Svoboda | Graniru | BBC Russia | Golosameriki | Facebook
Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Hur håller man huggormarna borta från gården? Biologen berättar vilka knep som kan fungera och vilka som är strunt

En grå huggorm på mossa.
Bildtext Ormar trivs i liknande miljöer som många människor: på varma, soliga ställen med nära till vatten och skog.
Bild: Michal Fuglevi / Alamy/All Over Press

När det äntligen blir varmare väder har många stött på den oönskade slingrande gästen, huggormen. Vad finns det för sätt att hålla ormarna borta?

På nätet går diskussionen för tillfället het med tips om hur man håller gården ormfri. Många är rädda för att barn eller husdjur ska bli ormbitna.

Vi frågade biologen Jarmo Saarikivi vilka knep som fungerar för att skrämma bort ormarna.

De här knepen kan fungera

1. Bygg ett stängsel runt gården

Många tänker att man kan omgärda gården så att ormarna inte kan ta sig dit. Enligt Saarikivi kan det fungera.

Om man kantar gården med ett cirka tio till tjugo centimeter högt hal plast, kommer ormen inte nödvändigtvis över det. Ett nät eller något annat strävt material fungerar inte för att hålla ormarna utanför eftersom ormar är bra på att klättra.

2. Håll gräsmattan kortklipp

Många tänker att ormar inte trivs i öppna landskap för att där inte finns gömställen för dem. Det kan fungera, säger Saarikivi.

Ormar undviker öppna platser eftersom risken för att bli fågelmat då ökar.

En huggorm med grå färgteckning.
Bildtext Huggormen har tydligt sicksackmönster på ryggen.
Bild: Peter Eriksson

De här knepen fungerar inte

3. Att hälla ut ättika runt gårdsplanen

Tanken med ättikan är att ormar undviker den starka lukten, men det här knepet fungerar inte. Om miljön i övrigt är fördelaktig så vänjer sig ormarna vid lukten och kan trivas riktigt bra.

4. Att strö ut aska kring gården

De som strör askakring gården tänker att det känns obehagligt för ormen att slingra sig genom askan, men tyvärr är det inte så.

Det behövs massvis med aska för att ormarna ens skulle märka den. Ormar rör sig obrydda genom snåriga buskage och högt gräs.

5. Att flytta en myrstack till gården

Myror skrämmer bort ormar, det har många lärt sig redan som barn. Så en myrstack skulle väl skrämma ormarna från gården? Tyvärr fungerar inte det här knepet heller.

Om det finns riktigt mycket myror kan det störa ormen. Men å andra sidan är det inte alls ovanligt att se ormar ligga och steka sig i solen bara några meter från en myrstack. Både myrorna och ormarna gillar soliga platser och de lever smidigt sida vid sida.

6. Att bygga en vindmölla på gården

Tanken med vindmöllan är att den skapar vibrationer i marken som jagar bort mullvadar. I och med att ormar äter mullvadar är logiken att ormarna skulle följa sitt byte bort från gården.

Tyvärr fungerar det här knappast, säger Saarikivi. Djur i naturen vänjer sig jämna vibrationer och märker att det inte är farligt.

Närbild av en huggorms huvud.
Bildtext Huggormen är Finlands enda giftiga orm.
Bild: Erhard Nerger / AOP

Riktigt effektiva metoder för att bli av med ormarna finns inte

Enligt Saarikivi finns det inga tvärsäkra metorder för att hålla ormarna borta. Om sådana fanns skulle de redan vara i bruk på bred front.

Det man kan göra är att flytta den objudna gästen till en annan livsmiljö. Det behövs ändå kunskap och skicklighet för att ta fast en orm på ett säkert sätt.

På sig ska man ha höga stövlar och långa svetsningshandskar som täcker både händer och underarmarna. Det behövs också en särskild kniptång med långt skaft som inte skadar ormen.

Men hjälp av kniptången tar man tag i huvudändan på ormen och lägger den i en större plastlåda. Locket på plastlådan ska givetvis ha lufthål så att ormen får syre.

Kyykäärme on ämpärissä.
Bildtext Den är unga huggormen hade trasslat fast sig i en bykkorg, men klarade sig oskadd.
Bild: Jarmo Lautamäki

Har du redan stött på huggormar i år? Berätta i kommentarerna!

Artikeln är en bearbetad översättning av Yles artikel Käärmekammoiset laittavat pihoilleen etikkaa, tuhkaa ja tuulimyllyjä – biologi kertoo, mikä oikeasti toimii av Riina Kasurinen. Bearbetning och översättning av Charlotte Lindroos.