Recension: Kinds of Kindness – kaotiskt, komiskt men alltför segt då Yorgos Lanthimos gör ny film med Emma Stone

Det är mycket absurt och våldsamt men också humoristiskt på ett vridet sätt. Tyvärr stampar ändå Yorgos Lanthimos på stället.

Människan är en bisarr och mycket underlig varelse, den tanken slår mig varje gång jag ser en film av den grekiska regissören Lanthimos.

Han gör filmer som alltid är konstiga och ofta också lite provokativa och humorn är definitivt inte för alla.

Hans filmer lyckas alltid lyfta fram hur förvirrade och förbryllade vi människor är och hur komiska vi för det mesta verkar då vi grälar, äter, dansar, har sex eller bara försöker förklara oss själva.

Efter två lite mer ”publikvänliga” filmer som Poor Things och The Favourite samarbetar Lanthimos nu igen med manusförfattaren Efthimis Filippou.

Kinds of Kindness är just så absurd och surrealistisk som deras tidigare filmer Dogtooth (2009), The Lobster (2015) eller The Killing of a Sacred Deer (2017).

Och titeln Kinds of Kindness, det är bara ironi – ingen är snäll i den här filmen.

Tre kortfilmer i ett paket

Egentligen är Kinds of Kindness tre helt olika berättelser och vill man hitta några gemensamma teman kunde det vara – kontroll, underkastelse och den fria viljan.

Dessutom återkommer samma skådespelare i olika roller genom filmen.

I den första delen möter vi Robert (Jesse Plemons) som har en chef (Willem Dafoe) som bestämmer allting i hans liv, vad han ska äta, hur han ska klä sig, när han ska ha sex med sin fru. Utmaningen kommer då chefen en dag ber Robert ta livet av en annan man och Robert vägrar.

I del två möter vi polisen Daniel (Jesse Plemons) vars fru Liz (Emma Stone) har försvunnit ute till havs. Daniel håller på att knäckas av sorg men då Liz sedan plötsligt en dag dyker upp igen är han övertygad om att det inte är den riktiga Liz som återvänt.

I den tredje delen möter vi Emily (Emma Stone) och Andrew (Jesse Plemons) som är med i en mycket besynnerlig kult som leds av Omi (Willem Dafoe) och hans partner Aka (Hong Chau). En kult med absurda, rigida bestämmelser och där Emilys och Andrews mål är att hitta en kvinna som de tror kan uppväcka folk från de döda.

Utdraget och upprepande

Alla tre berättelserna handlar om människor som är besatta av en idé, en del av dem är förvirrade, andra helgalna. Det handlar om människor som är lojala in till vansinne och desperata efter bekräftelse.

Framför allt handlar det om människor som kontrollerar och människor som underkastar sig kontroll, på arbetet, i familjen eller inom en religion.

Det är också stundvis brutalt och våldsamt, här finns bilkrockar, amputerade kroppsdelar och till och med lite kannibalism.

Jag är själv ett stort fan av Lanthimos filmer men den här gången känns det hela tyvärr alltför utdraget och som om de tre berättelserna upprepar samma sak.

I mina ögon verkar det mer som om Lanthimos och Filippou haft tre knasiga filmidéer som de inte riktigt tänkt klart ut. Det hela blir en film som kör runt i vilda cirklar i 2 timmar och 44 minuter.

Då hjälper det inte att här finns enstaka scener som är synnerligen exakta i sin ironi eller brutalt komiska.

Eller skickliga skådespelare som det är ett nöje att följa. Att Jesse Plemons fick pris för bästa manliga skådespelare i Cannes är helt rätt. Han är extremt skicklig på att spela passiv och uttryckslös och skulle passa perfekt i en film av Aki Kaurismäki.

Kinds of Kindness är inte Lanthimos och Filippous bästa film. Jag väntar redan på deras nästa.