Ledarhunden gör vardagen enklare för synskadade
En ledarhund är sin synskadade husses eller mattes ögon. Då de rör sig ute på stan så underlättar ledarhunden vardagen betydligt.
Det finns omkring 230 arbetande ledarhundar i Finland. En orsak till att de inte är fler beror delvis på okunskap, tror Janne Sjöström från Malax.
– Jag kände till ledarhundar, men hade ingen aning om hur man får tag på en. Måste man vara helt blind, eller får man ha ledsyn? säger Janne Sjöström.
Sjöström säger att han och andra ledarhundsförare har en viktig uppgift att berätta om hur det är ha ledarhund och hur man får en. Det skulle underlätta livet för många synskadade.
Ledarhund – inget för soffpotatisar
Maja Rehnvall-Höglund lider av den ärftliga sjukdomen retinitis pigmentosa, som gör att hon har ett väldigt smalt synfält, mindre än tio grader (en person med normal syn har ett 180 graders synfält).
– Sånt som händer på sidorna ser jag inte, säger Maja Rehnvall-Höglund.
Rehnvall-Höglund fick sin ledarhund Nova år 2019. Med henne vid sin sida känner Rehnvall-Höglund sig trygg då hon rör sig ute. Vägen till tryggheten startade en vintrig dag ett par år tidigare.
– Det var vit snö överallt och dimma: marken var vit och himlen var vit – det fanns absolut inga kontraster. Då tänkte jag att ja, jag går här och ser egentligen inget. Nu är det dags att göra något.
Rehnvall-Höglund kontaktade centralsjukhuset och rehabiliteringsrådgivningen för synskadade. Hon beskriver processen man ska gå igenom.
– En rådgivare kommer hem till en och tittar efter om en hund kan bo och må bra där. Man får inte heller vara en ”soffpotatis”, utan en som vill vara ute och gå också – hunden behöver ju motion.
Sedan ska ännu en ögonläkare undersöka att man faktiskt ser tillräckligt dåligt. Efter det skickas en ansökan till ledarhundsskolan och så får man vänta.
– För mig blev det nästan två år i kö från första kontakten till att Nova var hemma hos oss.
Nova är ett personligt hjälpmedel, förklarar Maja Rehnvall-Höglund. Hon äger inte hunden, utan den har tilldelats henne.
– På samma sätt som om man behöver en rullstol så behöver man inte köpa den. Får man en ledarhund så köper man den inte heller.
Behöver man en ledarhund så ska den ekonomiska biten inte vara ett hinder. Ledarhundsförare får också en liten matpeng för hundens uppehälle.
En trygghetsskapare
Janne Sjöström säger att processen för honom var likadan som för Maja Rehvall-Höglund , men han behövde bara vänta ett knappt år, eftersom det var bra tillgång på ledarhundar då han ansökte.
– Vi åkte först ner på en veckas introduktionskurs och efter en tid var vi på två veckors hård träning där vi bodde på hotell, hunden och jag, säger Sjöström.
Sjöströms syn är nedsatt av den mycket ovanliga ärftliga sjukdomen pseudoxanthoma elasticum, PXE. I Finland finns 21 dokumenterade fall.
– Jag har rätt bra ledsyn, omkring sju procent i dagsläget. Jag kan navigera, men det är väldigt suddigt. Jag är också väldigt beroende av bra ljus: inte för mycket, inte för lite.
Att Janne Sjöström fick ledarhund höjde livskvaliteten betydligt. Numera vågar han röra sig ute mycket mera än tidigare.
– Förr var man rädd att krocka med folk, stöta i reklamskyltar på trottoarerna och så vidare. Men Maja styr förbi såna saker, stannar vid övergångsställen och trappor, hittar dörrar... Hon är en trygghet.
Sjöström har haft sin ledarhund Maja i nästan sex år. Hon är tio år gammal, så hon har två år kvar att jobba.
- Sen går hon i pension, förklarar Sjöström.
Ledarhundar välkomna
Vi träffas på ett café i centrala Vasa, reportern, Rehnvall-Höglund, Sjöström och hundarna. En ledarhund har laglig rätt att följa med sin husse/matte på alla offentliga platser.
– Nova och jag har nog alltid känt oss välkomna på de ställen vi har försökt komma in, även caféer och restauranger, säger Maja Rehnvall-Höglund.
Janne Sjöström och hans hund har blivit stoppade några gånger. Han säger att det berott på att hundens arbetsväst, försedd med texten ”guide dog”, inte syns så bra.
– Speciellt på en svart hund med en svart väst är det svårt. Det har kommit fram vakter och sagt ”inga hundar”, men genast de ser att det är en ledarhund så har det varit helt OK.
Ett fall har Sjöström ändå valt att faktiskt anmäla till diskrimineringsombudsmannen. Först hade han tänkt nöja sig med den muntliga ursäkt han fick, men efter att ha tänkt igenom saken så valde han att föra saken vidare.
– Jag blev väldigt dåligt bemött, säger Sjöström som resonerar att han och hunden Maja även bör stå upp för andra synskadades rätt.
I övrigt säger Sjöström att han aldrig haft problem i taxi, på buss eller flyg. Samma gäller caféer och restauranger.
– Alla är jättevänliga, kommer med vattenskålar och frågar om hunden vill ha något att äta. Det är jättebra!
