Recension: Rafsa Stentramp är en vacker bok som kämpar med att vara engagerande

Lena Frölander-Ulfs tredje och sista del om murmeldjuret Rafsa är en vacklande historia om uppror och rättvisa. Den rätt tunglästa boken hade vunnit på att förkortas ner rejält.

För den som undrat hur det ska gå för murmeldjuret Rafsa och hennes vänner i äventyrstrilogin Kampen om stenåkern, kommer nu den tredje och sista delen Rafsa Stentramp med svaret.

Den första delen, Rafsa Vildpäls, introducerade det modiga lilla murmeldjuret Rafsa och problemet med ormarna, medan Rafsa Rotlös gjorde ett djupdyk i familjerelationer och hur ett förhållande till en frånvarande pappa kan arta sig. Det lönar sig att bekanta sig med varje del för sig innan man ger sig in på den tredje och sista.

Till en början går Rafsa och Kotten genom skogen, reflekterar över sina olikheter, över hur gott ett blåbär kan smaka, undrar var spillkråkan Kirikiri håller hus samt oroar sig över hur upproret ska gå.

Så småningom kommer Rafsa och Kotten fram till murmlarnas lägerplats, där både bekanta och obekanta murmeldjur har samlats för att förbereda sig för den kommande kampen om stenåkern. Det gamla och kloka murmeldjuret Lunkas sätter sig på en sten och väntar på att alla andra också ska sätta sig. Sedan börjar han berätta.

Det här är historien om stenåkern, så som jag har hört den av min murmelmor.

Härefter följer sida efter sida av Lunkas tal. Det är så långt och innehåller så många detaljer att det drar iväg över många kapitel, och det är här – kring sida 60 – som jag börjar tappa tålamodet med att hänga med överhuvudtaget.

Jag tänker att historien om hur stenåkern blev till kunde ha avslöjat sig på ett mer läsarvänligt sätt än ett flera sidor långt tal som handlar om ett uppror som hör till historien, när allt läsaren går och väntar på är ett uppror som sker här och nu. Ormarna har kidnappat Rafsas mamma och syskon. Det borde väl vara rätt bråttom?

Ambitiös trilogi som vill lite för mycket

Av alla de tre böckerna är denna sista del den längsta och också den mest tunglästa. Känslan av att boken kunde ha förkortats ner till hälften, slår mig vid varje kapitel. Från första början är det dukat för ett ordentligt murmeluppror, som jag bara går och hoppas på att ska börja, men istället tappar berättelsen fokus genom att gå in på för många sidospår som mestadels känns påklistrande och emotionellt schablonmässiga.

Överlag är Kampen om stenåkern en ambitiös trilogi som ger en eftersmak av verklig dedikation till berättelse, karaktärer och miljö. Det finns en antydan om att vilja berätta något större – en underton av hur samhällen fungerar och hur man respekterar och bryr sig om varandra – till exempel en gripande försoning mellan Rafsa och hennes bror Morris. Tyvärr tappar berättelsen sin udd genom ett språk som ständigt söker sin form, fastnar vid ovidkommande beskrivningar och känns oengagerande och schablonmässigt i sina ständiga upprepningar.

Glimtar av spänning

Det finns glimtar då spänningsmoment eller repliker greppar tag i en. Det första riktiga spänningsmomentet är när spillkråkan Kirikiri, med Rafsa på ryggen, störtdyker ner mot huggormarnas fångläger och räddar systern Svansa.

När murmlarna äntligen klär sig i kottfjällsrustningar och det är dags för att agera, kvävs även det långt utdragna upproret i för många beskrivningar och ovidkommande detaljer som närmast gör en trött. Jag vill så gärna läsa om Rafsa, Kotten, Ziczac, spillkråkan Kirikiri och hur de tillsammans lyckas få tillbaka sin stenåker, men emellertid vet jag inte ens vad det är jag läser.

Illustrationerna, som Frölander-Ulf själv tecknat, är vackra, kontrastrika och med ett sinne för hur ljus och mörker kontrasterar mot varandra. Bilduppslagen samt bildernas layout-mässiga samverkan med texten känns som andningshål och är ett stort plus för helheten.

Frölander-Ulfs berättelse hade kort och gott vunnit på att kärnbudskapet och berättelsens anda hade fått stå i centrum, genom att allt det överflödiga hade ansats bort. Bilderna säger dock allt – det är i skogens mörker, i kvistarnas detaljer och i de sprakande färgerna som livskraften i berättelsen finns.