”Jag väcker de döda till liv för en stund när jag lagar deras mat” – Thomas Lundin ser inte livet som svartvitt

Gränser har alltid fascinerat Thomas Lundin. Han sommarpratar om mat och möten med döda och levande släktingar. Och om hur han ogillar att bli placerad i ett fack.

De oändliga barndomssomrarna i ett rödmålat hus vid havet med farmor och hennes släktingar har satt djupa spår i Thomas Lundin. Fortfarande tar drömmarna honom tillbaka till sommarparadiset.

– Jag upplever i sovande tillstånd alldeles autentiska saker vi gjorde tillsammans. När jag vaknar upp inser jag i några glasklara sekunder att verkligheten inte är allt. Jag har varit med om ett återseende. Alldeles självklart och inte konstigt alls.

Umgänget med släktingarna gav Thomas Lundin perspektiv.

– Jag såg att de alla var unga, trots att de var pensionärer. Att människor inte slutar vara något de någon gång varit. Vi blir i första hand inte äldre, vi blir mera. Inte ung eller gammal, utan ung och gammal.

Thomas Lundin sommarpratar om gränser och om att livet inte är svartvitt.

Sommarpratare: ”Jag blir upplivad när folk inte vet i vilken box de ska ha mig” – Thomas Lundin tror inte på gränser

56 min

”När jag saknar mina släktingar gör jag deras mat”

Sångaren, skådespelaren och skribenten Thomas Lundin lagar gärna och mycket mat när han är hemma mellan sina olika jobb. Det blir mycket experimenterande och recept följer han sällan. I höst kommer hans första bok, en matbok med recept och minnen.

De kloka kvinnorna i hans liv har lärt honom att mat är heligt och inte får slängas bort. Han brukar sporta med att skapa nytt av halvtrötta rester. När han saknar sina döda släktingar ställer han sig i köket.

– Jag brukar väcka de döda till liv en stund med matlagning. Ibland följer jag mina förmödrars recept som jag fick ärva, ibland försöker jag få till exakt rätt smak i någon rätt vars recept de aldrig skrev ner. Det känns som att umgås med dem.

– Jag tar god tid på mig, lyssnar inte på musik – vilket jag annars gärna gör i köket. Jag är helst helt ensam, för att tydligare känna deras närvaro. Inte i rummet förstås – så prillig är jag inte. Men i mig själv.

Sedan när allt är klart och det doftar helt rätt bjuder han de levande till bords. Så kan kärleken och saknaden delas och ges vidare.

”Jag tror på vetenskapen”

För några år sedan erbjöds Thomas Lundins hustru Sonja möjligheten att jobba i Kirkenes i Norge. Thomas packade genast väskan och åkte med.

– Ända sedan jag i de lägsta klasserna trodde att Barents hav hette Barnets hav har jag haft en diffus, men stark längtan dit.

Jag blir inte stressad när folk inte vet i vilket fack de ska ha mig. Det gör mig snarare upplivad

Thomas Lundin

I Kirkenes kände Lundin sig genast hemma. Ett gentest visade att hans förfäder på sin väg mot Norden stannade tusentals år i östligaste Sibirien, för att sedan söka sig västerut.

– Jag tror inte på själavandring, new age eller Bibeln, men vetenskapen tror jag på. Och det är vetenskapligt bevisat att vi kan ärva genetiska minnen. Jag tror att det är därför jag genast kände mig hemma vid stranden av Barents hav. Som att kroppen minns, men inte minnet.

”Jag tror inte på antingen eller utan på både och”

Thomas Lundin får ibland väldigt personliga frågor, bland annat om sin sexuella läggning.

– Jag är mig själv. Jag orkar inte kategorisera och sortera och ha vare sig mig själv eller någon annan i ett fack. Och jag blir inte stressad när folk inte vet i vilket fack de ska ha mig. Det gör mig snarare upplivad.

Livet är inte svartvitt.

– Jag tror inte på antingen eller, jag tror på både och. Det går att leva på båda sidorna av gränsen. Ung och gammal, manlig och kvinnlig.

I sitt sommarprat berättar Thomas Lundin också om hur han lärde sig gråta på nytt i Indien, varför han gråter på bröllop, men inte på begravningar och varför han ibland längtar efter ambassadliv.

Thomas Lundin brukar laga mat enligt recept som han har ärvt. Har du något familjerecept i din släkt? Berätta i kommentarerna.