Vem finns kvar, när du inte längre finns? Vem skildrar dagens Österbotten som det är? Här och nu? Och vem skriver om livets höst? Med så fina färger som du?
Gösta Ågren, du är lite som last man standing. Du är över 80 år gammal. Du skriver lyrik, och som du skriver lyrik! För att vara en poet i en i det närmaste rasande takt.
Fyra böcker har det blivit bara på det här årtiondet. Plus en stor volym Samlade dikter. Utgivningstakten din är nästan febrig. Ett nytt år och ut kommer du, Gösta.
Det är bra. Eftersom du är bra. Helt i din egen klass. Du skriver dikter som ingen annan gör i Svenskfinland. I din egen, omisskännliga stil.
Hösten kom och lövträden förenklades
Gösta Ågren. Bara (2018)
Jag vet ännu idag hur det var, när jag träffade på dig för första gången. Jag hade just kommit till Finland. Jag korrigerar: till Svenskfinland. I ett antikvariat i Åbo köpte jag en diktbok: Jär.
Jag hade ingen aning vem du var eller hur du var som författare. Men den tunna boken hade fått Finlandiapriset år 1989. Så den var kanske bra?
Och att den var bra! Där stod dikterna på var sin sida som utmejslade ur cellulosan. Moderna runstenar, med texten uthuggen av dig, Gösta. Får jag kalla dig för Ordhuggare?
Du, Gösta, skrev som jag kände mig. Du skrev dikter för en ung och lite vilsen man. Och, Gösta, du skrev som en man och med en manlig röst, en röst som är på väg ut ur den finlandssvenska poesin.
Åskans nerv slår ned i skogen som juridik i en allmänning!
Gösta Ågren. Minnet av en sommardag (2018)
Men du skriver också, som man, om det farliga som ligger i det: att vara man. Gång på gång varnar du oss: vi män ska inte bli mobbare, översittare eller, för att använda ett modernt ord, mansplainare.
Vi män ska vara medvetna om vår styrka. En styrka som ofta är vår svaghet. Så här skriver du till oss, varnar du oss:
Om styrka är att aldrig bryta samman utan alltid kämpa, så utgör den styrkan en börda, som kräver stor styrka
Gösta Ågren. Styrka (1988)
Jag var så tagen av din poesi att jag till och med försökte översätta några av dikterna till mitt modersmål, tyska. Tafatta försök av en ung man som känner igen sig i dina dikter. Det är nästan så att jag börjar gråta när jag ser dem idag.
Jär var en utmärkt inkörsport till din lyrik. Boken är nämligen den bästa du har skrivit, vågar jag påstå.
Jag kommer ännu idag ihåg hur jag slog upp den och läste den första dikten. Den heter rätt och slätt Början. Inga krusiduller där inte. Så som du är eller som jag uppfattar dig på basis av dina dikter.
En lågmäld och eftertänksam karl. Vänlig, men bestämd, fast visst kan du slå din näve i bordet, när du blir upprörd? Men sedan lugnar du ner dig, eller? Ira furor brevis est, som man säger på latin. Vreden är ett kort vansinne.
Men tillbaka till Början. Eftersom det finns någonting i den som du behärskar till fullo, och det är just början. Dina börjor är i världsklass. (Jag vet att ordet början är oräknebart och därför inte har en plural, men jag får alltid en sådan lust att experimentera med språket när jag läser dina dikter.)
Bilen går som en röst genom min hemby
Gösta Ågren. Besök (2018)
Här tävlar du mot Toni Morrisons "They shoot the white girl first" och August Strindbergs "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen".
Eller till och med Franz Kafkas "Någon måste ha baktalat Josef K, ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont." (Jemand musste Josef K. verleumdet haben, denn ohne dass er etwas Böses getan hätte, wurde er eines Morgens verhaftet.)
Du kan ge de stora mästarna en match med börjor som "Tiden var mogen" (Timmermannen, 1996), "Fars händer liknade stela handskar (I det stora hela, 2011) och "Mänskligheten färdas mot stora svar" (Kväll över seklet, 1996).
Och så förstås början av Jär. Som finns med i min personliga tio i topp-lista över de bästa inledande meningarna i världslitteraturen: "Den första vinternatten frös kaninen till sten i sin bur". Där satt den!
Den första vinternatten frös kaninen till sten i sin bur
Gösta Ågren. Början (Jär, 1988)
Du hade en helt egen röst som lyriker som jag inte hade hört tidigare. Lite som en gammal Henry Parland, om ens det.
Egentligen är det dock ganska ovidkommande att jämföra dig med andra författare. Du, Gösta är alltid Gösta. När jag slår upp en ny bok av dig vet jag vad jag får.
Du är paradoxernas mästare, aforismernas banerförare, metaforernas kung. Om jag skulle vilja bli lyriker, skulle jag välja dig som min läromästare.
Men du är inte bara lyrisk, du är också politisk. Du är obekväm. Du ställer de obekväma frågorna. Du avslöjar, genom att ifrågasätta den rådande ordningen.
Tjänstemannen är så opersonlig, att han verkar frånvarande, när han förklarar systemet: det fattar beslut i honom, det är inte han. I själva verket är han bara batteriet, för övrigt går det av sig självt!
Gösta Ågren. Ansvar (2018)
Det finns de som tycker att det du skriver känns gammalt. Men du är gammal! Och det är så fint när du skriver:
De gamla är före sin tid, de går med käpp genom framtiden
Gösta Ågren. Vid torget (2018)
Vet du vad, Gösta? Du är lite som den förförrige påven Johannes Paulus II. Också han påminde oss om att de gamla finns och att de fortfarande jobbar på sina livsverk.
Varje dikt utgör ett avsked
Gösta Ågren. Och (2018)
Han celebrerade sitt långsamma frånfälle i offentligheten, lite som du, fast utan Gud. Du alltså.
Du skriver om dina sjukdomar. Din astma, "när lungorna kämpar som vingar" (Astma, 2018). Din glaukom, och farhågan att "böckerna tystnar en dag under seendets trasiga frost" (Diagnos, 2009).
Du skriver och skriver. Inte mot döden utan med döden. Lakoniskt, lågmält, orädd.
Döden är som den är och livet är som det är. Du blandar varken in gud eller fan, och ändå finns där hopp och förtröstan.
Statyerna ser oss försvinna
Gösta Ågren. Evolutionen (2018)
När du, Gösta, gav ut din bok I det stora hela år 2011 trodde jag att du hade skrivit ditt bokslut. Gud ske lov hade jag fel. Än slutar inte dina böcker att komma ut. Tack för det, du din krutgubbe.
Nu alltså Ritten mot nuet. Den kan tävla med din Finlandiaprisade Jär. Inte så illa, eller hur? Trettio år senare.
Ritten mot nuet innehåller allt som utmärker din lyrik. Här finns de igen, de fina paradoxerna:
Allt fortsätter, också fortsättningen
Gösta Ågren. Televisionskväll (2018)
De knivskarpa aforismerna:
En hare flyr från sina spår
Gösta Ågren. Ur en anteckningsbok (2018)
De fräscha metaforerna:
Gryningen, detta hesa ljus
Gösta Ågren. Nattlig anteckning (2018)
Och, förstås, mästerliga börjor:
Eldsvådan stod som en katedral över huset
Gösta Ågren. Rapport (2018)
Ruiner är ju ännu hus, om också utanför tiden
Gösta Ågren. Sjukhusbesök (2018)
Och så det där med Österbotten och last man standing. Du hör, med rätta, till de stora inom den österbottniska litteraturen, och till skillnad från de flesta andra bor du också där.
Det syns i din poesi. Du, Gösta, skildrar ett Österbotten som finns här och nu, medan de flesta andra "österbottniska" författare, som numera bor någon annanstans, skildrar ett Österbotten som fanns där och då.
Dina grusvägar, lador och fält finns på riktigt. Och inte som bilagor för drömmar och mardrömmar som hos andra författare från trakten.
När du inte längre finns, vem fortskriver då den österbottniska vardagen? Så som du har gjort och fortfarande gör, du din hurrare.
Så tack så mycket, Gösta. Tack för alla dina fina böcker och kloka ord. För dina allvarliga och fantastiska oneliners. Och dina börjor. Alltid dina börjor.
Fortsätt skriva så länge du orkar. Om Österbotten, om dig, om livet och om döden. Ge ut allt du ännu orkar med. Svepningen har inga fickor.
Här är varje by en fotnot till skogens vemodiga textmassa, horisontens tänder nära. Här krymper frihet till oro, här växer tvång till frid. Man reser bort i ett försök att hejda det, som måste ske
Gösta Ågren. I Österbotten (1990)