Teaterrecension: Boys won't be boys visar att pojkar inte måste växa upp och ta kål på sina känslor

Det är inte mycket killar får göra, konstaterar scenkonstnären Rikkert van Huisstede. Men som tur kan man också välja annorlunda.

Jag tar mig friheten att inleda den här recensionen med en liten personlig anekdot.

På vår bröllopsresa besökte vi Chile. Jag var där ett år som utbyteselev och när min fru och jag gifte oss reste vi dit för att hälsa på min gamla värdfamilj. Där, i familjens hem pekade min chilenska mamma (så ville hon alltid kalla sig) ut ett foto på väggen.

– Titta, där är Lasse, sa hon glatt.

Min fru kände inte igen mig.

På fotot är jag nyss fyllda arton år, det är taget en tidig morgon på en resa till nationalparken San Pedro de Atacama. Det är kallt och jag kikar misstroget fram under en tjock yllemössa, och mitt ansikte är stelnat i en grimas av tvär likgiltighet. Jag ser helt enkelt så jäkla sur och nollställd ut att min fru inte förstod att det var mig hon tittade på.

Då jag ser på fotot är det nittiotalets barndom jag ser. I skolan, på gårdarna och gatorna lärde jag mig – tillsammans med alla andra pojkar – att inte visa känslor eller omsorg, att kväva min nyfikenhet på omvärlden, att spela dum för att passa in, att acceptera bråk och hot som en del av killars vardag, och att bygga ett tjockt hårt skal mellan mig och omvärlden.

Kontrasten till den person jag är idag – gladare, uttrycksfullare, och framför allt snällare – var så skarp att det hela blev en rolig anekdot för oss. Men då jag tittar på fotografiet nu kan jag inte låta bli att känna skam och förundran över hur barn växte upp på åttio- och nittiotalet, och sörja de många år som gick förlorade innan jag i vuxen ålder lyckades leta mig ur den här mansfällan och bli en person som jag äntligen trivdes med att vara.

Varm och innerlig galastämning

Det här fotot är det första jag kommer att tänka på då jag ser Rikkert van Huisstedes föreställning Boys won’t be boys som gästar Svenska Teatern den 23–24 maj. Den nederländske scenkonstnären har utvecklat ett enkelt men starkt koncept där han bygger upp helkvällsföreställningar i olika länder och städer tillsammans med lokala medverkande.

Upplägget börjar som en lättsam men innerlig ståuppshow där van Huisstede, klädd i en kortkort glittrande aftonklänning berättar om hur han själv som barn blir varse om de snäva mansnormer han förväntas växa upp inom och anpassa sig till.

Hur det anses ”bögigt” (alltså dåligt) att dansa, att gråta eller trösta. Att bära halsband, att ha färggranna kläder, fel skor, att rida, att sjunga, att spela teater … Det är faktiskt inte mycket som killar får göra. Men det växande obehaget får hos honom ett utlopp i en vilja till förändring.

Mellan monologerna uppträder han med sångnummer som lyfter kvällen till en galaaktig stämning innan det blir de övriga deltagarnas tur att dela med sig av sina erfarenheter.

Finländska medverkande

I tur och ordning uppträder de finländska deltagarna Jamie MacDonald, Roderick Kabanga, Julian Owusu, Daniel Woodward och Jani Toivola, samt föreställningens pianist Julian Bohn. Var och en delar med sig av sina egna upplevelser av hur de som vuxna blir varse om hur de fastnat inom en fattig och snäv mansroll där de begränsat sig själva och gjort sig illa, men i istället upptäckt en annan manlighet som är varm och vital och som tillåter dem att utforska och uttrycka sig själva.

Det är ett välkommet bidrag till ett pågående samtal som i offentligheten lätt förirrar sig in i akademiskt färgade termer som ”toxisk maskulinitet” eller ”normkritik”. Därför är det både upplysande och skönt att få ta del av de berättelser som dessa män valt att dela med sig av, som visar de konkreta känslor och upplevelser som finns bakom de abstrakta orden.

Kvällen blir en väldigt innerlig och hoppfull upplevelse. Pojkar måste inte växa upp och ta kål på sina känslor och sin nyfikenhet.