Recension: Stefan Randströms Hyvondokumentär är en kulturgärning som berättar hur kvinnliga fabriksarbetare gjorde Hangö tvåspråkigt

Industrialiseringen förändrade språkförhållandena på många orter i Svenskfinland. I Hangö var det den kvinnliga arbetskraften på Hyvon som bidrog till en ny, unik tvåspråkighet.

Hangö är inte den enda finlandssvenska orten där den språkliga balansen ändrats genom industrietableringar.

Däremot kan Hangö vara den enda stad där den kvinnliga arbetskraften så starkt bidragit till stadens unika tvåspråkighet.

I egenskap av Hangöbo som vuxit upp med historierna om Hyvon, Karjalainen och ”kudiluttorna”, är förväntningarna höga på Stefan Randströms dokumentär Hyvon, en kärlekshistoria på två språk. Närheten till temat innebär förstås en risk för att upplevelsen grumlas eller beslöjas av den personliga referensramen.

Lyckligtvis glöms alla sådana tankar bort så fort lampetterna i biosalongen släcks och filmen rullar upp på vita duken.

Lagom mix gammalt och nytt

Dokumentären har ett traditionellt format där pärlor ur arkivet varvas med nytt material som filmats för produktionen.

De snabba klippen där nutid och dåtid, fakta och känslor varvas, ger ett tempo som hindrar det knastriga arkivmaterialet och den tidens högtidliga nyhetsröster att ta över helheten.

Inledningsscenen med den humoristiska kalsongreklamen sitter precis rätt och den ger också en vink om vilken speciell företagare Hyvon Kudeneules grundare Aarne Karjalainen var.

Det ska sägas med detsamma: det är svårt att göra någonting som har med Aarne Karjalainen att göra utan att han dominerar showen. En så stark, karismatisk och mångsidig person var fabrikens grundare, att han ännu årtionden efter sin död 1965 nästan kliver ut ur vita duken.

Hans insats i att modernisera underklädesproduktionen i Finland och världen, hans drivkraft för att effektivera produktionen, hans lätt megalomaniska vurmande för arkitektur och konst, hans öga för marknadsföring samt hans äktfinska sinne som i sin tur utgjorde grunden för den berömda ”Hyvonandan”, bildar en så komplex väv att han och företaget blir ett.

Det går inte att behandla Hyvon och förbigå denna självlärde innovatör.

Den enda som torde ha forskat mer ingående i den kvinnliga diskursen är Hangös lokalhistoriker och tidigare museiamanuens Marketta Wall. I dokumentären är det hon som kunnigt och inkännande kastar ljus över fenomenet och förklarar olika sidor av de unga kvinnornas situation så att en vanlig människa förstår hur det måste ha känts att lämna allt det bekanta bakom sig för att starta ett nytt liv i en liten stad där det mest talades svenska, ett främmande språk.

I övrigt är mycket som skrivits om Hyvon-eran författat av män, inte minst av Aarne Karjalainen själv i memoarerna Elämäni matkakirjeet samt sonen Jussi Karjalainens Hyvonhan siinä kävi.

Kvinnorna kommer till tals

Därför känns också Stefan Randströms dokumentär som en fläkt av friskt syre i narrativet Karjalainen. Äntligen får de unga kvinnor som flyttade till udden efter arbete berätta sin version under eget namn. Många var faktiskt bara flickor som gått ut grundskolan.

Samtidigt kommer också den andra sidan till tals i den alldeles underbara Christina Nuuttila, Stefan Randströms mamma. Med glimten i ögat berättar Nuuttila hur det kändes när det ”plötsligt smällde in hundratals unga snygga brudar” på udden. Killarnas utbud mångdubblades medan tjejerna blev konkurrenter om ortens ynglingar.

Nuuttila är också den som får det något otacksamma uppdraget att förklara varifrån öknamnet ”kudiluttor” härstammar. På finska kallades de ”kudelude”. Ordet kommer delvis från fabriksnamnet Kudeneule och delvis från det finska ordet ”lude” som betyder lus. I filmen säger Christina Nuuttila att epitetet inte var illa menat. Men det fungerade för att definiera ett kollektiv och många upplevde det som kränkande eller sårande.

Jag upplevde att det var modigt och kanske en smula vågat att lyfta fram kudiluttorna under det namnet som Randström gör i och med att den offentliga diskursen i dag är sensitiv för hur man benämner olika personer och grupper. Det känns bra att filmen gör ett försök att avdramatisera ordet och att det kommer från en ursrpungskälla.

Att Nuuttila är Randströms mamma är inte ett problem. Tvärtom öppnar tilliten upp för att hon ärligt vågar berätta det som många Hangöbor tänkte och sa under de här åren. I sina memoarer erkänner Aarne Karjalainen att han var medveten om att hans personliga förmögenhet baserade sig på hundratals flinka och flitiga kvinnohänder. I dokumentären blir det konkret.

I sista ögonblicket

Dokumentären bygger på boken Hyvon – för Hangö i tiden som Stefan Randströms barndomsvän Pekka Barck skrev tillsammans med hustrun Anne och dottern Jennie under pandemiåren.

Barck insåg att det var bråttom att skriva ner historien om denna banbrytande epok som förändrade Hangö i grunden, medan det ännu fanns personer som kunde berätta om hur det var. I boken behandlas allt medan Randström i dokumentären snävar in fokus på kärlekshistorierna.

Det är ett klokt val av flera orsaker. För det första gör det dokumentären till en snäll och försonande film. För det andra gör kärlekshistorierna och de personliga berättelserna filmen mänsklig och – om man så vill – mer kvinnlig än manlig. För det tredje var det ju kärlekshistorierna som via familjebildning lade grunden för Hangös unika tvåspråkighet, den som betecknas av ömsesidig tolerans och respekt.

Och med facit på hand kan konstateras att det var tur att familjen Barcks och Stefan Randströms verk blev klara just när de blev. Tre av de medverkande i filmen har nämligen dött innan den visades: Jussi Karjalainen, Christina Nuuttila och Harry Troberg. Tack vare boken och filmen lever de kvar.

Filmens supernovor

Dokumentärens stora stjärnor är utan tvekan de personer som har intervjuats.

Sylvi och Kurt Bäckroos är paret som träffades nästan genast efter att Sylvi tagit värv på fabriken och de framstår som lika kära nu som då. När Kurt deklarerar sin kärlek till sin dåvarande flickvän, önskar man att det fanns fler män som han och färre som Putin.

Då vore nog världen en mycket bättre plats för alla.

Systrarna Anna-Liisa och Pirjo Soulasmaa imponerar också med sin österbottniska fan anamma-attityd. Pirjo kom vid sidan av fabriksarbetet att grunda stadens balett- och dansskola som i dag drivs vidare av dotterns två döttrar. Tala om kvinnokraft! Det är rörande när Anna-Liisa konstaterar att hon nog varit kvar på fabriken än, om det inte vore för den tragiska konkursen år 1976, så bra trivdes hon.

Helena och Harry Troberg bidrar med att berätta hur det gick till när man lärde sig varandras språk. Harry Trobergs smalfilmer från de tidiga åren ger också dokumentären autenticitet och bjuder publiken på en varm dos nostalgi.

Fina och modiga är också Eila och Reijo Ruuska, när de delar sin familjesorg, som gör att de aldrig kommer att lämna Hangö. Då är nog inget öga torrt bland publiken.

Tid för nya historier

Hyvon Kudeneules konkurs år 1976 var en stor förlust för hela staden och Hangöborna. Då hade fabriken, som stod klar 1955, i över tjugo år satt sin prägel på livet på udden. Den hade bidragit till en demografisk omvälvning, ändrat stadens språkliga balans och placerat Hangö på den industriella kartan.

Dokumentären slutar vid konkursen. Här tar nya och andra historier vid. Personligen hoppas jag på uppföljning i olika format.

Det enda jag saknar en smula i filmen är ett djupare resonemang kring hur familjerna valde hem- och skolspråk. Vilka personliga och samhälleliga faktorer bidrog? I dag uppmuntras ju familjer redan på bb till flerspråkighet, men så var inte fallet under 1950–1970-talen. En del familjer valde att bli enspråkiga, andra tvåspråkiga. Vad tänker föräldrarna och barnen i dag om dessa val? Men det kanske blir en annan historia.

Hoppas det, för den kollektiva stoltheten över Hyvon-eran och bygdens son var påtaglig i Kino Olympias salong när eftertexterna rullade i gång och ljuset tändes.