Amy Schumer och de andra tjockisarna - skådespelarnas vikt väger tungt i Hollywood

Det är inte lätt att vara kvinna i Hollywood. Åtminstone inte om man väger mer än sextio kilo och hoppas få annat än biroller. Men är vi inte alla medskyldiga till att det är så?

När det dyker upp ett nytt begrepp som får fotfäste och uppmärksamhet finns det alltid en risk för att folk i något skede börjar uppfatta det som tjatigt.

Avfärda det som en trend. Tycka att man upprepar självklarheter.

Fat shaming hör till de begrepp som just nu fungerar lite som debattmässig tändvätska. Det väcker starka känslor och berör oss alla.

Vare sig vi tycker att temat är superviktigt eller att begreppet används fel.

Sett ur ett filmperspektiv är det ändå uppenbart att vårt fokus fortfarande kräver en hel del justering när det gäller kvinnokroppen.

Det bevisar dels många filmer som görs, dels sättet på vilket vi talar om dem. För alla är vi färgade av den kroppsuppfattning som genomsyrar Hollywood.

En kroppsuppfattning som bidrar till att forma våra ideal.

Det normala är det nya feta

Jag behöver kanske inte gå in på diskussionen om att viktidealet ändrat genom tiderna och dra den gamla storyn om att Marilyn Monroe med dagens mått mätt skulle kvala in i knubbiskategorin.

Jag behöver förhoppningsvis inte heller betona skillnaden mellan en övervikt som kan utgöra en hälsorisk och en vikt som närmast sätter käppar i hjulet för en modellkarriär i Paris.

Det jag däremot gärna funderar över är hur man 2018 kan förvänta sig att konceptet till en film som I Feel Pretty skall fungera?

I nämnda dramakomedi spelar Amy Schumer en helt vanlig tjej som upplever sig som tjock tills hon en dag slår skallen och vaknar upp till en helt annan självbild.

Där hon tidigare bara såg fettvalkar och dålig hy ser hon nu en fullfjädrad skönhetsgudinna.

Och vad ser publiken? En helt vanlig tjej.

Det fina är att hon äntligen inser att hon är fin, det tragiska att det förväntas vara komiskt att en tjej som är 1,70 lång och väger 72 kilo tror sig vara sexig.

Vikten står i fokus

Exemplet med I Feel Pretty är tacksamt eftersom det så tydligt konkretiserar två problem. Dels det absurda i att överhuvudtaget betrakta Schumer som tjock, dels det faktum att publiken lockas till att känna att hennes rollkaraktär är pinsam när hon är så nöjd med sig själv.

Men det finns gott om andra exempel som lyfter fram hur vi som betraktare förhåller oss till skådespelares vikt.

När rollen som Bridget Jones (2001) gick till Renée Zellweger innebar det att hon tvingades gå upp tretton kilo. Detta alltså för att uppnå en vikt som ligger hyfsat nära det som på en vanlig skala kunde kallas "normal".

Begrepp som "idealt" och "normalt" kan man förstås diskutera även i viktsammanhang, men poängen är att viktfrågan i sig blev det stora samtalsämnet i samband med alla tre filmerna om Bridget.

Inte så mycket rollkaraktärens emotionella utvecklingsbåge utan mera hur mycket Zellweger gick upp eller ner i vikt.

Samma fenomen kunde iakttas när Charlize Theron spelade utsliten tvåbarnsmamma i filmen Tully (2018) och exponerade en överkropp som såg ut därefter.

Otränad, trött och lätt hängig.

Det som hände var att frågan om Therons viktökning intog en central roll i många diskussioner i anslutning till den innehållsmässigt starka filmen.

Jag var inte ett dugg bättre själv. Läste på om viktuppgången och kommenterade den i samband med recensionen i radio.

Varför var det så viktigt?

Nödvändigt tema

Tully är ingalunda det enda exemplet där jag fått fast mig själv för att falla i gropar som visar att temat "kvinnors vikt och vad den står för" ständigt är aktuellt.

Detsamma gällde norska serien SKAM som jag förbehållslöst prisade - utan att märka att rollkaraktären Chris var byggd på alla tänkbara klichéer förknippade med en viss kroppstyp.

Så visst måste tjatet fortgå!

Annars får skådespelare som Alicia Vikander fortsätta att finna sig i att hennes insats i en film som Tomb Raider (2018) mycket långt handlar om hennes kropp.

Hur hon tränat upp den. Hur storleken på hennes bröst står sig i jämförelse med förlagan.

Om inte kritiken av vikthysterin lyfts fram tvingas kanske även framtida dramastudenter höra - i likhet med den unga Kate Winslet - att de nog kan få en ok karriär förutsatt att de "nöjer sig med att spela den tjocka väninnan".

Och då fortsätter man kanske också med att informera skådespelare som Amy Schumer om att en bild av en kvinna som väger mer än 63 kilo "gör ont i publikens ögon".