Filmrecension: Hymyilevä mies - kan det bli bättre?

En svartvit, finsk film om en boxare som misslyckas – kan det bli annat än tungrott och melankoliskt? Jo, det kan det.

Första gången jag hörde om Juho Kuosmanens Hymyilevä mies hade jag svårt att hålla tillbaka en djup suck. Såg för min inre blick hur ännu ett porträtt av en tystlåten finsk man med tragiskt öde målades fram. Antagligen med ett stänk av alkohol.

Att filmen dessutom var svartvit gjorde inte saken bättre. Svartvitt är visserligen det underbaraste som finns på film, men det måste vara motiverat och göras snyggt. Min mentala "Aki Kaurismäki wannabe"-varningsskylt blinkade ilsket.

Och inte blev jag ett dugg gladare av att den svenska titeln löd Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv. Långa och krångliga namn har en tendens att vara bara... tja, långa och krångliga.

När filmen i maj vann första pris i kategorin Un Certain Regard i Cannes började jag ändå ana att min djupa suck kanske varit förhastad. Med mer än ett stänk av fördomsfullhet.

Sedan såg jag filmen. Och blev omedelbart, oåterkalleligt förälskad.

Ingen lättviktare om lättviktaren Olli

Det är tidigt 1960-tal och Olli Mäki (Jarkko Lahti)- den boxande bagarsonen från Karleby - har knockat motståndare på löpande band sedan han debuterade i amatörsammanhang. Och nu väntar proffsvärlden, det har den energiske tränaren Elis Ask (Eero Milonoff) lovat.

Enligt Elis gäller det bara att träna hårt, gå ner i vikt och fokusera på att vinna så kommer allt att gå vägen när det väl är dags att stiga in i ringen på Olympiastadion för att möta den amerikanske boxaren Davey Moore (John Bosco Jr.).

Problemet är bara att Olli väger för mycket, vill träna på eget sätt och helst bara fokuserar på kärleken till flickvännen Raija (Oona Airola).

Men Elis är envis och den 17 augusti 1962 är allt bäddat för den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv.

Eller borde åtminstone vara det.

Bilder som lever

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att Juho Kusomanens verklighetsbaserade film håller en i sitt grepp från allra första stund. Men det gör den. Såväl innehållsmässigt som visuellt.

De svartvita bilderna har ett nostalgiskt skimmer - utan att det ter sig som sentimental fernissa. Miljöerna vibrerar av liv - utan att det känns iscensatt.

Girigt suger jag i mig bilden av barn som leker i den lilla byskolans festsal, av pressen som trängs i familjen Asks trånga storstadslägenhet, av förhoppningsfulla män som hoppar hopprep i svettiga träningslokaler. Och av en publik som exalterat förpassar bikiniklädda sjöjungfrur ner i Borgbackens bassäng med hjälp av välriktade bollkast.

Här är tobaksröken lika tät som drömmarna är sköra.

Underbara porträtt

Och så har vi karaktärerna. Man tar ögonblickligen Olli och Elis till sitt hjärta - förstår bägges bevekelsegrunder. Här finns inga hjältar eller skurkar - bara människor som drivs framåt av sin längtan.

I den ena ringhörnan står mannen från landet som inte förstår varför man skall behöva göra sig till hela tiden, i den andra den moderne fixaren som vet vad som behöver göras för att skapa en illusion av glamour.

Som vet att det gäller att ge publiken vad den tror att den vill ha.

Samspelet mellan Jarkko Lahti och Eero Milonoff i rollerna som Olli och Elis hör till det njutbaraste man kan se. Tajmingen är perfekt, blickarna talar och replikerna sitter där de skall. Som välplacerade knytnävsslag. Eller mjuka smekningar.

Fyllig, finsk feelgood

Det finaste med Hymyilevä mies är att Kuosmanen lyckats med konststycket att skapa något så ovanligt som finsk feelgood. Med ett stänk av njutningsfull melankoli och en stor dos humor.

En seriös film med många undertoner utan att det blir vare sig tungsint eller vagt. Vacker utan att skönheten blir ett självändamål. Rolig utan att skratten föds på någons bekostnad. Lättsam utan att bli ytlig.

Och även om handlingen utspelar sig i det förflutna väcker tematiken tankar om nuet. Om idrottens roll, om skapandet av en hype, om den eviga iscensättningen av verkligheten.

Alla dessa element må bidra till ett vinnande koncept - men störst av allt är ändå kärleken. Den innerligt varma kärlek man som åskådare upplever att riktas mot såväl filmens karaktärer som mot filmen som konstform.

Och då lyder frågan: kan det bli bättre?

Trailer till Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv.

En intervju som gjordes med Olli Mäki 1961 kan du se här och vill du veta mera om vikten av matchen Mäki/Moore kan du läsa mera i denna artikel.