Tänk er ett barn som ställer sig upp och säger, ”jag vill bli närvårdare när jag blir stor”. Lotta Green undrar om det börjar vara dags att ge vården den uppskattning den förtjänar.
Nyligen sov jag över hos en som jobbar som sjukskötare inom terminalvården. Hon kom hem sent och gick sedan omkring med uppspärrade ögon, hade svårt att varva ner.
Hela hennes uppenbarelse vittnade om att det var fruktansvärda saker hon hade varit med om. Hon berättade om de människor hon hade hand om, om hur hon ibland inte hinner gå på toaletten på flera timmar eftersom det händer så mycket på en gång.
Hon berättade om folk som dör och om förtvivlade anhöriga som hon blir tvungen ta hand om samtidigt.
Hon kände hur hon höll på att gå in i väggen.
En människa kan inte under ett skift ta hand om 25 svårt sjuka patienter på en avdelning tillsammans med 4-5 andra skötare samtidigt som anhöriga ska bemötas, telefonsamtal ska besvaras och snabba beslut ska fattas om överraskande akutfall.
Ändå gör de det, det finns inga val. Många byter arbetsplats - ofta.
Ingen orkar i längden.
Jag satt där utvilad och nöjd, med ett jobb där jag hade tid att fundera och förverkliga mig. Jag skämdes.
Frågan som ekade i mitt huvud var varför jag får ha det bra på jobbet, medan hon sliter ut sig?
Varför i hela fridens namn förtjänar jag bättre än hon, när det är alldeles uppenbart att det är hon som borde tjäna trefalt mer än jag - med tanke på vad hon utsätter sig för?
Världens orättvisa
Det finns folk som uppgivet säger att världen är orättvis, som om det är något man inte kan göra något åt.
Den här inställningen andas ofta en uppmaning om att man ska jobba hårt, utbilda sig eller lyckas på andra sätt, ”så att man inte hamnar dit”.
Hela min uppväxt har jag lyssnat på det där. Om det inte har sagts rakt ut, har det i varje fall antytts: Du ska utbilda dig, du ska sikta på att få ett välbetalt arbete, så att det bara inte går illa för dig, så att du inte hamnar “inom vården”.
Det där "inom vården" har alltid sagts med ett tonfall som nästan gett rysningar längs ryggraden.
För vi vet ju alla hur det är att jobba inom hälso- och sjukvården. Man sliter ut sig och inte får man ens bra betalt. Det är bara så det är.
Jag blir rasande när jag tänker på det där förhållningssättet. Det finns ett "vi och dem" - tänkande här som är farligt att ta till sig.
Om man har nått den positionen i arbetslivet som man velat ha, tycks det vara lätt att bara luta sig tillbaka och glömma det faktum att orättvisorna inte försvinner bara för att de inte längre berör en själv.
Vårdstrejk - en utopi?
Tänk er att vårdbranschen skulle strejka för sina krav på bättre villkor, gå ut och lämna alla människor utan uppsikt med sina slangar och apparater.
Inom ett dygn hade det varit kaos överallt. Horder av anhöriga till folk som ligger döende hade sprungit upp och ner längs gatorna.
När ska det gå upp för folk: Vårdare och sjukskötare kan inte strejka, för då dör folk. Inte kan man heller göra några ingående reportage från deras arbetsplatser, eftersom allting är sekretessbelagt.
Följaktligen är det möjligt att vrida alla droppar som vridas kan ur folk som redan jobbar alldeles för mycket för en alldeles för liten lön.
Och ingen förmår göra någonting åt det.
Tänk om vi kunde sätta vårdar- och sjukskötaryrket i ett nytt ljus?
Tänk om vi kunde bemöta det jobb de gör med högaktning istället för med medlidande.
En följd av detta skulle vara att vårdare och sjukskötare skulle lyfta de högsta lönerna i samhället, eftersom de gör några av de tyngsta jobben som finns, både fysiskt och psykiskt.
Tänk er ett barn som ställer sig upp och säger, "jag vill bli närvårdare när jag blir stor" och hur föräldrarna stolt skulle titta på varandra, klappa i händerna och säga "Åå, du vill bli superhjälte!"
Kanske framtidens hjältefilmer inte längre utspelar sig på slagfält eller i något fiktivt universum. De riktiga hjältedåden sker på avdelningarna: Mellan sängraderna, i tvättrummen, i korridorer som är upplysta långt efter att de flesta redan har gått hem.
Vi måste börja se vårdarna som dem de är för att det ska vara möjligt med löneförhöjningar och omstruktureringar på deras arbetsplatser. Sluta blunda för ett faktum som är uppenbart: Vårdarna är samhällets superhjältar.
Det är i deras händer vi hamnar till sist. Tack vare sin godhet och pliktkänsla kommer de att hålla oss vid liv.
Så ge dem den lön de förtjänar.
Lotta Green är kulturarbetare