Avgående teaterchefen Erik Söderblom: Teatern är själens orgasm, men våra stadsteatrar är för många

Erik Söderblom har 13 000 vänner i telefonkatalogen och en lång chefserfarenhet inom Finlands kulturfält. Nu slutar han på teatern & i Esbo och delar med sig av sitt kulturtestamente – tre teser för framtiden.

Regissören Erik Söderblom har haft många framstående uppdrag inom kulturlivet i Finland, de senaste åren som chef för & Esbo teater. För Söderblom är teatern mer än bara show – tes ett är att teatern är en grundpelare i samhället, en tidsspegel och en bro till det kollektiva medvetandet.

– Teatern blir till då man drar upp den magiska linjen, och det bildas en så kallad ramp, genom rummet. Då uppstår en scen och en publik som blickar in, eller ut, i scenens mörker. Det är där vi ser oss själva, både som individer och samhälle.

– Behovet har varit detsamma sedan människan blev medveten om sin egen existens för kanske 200 000 år sedan. Den spegeln måste ständigt återuppfinnas i nuet.

Söderblom blickar ut över den just nu tomma publikläktaren på &, som varit hans ”hemscen” sedan 2017. Teatern och åskådarläktaren är en väldigt sexuell plats, menar han. Det har att göra med de känslor och hormoner som föreställningarna framkallar.

– När allt går som det ska slår publikens hjärtan i samma takt. Katharsis uppstår, en sorts själens kollektiva orgasm. Det sker i stunden och går inte att fejka.

Dela upp ansvarsområden och turnera

Söderbloms tes nummer två är att aktörerna inom konst- och kulturfältet själva måste ta skeden i vacker hand och greppa initiativet till den förändring som väntar branschen, när det offentliga ekonomiska stödet minskar. Han ser en möjlighet för det annars ofta splittrade kulturfältet att enas och samarbeta.

– Stadsteatrarna i Finland är många, egentligen för många, då finländarna i högre grad flyttar till de stora städerna. Alla spelar lokalt ungefär samma repertoar för en allt mindre publik. Samtidigt ser vi en underrepresentation av dansteater, cirkuskonst och musikteater.

– Varför inte dela upp ansvaret, producera olika genrer och sedan byta och turnera, föreslår han.

I Holland och Belgien finansierar samhället inte fasta teaterinstitutioner utan i högre grad grupper, och gör upp fleråriga finansieringskontrakt. Teatrarna spelar på gästscener runtom i landet och turnerar i Europa. Något liknande kunde också fungera i Finland, tror Söderblom.

Kontakten till det internationella teaterfältet ser han som en ödesfråga i en värld där nationalstaterna enligt honom inte längre motsvarar den globala värld vi lever i, med smältande isberg och samhälleliga institutioner. Han uppmanar till öppenhet och inkludering av olika röster och perspektiv.

Om konsten är totalt fri betyder det också att den är värdelös. Konsten ska tvärtom vara kopplad till samhället.

Erik Söderblom, regissör, teaterchef

Teaterns självändamål ”bara skräp”

Söderbloms tredje tes är att teatern alltid är – och måste vara – politisk eftersom den reflekterar samhället. Att konsten ska ha ett självändamål ser Söderblom som ”bara skräp”.

– Om konsten är totalt fri betyder det också att den är betydelselös. Konsten ska tvärtom vara kopplad till samhället. Vi lever i en tid då de som har någon slags mandat borde använda det.

Istället är konstnärerna i Finland alldeles för försiktiga när det gäller att ta ställning, menar han.

– Eftersom teatern är fiktiv och bortkopplad från real- och partipolitiken har den möjlighet att komma med nya tankar och möjligheter.

Esbo teater med Söderblom i spetsen har aktivt tagit politisk ställning mot bland annat rasism och fascism i regeringen. Demonstrationen ”Vi håller inte tyst” ifjol gav upphov till kritik från Esbopolitiker, vissa hotade med att dra in teaterns finansiering.

– Det är så det ska vara. När det uppstår en konflikt mellan politiker och teatern blir gränserna synliga, det skrivs om det och beslutsfattarna blir avslöjade. Då deras outtalade strategier blir synliga har man möjlighet att reagera.

Medan journalistikens uppgift är att vara sann, är teaterns sanning annorlunda, det är en upplevelsesanning.

– På teatern går man med hjärtat före och fiktionen kan i vissa fall vara mer avslöjande än sanningen. Det handlar också om att väcka empati, vilket är teaterns främsta verktyg.

Teater om egen navel inte hållbart

Söderbloms avsked till & var förutom föreställningen Oikeusvaltio (Rättsstaten), som han själv regisserade också teaterfestivalen Focus Gent. I mars presenterade festivalen några av de mest hyllade scenkonstföreställningarna i Europa för en finländsk publik. Här var politiska sidor av scenkonsten i fokus, något som inte visas så ofta i Finland idag.

– Det är skandalöst hur lite vi vet om det som sker på det internationella teaterfältet. Att göra teater av det man hittar i sin egen navel är inte särskilt hållbart.

De senaste åren har Esbo stadsteater både lyckats föryngra sig och öka besökarantalet. Hur lyckas man göra publiksuccéer som samtidigt är kompromisslösa när det gäller konstnärliga ambitioner?

– Man måste våga. Att skapa konst är alltid riskfyllt. Konstens uppgift är att ta fram möjliga modeller för framtiden, värdemodeller för hur vi kommer vidare.

Tanken om att kunna utveckla genom att strypa är helt bakvänd. För långsiktig utveckling måste man investera i framtiden.

Erik Söderblom

Kulturen är samhällets utvecklingsavdelning

Söderblom fortsätter utveckla sina teser om förändring och politik genom att jämföra konstlivet med ett företags utvecklingsavdelning: precis som ett företag som inte har en utvecklingsavdelning är dödsdömt, är också ett samhälle utan konst dödsdömt. Enbart vissa prototyper går i produktion och blir tillämpad konst, medan sämre idéer förkastas. Kommersiell teater är inte nödvändigtvis synonymt med dålig teater, det är bara ett annat spel.

– Det blir dumt om man istället köper angloamerikanska teaterprodukter inom underhållningsindustrin med resurser som borde gå till utvecklingsavdelningen och nytänk hos oss i Finland, vilket ibland sker. Där går det fel.

Kulturminister Sari Multala (Saml) sade redan då hon började sin period att kulturen ska kunna stå mer på egna ben. Är det möjligt?

– Poängen är att utvecklingsavdelningen alltid kostar företagen något. Tanken om att kunna utveckla genom att strypa är helt bakvänd. För långsiktig utveckling måste man investera i framtiden. När vi talar om att Finland ekonomiskt sätt halkat efter de andra nordiska länderna handlar det om just detta.

Till sin efterträdare på Esbo teater, Jussi Sorjanen, som tidigare var konstnärlig chef på Viirus har Söderblom en hälsning:

– Det krävs ganska många dåliga nätter i dåliga hotell för att skapa och upprätthålla de nätverk som behövs. Utan goda nätverk har man ingen chans att hitta de rätta konstellationerna för en intressant repertoarer. Men Jussi är väldigt begåvad socialt, han kommer att klara det fint.

Själv kan Söderblom stoltsera med närmare 13 000 namn i kontaktkatalogen.

– Det är bara mina närmaste bekanta, men jag känner nog rätt många på riktigt. På Facebook får jag bara ha 5000 vänner. Om det är någon ny som ska in måste jag plocka bort någon gammal, eftersom Facebook inte godkänner fler. Det är väldigt svårt.

Följande plan: att leka

Kontakterna kommer väl till hands också i fortsättningen och nya skapas. Söderblom som fyller 66 i augusti har inga planer på att pensionera sig efter att han lämnat &.

– Jag ska regissera och undervisa runtom i Norden, först Malmöoperan, Norrlandsoperan och i Norge och Finland, men vad det handlar om är hemligt. Nu ska jag leka, på allvar!

Lek hänger ihop med utvecklingen av idéer, de prototyper som varje konstnär måste göra för att skapa den konst som visas för en publik. Precis som barn leker, är leken viktig också för en kulturprofil nära pensionsåldern.

– Jag är som bäst just nu. Jag har lång erfarenhet och har sett tillräckligt för att inte bli överraskad. Man kan bli rädd för sina egna idéer, men rädslan är något som vi ska uppskatta som värdefullt. Tar man tillräckligt stora risker har man möjlighet att vara osäker och rädd. Finare kan det inte bli!