Hiphop-gemenskapen i Jyväskylä är stark: "Jag har fått så mycket och nu är det min tur att ge"

Länk förknippad med bilden

– Det produceras otroligt mycket musik i förhållande till invånarantalet. Vi har 30-40 artister som gör och ger ut skivor. De får hela tiden allt mer uppmärksamhet och deras alster håller hög kvalitet.

Musikern och kulturarbetaren Ossi Valpio talar om sin hemstad med uppriktig stolthet. Staden är välförtjänt av titeln “hiphop-huvudstad”, anser Ossi Valpio.

Trots att det inte finns lika många aktiva som till exempel i Helsingfors, är det kollektiv som byggts upp kring hiphopen mycket stark.

– Det handlar många av våra låtar om, rötterna hörs i musiken.

Ossis egna rim handlar också om gatorna och polarna i Jyväskylä. Som soloartist intresseras han av sanna historier: allt som berör honom och andra, beskriver han.

– Musiken har alltid varit mitt sätt att hitta balans och föra fram mina känslor. Jag tror starkt på att musiken ska generera energi, och att den ska grunda sig på något sanningsenligt.

Valpio har sysslat med musik sedan lågstadieåldern. Han började med trummor. En dag lät en kompis honom lyssna på rap – och då var han såld. Ossi minns att han då var tio år gammal.

Attityden, rytmen och trummorna fastnade. Jag blev så ivrig över attityden, hur orden och budskapet får plats på ett så begränsat utrymme. Det var grejen.

Här i Lokstallet håller Valpio hiphop- och rapläger för unga, hänger med dem och styr dem in på aktiviteter de kunde vara intresserade av att delta i.

Verksamheten koncentrerar sig till Lokstallet. Ossi är verksamhetsledare för kulturföreningen TUFF!, som håller hus där.

Föreningen grundades 2013 av ett gäng kulturskapare från Mellersta Finland. Gruppen säger sig passionerat älska kultur och vilja utveckla den i den här delen av landet.

Lokstallet erbjuder en trygg plats för unga som letar efter sin plats i livet och i samhället, berättar Valpio. Här möter kulturföreningen TUFF! ungdomar med problem i skolan, med familjen eller med vänskapskretsen.

Hos oss får du en ny start varje dag, bara du accepterar alla för dem de är.

Valpio brinner för att arbeta för sin hemstad, och den ivern kommer sig av egna erfarenheter.

– Att ge och att dela med sig har alltid hört till hiphop-kulturen i Jyväskylä. Det arbete som pionjärerna gjort här är helt otroligt. Det har kanske lett till att jag aldrig kunde tänka mig att åka härifrån för någon längre tid.

Jag har fått så mycket, så jag måste också göra något. Jag vill ge. Och ger man så får man.

– Och kollar man på de här yngre typerna ser man att kretsloppet fortsätter.

Arttu Rintakumpu var 12 år gammal när han började scratcha, alltså snurra vinylskivor. Först fick han öva sig på äldre kompisars spelare inför deras spelningar.

– Jag har gillat musik jättemycket ända sen liten. Men då jag aldrig var på några spellektioner som barn kan jag inte spela piano eller gitarr. Det här var det närmsta ett hiphop-instrument som jag fixade.

– Man utvecklas snabbt och det är givande. På bara en månad lär man sig sånt man inte kunnat förut. Det är jättekul.

Han hade vänt plattor och mixat beats i ett par år när Ossi Valpio noterar att killen har talang och bokade Rintakumpus första dj-spelning på en liten krog.

– Då var jag fjorton, minns Arttu.

– Jag minns en av de första spelningarna: Jag spelade med några dansare och mina knän skakade så att jag inte kunde stå utan stöd och fick luta mig mot dj-bordet. Skivorna låg på golvet, så jag fick luta mig mot ett stöd... Jag var så nervös – men allt gick bra!

Nu är Arttu Rintakumpu med sina 19 år den yngsta i gänget, men har alltså flera år av dj-erfarenhet bakom sig. Numera har han spelningar så gott som varje helg, för det mesta på klubbar i Jyväskylä och runt hela Finland.

Ibland leder musiken honom utomlands: dagen efter intervjun ska han ta flyget till Slovenien.

Det är bra att vara dj i Jyväskylä, säger Rintakumpu. Hemstaden har fungerat som en god grund, dels för att lära sig och senare för att förverkliga egna idéer och evenemang.

Det må vara en kliché men det här är som en stor familj, en jättefin grupp där man kan vara sig själv och göra sånt man älskar.

I omgivningen finns förebilder som spelat länge, som man kan jamma med och som sporrar de yngre vidare.

– Jag önskar bara att det fanns fler skivaffärer här så jag slapp skaffa skivor utomlands eller beställa dem på nätet.

– Att dj:a handlar om många saker, om allt det tekniska, men den största utmaningen för mig är att hitta bra, ny musik som gänget inte hört förut. Det viktigaste är att spela bra låtar.

Att skaffa skivor är dj:ns största utgift. Annars kostar inte hobbyn särskilt mycket, och vid Lokstallet får man prova gratis med gemensam utrustning.

Rintakumpu hälsar alla hiphop-intresserade välkomna till Lokstallet.

– Vi ordnar mycket spelningar. Om söndagarna har vi hiphop-jam där vi spelar och dansar. Man får komma hit och testa, prova på skivspelare, och det finns folk här som kan hjälpa till med breakdans.

En blond kalufs snurrar vilt på golvet. Benen spretar åt alla håll, farten ökar. Det är omöjligt att inte imponeras av Elias Niskanen.

Elias har sysslat med breakdance sedan han var sex år gammal. Han inspirerades av sin storebror.

– Jag började breaka i vårt garage. När jag var liten fanns inget sådant här ställe. Men jag ville dansa, så jag dansade i garaget.

Lokstallet är väldigt viktigt för Niskanen.

– Det är jätteviktigt med platser där man får öva sig och hämta inspiration av andra.

Som 24-åring är Niskanen sjufaldig finsk mästare i breakdans. Men inga airflares eller headspins har varit någon självklarhet för Elias.

– När jag var liten blev det klart att jag har en koordinationsstörning i vänstra sidan av kroppen. Läkaren sade att jag kommer att vara klumpig resten av mitt liv, minns Elias.

Det är svårt att tänka sig när man ser Elias snurra, hoppa och dansa över golvet. Som liten kille fäste han nämligen ingen större uppmärksamhet vid vad läkaren sade. Han bara dansade, och föräldrarna uppmuntrade honom att testa olika grenar.

– Jag föll hårdast för breakdancen och började träna det på allvar. Som tolvåring vann jag mitt första finska mästerskap, berättar Elias.

Efter vinsten påminde hans mamma om vad läkaren hade sagt då han var liten. Några problem med koordinationen har Elias inte haft.

– Puh, jag bevisade att läkaren hade fel!

Nu som vuxen funderar Niskanen på hur stor effekt en läkares ord kan ha. Kanske det skulle löna sig att noggrant välja sina ord på mottagningen.

– Jag hade tur, jag har bra föräldrar som uppmuntrade mig, och en bra storebror som tog mig med, säger Elias.

Vilken fart. Borries Bolqia roterar runt på golvet som om han totalt saknade ett skelett.

Hösten 2017 kom han på andra plats i FM-tävlingarna i breakdance i Uleåborg. Hans kompis Niklas Isola blev etta i den tävlingen.

Det är tack vare vännen Elias Niskanen som Borries fick lära känna det övriga gänget i Lokstallet.

– Det är ett fint ställe för unga människor att göra det de älskar och att samtidigt växa som individer, säger Borries.

Borries hann bo i Jyväskylä i endast sju månader men han dansade trots sin korta tid i staden in sig i de övriga gängets hjärtan.

– Mitt bästa minne från Lokstallet är Sunday Jam-evenemangen. Alla b-boys och b-girls dansar och övar tillsammans i hiphopens sanna anda, berättar Borries.

Vi sticker från Lokstallet för en stund. Janne Saarikoski är vår guide då vi besöker gångtunneln i Reivikuja.

I väskan har han sprayfärgsburkar. Vant lägger han fram det han behöver på asfalten, knäpper av korken på sprayflaskan och målar på en av tunnelväggarna.

Sakta men säkert börjar konstverket på fyra bokstäv ta form. DESI, står det.

– Det betyder egentligen ingenting. De flesta som sysslar med det här bemästrar en del bokstäver bättre än andra bokstäver. Man tar helt enkelt de bokstäver man gör snyggast och formar ett ord av dem, berättar Janne.

– Jag gjorde en hel del DESIr när jag gick i sjuan år 1999. Givetvis på papper till att börja med. Sedan skaffade jag tuscher och vid något skede stod det DESI överallt på skoltoaletterna.

Janne berättar att skolans rektorn startade en kampanj där den som avslöjade vem denne DESI var skulle få en belöning på 500 mark (cirka 85 euro). Det meddelade han i skolans högtalare.

– Rasten efter ringlade kön till rektorns kansli lång. Jag kom undan med att putsa bort allt. Där slutade DESIs saga, flinar Janne.

Inne i gångtunneln i Reivikuja är det fritt fram att spraya på, fullständigt lagligt.

– Det här är ett av få ställen i vårt land där man faktiskt får utöva sin konst på en fast yta istället för en fanerskiva någonstans mitt i skogen, säger Janne.

Betong är bra att måla på. Ingen kommer för att schasa undan dem. I den svala skuggan av tunneln kan Janne och hans polare göra stora konstverk, ensamma eller tillsammans.

– Vi brukar komma hit och spraya på i timtal, berättar Janne.

Den tid en annan lägger ner på fotboll, den lägger Janne på att skapa konst. Det sociala umgänget under målarsessionerna kan karaktäriseras som minimalistiskt.

– Alla fördjupar sig i sitt och stänger av världen utanför, det är väldigt avkopplande.

– Vi som sysslar med graffiti är oftast ensamvargarna i hiphopgemenskapen. Vi hänger nog med de övriga och är vänner med dem. Men dj:s och breakdansare är ofta inomhus medan vi gör vårt utomhus, säger Janne.

Alla vet också att vem som helst när som helst kan komma och måla över ens konstverk.

– Ingen tar någon stress över det, det är bara som det är, konstaterar Janne.

Janne säger att graffitin är den mest dokumenterade konstformen genom tiderna. Konstverken lever vidare på sociala medier efter att de försvunnit från till exempel tunnelväggen i Reivikuja.

De första graffitiverken i Jyväskylä föddes kring 1992, nästan 10 år efter Helsingfors. Vill man titta på dessa konstverk lönar det sig att söka sig till en del udda ställen.

– Sök er dit en normal medborgare inte skulle gå. Någon övergiven byggnad i skogen eller till exempel vid Tourujoki, följ ån, där finns fina tunnlar, tipsar Janne.

Länk förknippad med bilden