Louise Agnesdotter: Låt oss införa allmän arbetslöshetsplikt
En bra sak har min långa tid som arbetslös gett mig: Jag har en lysande förmåga att skapa ett liv som är meningsfullt, trots att jag inte har ett arbete. Den som arbetar länge inom ett yrke blir bra på det yrket. Själv har jag blivit bra på att vara icke anställd.
Det är nästan som att jag har fått inblick i något hemligt. Något man inte skulle ha fått veta förrän man går i pension. Att både mitt liv och jag kan vara precis lika värdefulla även om jag inte har ett arbete.
Jag skriver detta för att jag tänker att det kan vara en erfarenhet som är viktig att berätta om, i en tid när människor sägs upp från sina arbeten. Jag vill berätta för dem som oroar sig, för dem som har magont. Men så fort jag har skrivit de första meningarna raderar jag dem igen. Det här kan jag inte skriva om. Hur skulle det se ut?
Att skylta med att jag har varit arbetslös (även om jag fegar ur och inte vågar använda den trotsiga ordvitsen att jag numera är proffsarbetslös). Detta kan skapa en dålig bild av mig: Är jag konstig på något sätt? Inkompetent, eftersom jag inte har fått jobb? Och tankar i all ära, men jag behöver jobb. Det handlar om liv eller död, ekonomiskt. Trots att jag har arbetat heltid under det sista året – skjuter jag in, för att visa potentiella arbetsgivare som läser det här att jag alls inte är något omöjligt fall – kommer jag att behöva jobb när det här vikariatet är slut.
Dessutom kan ju misstanken uppstå att jag inte vill ha arbete. Om jag nu trivs så bra med livet utan jobb, till och med hävdar att det är lika meningsfullt, kanske det är bäst att jag får fortsätta med det? Kanske jag hellre latar mig och lever på pengar som andra, ärliga arbetare, har hjälpts åt att samla in, VA?
Borde man inte, för att vara en god arbetslös, känna ett visst mått av misslyckande? För att visa att man har förstått sin plats? För att liksom betala av på skulden till samhället? För att visa sin vilja att få ett arbete. ”Jag ligger visserligen samhället till last och gör ingen nytta, men sen känner jag mig usel också.”
Det är synd om arbetslösa, det är en bild som ofta figurerar. Inte bara för att det är svårt ekonomiskt, utan också för att de står utanför samhället, inte har något meningsfullt liv. Om jag då hävdar att mitt liv är meningsfullt, kan det bli svårt att tycka synd om mig. Då hamnar jag i den andra synen på arbetslösa. Den lata livsnjutaren, som inte vill ha något jobb.
Oavsett vilken av bilderna man använder, den goda arbetslösa som det är synd om, eller den syndiga, har vare sig arbetslöshet eller arbetslös någon vidare klang. Det ser inte bra ut i CV:t och på samhällsnivå är arbetslöshet är ett problem som de styrande borde ta itu med.
Eller, vänta nu. I en kapitalistisk ekonomi är det ju faktisk så att arbetslöshet inte är ett misstag. Tvärtom. Om det inte finns arbetslösa kan de anställda pressa upp lönerna hur mycket som helst. Det blir för stora löneökningar, inflationen skenar, systemet bryter ihop. I ett kapitalistiskt system är arbetslöshet – helt nödvändig. Alltså är arbetslösa tvärtom viktiga. Helt enkelt oumbärliga.
Så viktiga att vi borde turas om att axla dessa tunga poster.
Låt oss införa allmän arbetslöshetsplikt. När det är din tur kan jag vägleda dig. Jag kan bli din handledare.
