Lisa Langseth är regissören som upptäckte filmstjärnan Alicia Vikander – deras senaste gemensamma film Euphoria handlar om död och systerskap

Den spännande svenska filmregissören Lisa Langseth är känd för filmer som är svåra att genrebestämma, och för att vara den som upptäckte Sveriges senaste internationella filmstjärna, Alicia Vikander. Tomas Jansson har sett duons senaste gemensamma projekt, och träffat regissören för att prata om död, Sarah Kane och #metoo.

- Jag har alltid saknat att kunna dela tankar om döden med andra, och konsten är ju oslagbar som mötesplats för sådana svåra frågor.

Berättar Lisa Langseth då vi träffas under ett filmfestivalbesök i Helsingfors.

- Jag jobbar ofta så att jag har en samhällelig politisk fråga som jag först går och tänker på, och det kändes intressant att fundera på hur vi ser på döden i det moderna samhället. Så filmen handlar om hur vi ser på vår egen död nu då vi på något sätt har bortrationaliserat döden, om hur man hanterar en bortgång av en nära familjemedlem.

Utmärkande för Langseths både teaterpjäser och filmer är hennes mångbottnade och centrala kvinnoporträtt, som på filmduken alltid har spelats av den senaste stora svenska filmstjärnan Alicia Vikander - skådespelaren som upptäcktes av Langseth och som fick sitt genombrott i Langseths debutfilm Till det som är vackert.

Ända sedan dess har de två samarbetat, och då Vikander nyligen grundade ett produktionsbolag med syftet att stärka kvinnors position i filmvärlden var det naturligt att bolagets första projekt blev just Langseths första engelskspråkiga film.

I filmen Euphoria har vi två systrar, spelade av Vikander och Eva Green. De ses för första gången på allt för länge, och ända från start känner man att här finns mycket som är ouppklarat, mycket som inte har pratats igenom. Det är kärleksfyllt, men ändå oroligt. Och så är hela filmen; oerhört vacker, det finns en skönhet i bilder och miljöer och rytm, men ständigt med en oro bubblande under den vackra ytan.

- Om man ser en film om döden vid en klinik är det ofta inbakat i sterila miljöer, men jag tyckte det var intressant att ha en levande natur omkring det här. Naturen har ju inte något komplicerat förhållande till döden, den vill bara leva, och då var det intressant att ha det som kontrast till människor som väljer döden. För även om döden är något svårt och hemskt, så är det ju en del av livet självt.

Temat eutanasi har provocerat många

Småningom får vi veta vad filmens underliggande oro kommer ifrån, då den äldre systern tar den yngre till en klinik för assisterat självmord. Så får vi en historia om död, om systerskap, om ansvar, och om eutanasi – det laddade temat som även om det inte alls spelar någon huvudroll i filmen förstås ständigt är närvarande.

- Filmen tar ju inte ställning till frågan om eutanasi, vilket har provocerat många. Men det var först efteråt som jag har förstått hur provocerande den har känts för många. Jag har sett publik som har helt olika åsikter om vilken film de har sett, och jag har också mött sådana som har varit förbannade på mej för att jag gjort filmen.

- Något sådant har jag aldrig upplevt tidigare.

- Men för mej personligen så... jag tycker om verk som inte talar om för mej vad jag ska tänka eller tycka, utan istället att försöka försätta åskådaren i de här frågorna som vi alla delar. Vi bär ju på de här frågorna inom oss, sen hur man förhåller sej till assisterat självmord är en oerhört komplicerad fråga som jag som filmskapare kände att jag varken kan eller vill ta ställning till.

Men du kände inte att det fanns en risk att den här frågan överskuggar allting annat i filmen?

- Jo jag visste ju att det fanns en sådan risk, redan på manusstadiet fanns det människor som blev provocerade av temat. Jag lekte faktiskt med tanken att ta bort det, men då blev det liksom för enkelt. Man kan ju bara göra de filmer man själv skulle vilja se, och jag tycker ofta det är spännande att låta olika typer av estetik och genrer krocka med varandra, så att det inte blir helt lätt att placera filmen.

Nu ska filmen också bli teater

Lisa Langseth har en bakgrund i teatern, som pjäsförfattare och regissör, och klassar den brittiska 90-talskultdramatikern Sarah Kane som en av sina stora förebilder, tillsammans med mer bekanta klassiker som August Strindberg.

- Med Sarah Kane så... då jag var yngre så var det i subkulturer jag trivdes, det var punkmusik och techno, och då jag sedan kom i kontakt med högkulturen under dramaturgstudier i Stockholm var det mycket klassiker som kändes som lite blablabla. Men Sarah Kane var något annat, hon skrev om eviga saker men med ett kaxigt ungdomligt punkigt sätt, så i det hon skrev bar hon på en kraft och en ilska som jag också bar på och kunde identifiera mej med.

Langseths pjäsförfattarbakgrund känns också av i Euphoria, tänker jag, för att dialogen är så stark och precis, och det gör mig inte alls förvånad då jag hör henne berätta att en tysk teater ska göra en teaterversion av filmen, eller att det – som hon uttrycker det – ”faktiskt var ganska lätt att skriva en pjäsversion av filmmanuset”.

- Det du säger tror jag att stämmer, jag tror att min relation till text märks. Det var ju som manusförfattare jag började, och jag känner mej fortfarande ibland närmare litteraturen än filmen. Jag har ju heller aldrig regisserat något som jag inte har skrivit själv.

- Och jag tycker fortfarande om teater, den kan ju bjuda på en helt speciell koncentration. Men filmen har ett sådant sug och sådana möjligheter, bildmässigt. Det var det som drog mej från teatern till filmen.

Metoo leder till en bestående förändring

I Sverige hörde Lisa Langseth till dem som skrev under uppropet #tystnadtagning, filmbranschens #metoo-ställningstagande.

- Jag tyckte det fanns någonting i den rörelsen som är jätteviktigt, också på en internationell nivå, det var ju helt fantastiskt att (filmmogulen) Harvey Weinstein föll till slut, för att tystnadskulturen kring sexuella trakasserier hade präglat Hollywood och industrin så otroligt mycket, konstaterar Langseth, som själv också träffade Weinstein.

- Jag kände honom inte men visste ändå om det, alla visste om det men ingen sa nåt, och så kom det producenter som inspirerades av honom och gjorde lika...

Nu har ett år gått sedan metoo kördes igång. Vad tycker du att har hänt?

- Det har hänt mycket, och jag tror faktiskt att det kommer att hålla i sej, att diskussionerna kommer att fortsätta. Åtminstone inom kulturbranschen tror jag inte det finns någon väg tillbaka till hur det var innan.

- Så jag tror på en ny framtid. Jag har två döttrar och tror att de kommer att få en annan framtid än den jag växte upp i.

LISA LANGSETH
Debuterade 2002 med pjäsen Godkänd (Stockholms stadsteater), en pjäs som 2005 blev en novellfilm och fick hedersomnämnande för Bästa manus vid Göteborgs filmfestival 2006. Av hennes andra pjäser kan Den älskade (Dramaten, 2004) med Noomi Rapace i huvudrollen nämnas.
Hon långfilmsdebuterade 2010 med Till det som är vackert, som gav henne en Guldbagge (det svenska filmpriset) för Bästa manus. 2013 kom andra filmen Hotell. Euphoria är hennes tredje och samtidigt första engelskspråkiga film.