Kantorerna var förmodligen den yrkesgrupp som drabbades hårdast när domkyrkan i Borgå brann för tio år sedan. Trots det pratar kantor Mikael Helenelund om tacksamhet när han berättar om branden.
Det strömmar skön musik från Borgå domkyrkas orgelläktare. En kantor spelar Bach en eftermiddag, medan turisterna hör på.
Det är kantor Mikael Helenelund som övar på domkyrkans orgel, ett instrument och arbetsverktyg som han tillfälligt förlorade för tio år sedan.
Morgonen den 29 maj 2006 har etsat sig fast i Helenelunds minne. Han hade inte hört något om domkyrkobranden, så han fick veta om den först när han körde på andra sidan ån och skulle titta på sin arbetsplats.
- När jag tittade upp mot kyrkan såg jag att det rykte och att taket saknades. Då blev jag förstås förskräckt!
Det var en hälsosam påminnelse om att inget kan tas för givet.
Mikael Helenelund om domkyrkobranden i Borgå
Eftersom kyrkan är Helenelunds viktigaste arbetsrum var det alldeles specifika frågor som dök upp i hans huvud.
- Det första jag tänkte var: hur har det gått för orgeln och hur har det gått för mina noter? Jag hade alla mina noter med anteckningar och fingersättningar i kyrkan.
Orgeln bär märken efter branden
Det blev snabbt klart att största delen av orgeln hade klarat sig, men det var osäkert hur det hade gått med piporna. Lyckligtvis blev det aldrig så hett inne i kyrkan att de skulle ha börjat smälta.
Men minnen från branden finns kvar på orgeln.
- Glödande kol föll ner från taket, det finns fortfarande svarta fläckar på pedalerna där man kan se var kolen har träffat. Lyckligtvis antändes inte orgeln.
Helenelund tror att domkyrkobranden betydde mer för kantorerna än för de flesta andra. Kantorerna blev utan övningsinstrument och hade svårt att upprätthålla yrkesskickligheten.
- Det var en svår period de där två och ett halvt åren, men desto större var glädjen när vi fick ta i bruk det här instrumentet och kyrkan igen.
Nya arbetsmetoder
Medan kyrkan var stängd prövades kantorernas kunskap och uppfinningsrikedom. Det gällde att ändra om hela konsertprogrammet så att det gick att genomföra utan orgel och någon annanstans än i kyrkan.
- Samtidigt var det ju en nyttig påminnelse om att det går att jobba under olika omständigheter. Åtminstone lärde jag mig att uppskatta de här förutsättningarna vi har för att göra god kyrkomusik i domkyrkan.
Också gudstjänstmusiken blev lite annorlunda än vanligt
- Somliga församlingsmedlemmar tyckte det var bra, alla är inte så förtjusta i orgeln, konstaterar Helenelund.
Tacksamhet för orgeln
Även om Helenelund säger att branden var traumatisk får honom, så lyfter han gärna fram att det också fanns goda sidor med den.
- Det var en hälsosam påminnelse om att inget kan tas för givet. Samtidigt förstod vi hur viktig både kyrkan och också orgeln var för Borgåborna. Det var fantastiskt att märka att främmande människor kunde stanna mig på gatan och fråga hur det hade gått med orgeln och om den kan tas i bruk igen. Det värmde ett kantorshjärta!
Idag har Helenelund en orgel som han kan vara stolt över, samtidigt som han inser att allt är förgängligt.
- Visst är orgeln en enorm källa till arbetsglädje. Jag skänker tacksamhet för att jag kan ha det här som arbetsrum och ett sådant här instrument som mitt dagliga arbetsredskap!
Strax efteråt lämnar reportern Borgå domkyrka där intervjun gjordes. Mikael Helenelund stannar kvar och fyller kyrkan med stämningsfulla toner från sitt älskade arbetsredskap.