Kossorna på Koskis gård i Bjärnå betar för att hålla naturängarna vid liv
Den nationella naturbetesdagen firas den 15 juni för att uppmärksamma en nisch som gynnar både naturen, djuren och uppfödaren, men som upplever motvind just nu.
Betande djur på gröna ängar hör till landsbygdsidyllen, men i verkligheten har djurgårdar och betesmarker minskat radikalt och idag syns naturbetande djur relativt sällan.
Det berättar Fredrik von Limburg Stirum som driver Koskis gård i Bjärnå nära gränsen till Västnyland.
– Det är också ett sätt att optimera marken. Om djuren inte behöver använda åkermark för sitt bete kan man använda åkern för annan matproduktion. Då behöver djuren inte konkurrera med resten av gårdens verksamhet, förklarar Fredrik von Limburg Stirum.
Naturbeten innebär att jordbrukaren kan optimera markanvändningen och hjälpa naturen på traven
Enligt Svenska lantbruksproducenternas centralförbund (SLC) har Finland idag omkring 30 000 hektar mark som i huvudsak sköts med hjälp av naturbetande djur, men målet är att utöka arealen till över 50 000 hektar.
Naturbetande djur sköter sig inte heller helt själv utan kräver sin beskärda del av gårdens uppmärksamhet. För att naturbetet ska räcka till och växa tillbaka snabbt måste djuren flyttas ofta, vilket i praktiken innebär att gården måste ha tillgång till stora markområden.
– Naturbete kräver sina hektar, men det betyder inte att gården måste äga mycket mark. Det finns många områden som vuxit igen, men som man kan arrendera och driva naturbete på, förklarar Fredrik von Limburg Stirum.
En insektlarv kan vara så kräsen att bara några växtarter duger
Johan Ekroos, biträdande professor i agroekologi
Naturängen är en skattkista för biodiversiteten
Ängar där betesdjur kan lunka omkring gynnar inte bara uppfödaren och djuren. Även den biologiska mångfalden drar nytta av naturbeten, säger Fredrik von Limburg Stirum.
– Både köttproducenter och miljöorganisationer har intresse av att bevara naturbetesmarker och återställa områden som varit betesmark, men som vuxit igen eller där man planerat skog, förklarar han.
I de bästa fall kan naturbeten vara otroligt artrika, berättar Johan Ekroos, biträdande professor i agroekologi vid Helsingfors universitet.
– Här växer både skogs- och ängsarter huller om buller. Dessutom finns det många fjärilsarter och fåglar som trivs i öppna och halvöppna landskap, säger han.
Pollinerare trivs på naturbeten eftersom miljön erbjuder många boplatser åt insekterna, men det är framförallt hotade insekter och kärlväxter som behöver naturbeten, säger Johan Ekroos.
– De här arterna är ofta väldigt specialiserade och en insektlarv kan till exempel vara så kräsen att bara några växtarter duger. Om de här växterna i sin tur bara växer på väldigt specifika ställen blir det här ett mönster som vi ser idag, säger Johan Ekroos.
Ny EU-förordning oroar
För omkring ett år sedan trädde EU:s nya förordning om avskogningsfria produkter i kraft. Målet med de nya reglerna är bland annat att minimera avskogningen inom EU och minska koldioxidutsläppen, men samtidigt hotar förordningen återskapandet av gamla naturbeten, säger Fredrik von Limburg Stirum.
– Efter andra världskriget planterade man skog på många tidigare naturbeten och det är bland annat de här markerna som vi nu vill återställa, men risken är att vi inte får fälla träden som idag växer på betesmarken, förklarar han.
Enligt Jord- och skogsbruksministeriet ska EU:s förordning om avskogning i de flesta fall inte hindra upprättande av nya skogsbeten eller naturbeten. Jordbrukare kommer även i fortsättningen att få röja buskage, avlägsna enskilda träd och sköta om marken. Däremot kan det vara frågan om avskogning om man fäller alla träd för att skapa en trädfri betesmark.
Att återskapa naturbeten är också dyrt, men ekonomiska stöd gör ändå röjningen lönsam, säger Fredrik von Limburg Stirum.
SLC poängterar också att ekonomiska stöd är helt centrala ifall man vill uppnå målet att skapa flera aktiva naturbeten i Finland.
– Men miljöavtalens nya strängare tolkning av stödkriterier ställer till det. En del av producenterna har fått avslag för vissa områden. Då måste man överväga ifall det är ekonomiskt möjligt att ändå hålla kvar djuren på just det betesområdet eller om man måste avstå från att beta det, förklarar Cecilia Nyholm som är sakkunnig på SLC.
' /%3E%3C/svg%3E)
