Graffitimålaren Egs är känd i graffiti- och konstkretsar i Finland och internationellt. Han delar upp sina arbeten i traditionell graffiti och mera civiliserade verk och fyller nu Konsthallen i Helsingfors med de senare nämnda.
Mycket av Egs soloutställning, Writing my diary, är bläckmålningar - kartor i svart och vitt, i vilka ingår bokstäverna E, G, S, men som inte åskådaren alltid lyckas urskilja. Ett exempel är en stor mural i Konsthallens huvudsal som Egs har sprejat på plats veckan innan vernissagen.
En del av verken har ett politiskt budskap, som serien Europe's biggest shame, som kommenterar flyktingkrisen i Europa.
- Jag målar kartor för att jag har rest mycket, i över femtio länder, för att måla. Det är viktigt för mig att resa och träffa lokala målare och se lokal graffiti, säger konstnären som kallar sig Egs.
Mural beskriver han som en karta över sina egna resor.
Hur har du valt de tre bokstäverna?
- De betyder inget. De var typografiskt vackra bokstäver. Typografi är en viktig del av graffitin och E, G och S gör typografin rätt.
Salongsdugligt och civiliserat
De hätska debatterna om graffitimåleriets varande - vandalism eller konst - verkar vara förbi för gott och graffitin omfamnas nu av konstinstitutioner som aldrig förr. Samtidigt beställer offentliga aktörer och enskilda husbolag stora muraler för att liva upp omgivningen.
Det är ändå sällsynt att en graffitimålare inbjuds hålla en soloutställning på en institution som Konsthallen.
Egs gör skillnad mellan graffitin och muralerna som målas in i stadsbilden på beställning. En igelkott som spelar ishockey på en husvägg har inget med graffiti att göra, det är endast en illustration, anser han. Och han gillar inte tanken om att alla väggar öppnas upp för måleri.
- Då är graffitin död, säger målaren.
I Konsthallen blir den traditionella graffitin ett sidospår, den finns med men endast i form av fotografier från Egs måleriresor. Konstnären beskriver de verk han visar upp här som "mera civiliserade" än den traditionella graffitin han målar utomhus.
- För mig finns det inga skillnader mellan de olika arbetena, det är endast platsen som skiljer sig. Till museer gör man verk som fungerar på museer, på gatorna målningar som fungerar där.
Koppling till graffiti, men också konceptuellt
Den svenska konsthistorikern Jacob Kimwall har skrivit en av artiklarna i en bok om Egs som ges ut i samband med utställningen.
- Det går inte enbart att definiera Egs som graffitimålare, men han kommer från graffitin och det är tydligt en närvarande del av hans konstnärskap.
Är det här graffitikonst?
- Nej inte självklart, men samtidigt är väldigt lite konst självklart något. Det mesta undflyr alltför tydliga definitioner, säger Kimwall.
Egs verk har klart överskridit gränserna vad gäller form och placering av graffiti.
- Ofta tänker man om graffitin som något som finns i det offentliga rummet, är färgstarkt och som bygger på en kombination av bokstäver och figurer. Här ser vi mycket svartvita teckningar och abstraheringar av bokstäver, tillägger konsthistorikern.
Graffitimåleriet har traditionellt skett under natten, i det dolda från övriga samhället och har dessutom varit olagligt.
Egs vill hålla fast vid ens en del av graffitins mystik med att dölja sin identitet - till pressvisningen kommer han med ansiktet döljt bakom en duk och solglasögon.
Han säger att han aldrig åkt fast, eller tvingats till böter. Sina resor har han betalat för med att jobba med annat.
Varför började du ursprungligen med graffiti? Var det en protest?
- Det var ett äventyr, jag var som Tom Sawyer från Skatudden. Det var ingen protest, utan ett stort äventyr, att vi ska ha roligt, göra lite konst och vara rebeller, säger Egs.