för ofta.

Att medkrigare dog hade han lättare att godkänna då de var vid fronten. Det hörde till att det kunde gå så, alla visste vad de gett sig in på.

– Det var värre att vara hemma och höra att någon kompis hade dött i kriget funderar Sirén.

Svår infektion ledde till sjukhus och bort från kriget

Efter drygt fyra månader blev Ralf Sirén sjuk. Han fick en allvarlig infektion och 40 graders feber som höll i sig i flera dagar. Sanitären beslöt att han skulle evakueras till sjukhus.

Det blev först militärsjukhus och sedan ett civilt sjukhus i Charkiv, där han tillbringade tio dagar. Utanför föll granater över staden och Sirén hörde fönster krossas och belysningen blinkade.

Läkarna pratade enbart ryska och de förstod inte då han talade engelska. Sirén var inte helt övertygad att han fick rätt vård.

Då han tillfrisknade så pass mycket att han ansåg sig kunna resa, åkte han tillbaka till Rotterdam för att få vård där. Till Rotterdam åkte också Siréns familj för att möta honom.

– Familjen var där inom ett dygn. Det var ett väldigt känslosamt möte, minns Sirén.

Nya värderingar och posttraumatisk stress

Det blev allt som allt 128 dagar för Ralf Sirén i den internationella legionen i Ukraina. Då han ser tillbaka på sin tid där, tycker han att han mognat 10–20 år.

Hans värderingar har förändrats totalt efter tiden vid fronten i Ukraina.

– Jag värdesätter varje stund jag får leva på ett helt annat sätt än innan jag åkte.

Efter vistelsen drabbades han, liksom de flesta andra som varit i krig, av posttraumatiskt stressyndrom. Hans syndrom var medelsvårt. De första månaderna efter hemkomsten kunde han inte alls jobba, men småningom började han jobba 50 procent. I dag jobbar han heltid.

Posttraumatiskt stressyndrom innebär för många att ha mardrömmar, konstant ångest, svårt att fokusera, och många upplever livet som meningslöst.

Sirén fick hjälp via företagshälsovården, privat läkare, via FPA-stödd långvarig psykoterapi, och via frivilliga psykoterapeuter som vill hjälpa personer som varit i krig.

”Jag kan tänka mig att kriga på nytt”

Han är nöjd över att han varit och hjälpt ukrainarna i kriget. Om hundra år kommer Ukrainas kamp för sin självständighet fortfarande att leva kvar i historieböckerna. De utländska frivilliga kommer kanske att vara en liten fotnot.

– Vi var trots allt bara sidokaraktärer i kriget, som främst handlade om ukrainarnas kampvilja inför en på pappret överlägsen fiende.

Han håller kontakt med människor som han träffade i kriget, men inser också att livet måste gå vidare och kontakterna har minskat.

Ralf Sirén är redo att åka ut och kriga på nytt. Att försvara Finland i eventuellt krig är en självklarhet för honom.

Han säger att han har en väldigt stark moralisk kompass i vad han anser vara rätt och fel, och om någonting är tillräckligt fel kan han tänka sig att göra något åt saken och hjälpa till.

– Jag har inget behov av att åka och kriga. Vissa som varit i krig blir beroende, men jag känner inte så.