Jag tänker ganska ofta på vad det innebär att vara vuxen. När hände det egentligen, att jämnåriga växte upp, fick heltidsjobb och familjer? Hur har folk det, i de hem och de liv som de med stor möda har skapat kring sig? Är de lyckliga? Hinner de ens tänka på sådant? Allt oftare tycker jag mig uppleva att folk är på tok för stressade skriver Lotta Green i denna kolumn.
Min mamma somnade alltid under kvällens tevenyheter.
Hon kom hem vid fyratiden och lagade mat, vi åt, och när hon äntligen fick sätta sig ner somnade hon.
Där satt hon sen och nickade, läraren som inte bara hade haft hand om ett hundratal högstadieungdomar under dagens lopp utan som sedan också hade handlat och lagat mat till sin egen familj.
Vi andra fnissade åt hur lustig hon såg ut med hakan som vippade upp och ner, inte förstod vi bättre. Inte förstod vi oss på vad det innebar att vara vuxen och mamma.
Som barn tänkte jag aldrig på att vuxenheten skulle innebära så mycket trötthet.
Numera förstår jag det bättre: Att vara vuxen är på många sätt att med alla mål och medel försöka få den egna kroppen att orka lite till.
Jag frågar mig trots allt: har det inte gått lite för långt det här, hur mycket vi förväntar oss av oss själva? Är inte folk lite tröttare än vad jag minns att min egen mor var när hon lät ögonlocken falla i ljuset av nittiotalets blåa tevesken?
Allt oftare får jag känslan av att folk i min ålder inte mår speciellt bra. Vi är kring 40, vi borde vara mitt i livets blomstringstid. Den vildaste ungdomstiden börjar kanske vara över och ekonomin är förhoppningsvis i bättre skick.
Ändå är folk jäktade, de sätter sig inte ner ordentligt och de orkar inte riktigt lyssna, inte för att de är oartiga, men för att de verkar ha tappat förmågan.
Många säger att det är så mycket, att de inte vet hur de ska orka. Ändå orkar de, de har väl inget val.
I åratal har många gått omkring med tyngden av de frågor som de aldrig hinner ställa sig själva - att hur mår jag egentligen? Är det här rätt? Vad borde jag egentligen göra? Och så vidare.
Dagens kvinnor i kläm mellan olika kvinnoideal
Allvarliga stressymptom tycks i allt högre grad betraktas som bagateller. Extrem trötthet, sömnproblem, huvudvärk och hjärtklappningar är numera “sådant som man nu får dras med” snarare än någonting som man borde ta itu med omedelbart.
Dagens arbetssamhälle dyrkar sådana som ger allt de har för sitt jobb. Och folk jobbar ibland på som om de snarast inväntade sin egen burnout, så att de själva slapp ta beslutet om att säga stopp.
När utmattningen tar en i sitt oförlåtande grepp är det sist och slutligen alltid sig själv man ska anklaga. Inte jobbatmosfären, mängden jobb eller de krav som ställts på en. Sig själv.
Burnout drabbar naturligtvis alla oavsett kön, men ändå verkar det som om det oftast är kvinnorna som drar de största lassen.
Jag oroar mig för min egen generations kvinnor - vi som tycks leva mitt i en dåligt uppstädad kollision mellan dagens och 50-talets kvinnoideal.
Det heter att hushållsarbete numera är sådant som hör till både kvinnors och mäns uppgifter, men lika ofta ser jag hur gärna män i min ålder faller tillbaka i sina egna pappors roller. Det är knappast någons fel att det blir så.
Jämlikhet tycks vara som ett skyggt djur som ska hanteras med varsamma händer, hållas i temperaturriktiga utrymmen och talas till på ett mjukt sätt. Bryr man sig inte om jämlikheten, så sticker den, och den tar inte tid på sig.
Vi vill mycket, men vet inte riktigt vad
Låt mig försöka förklara hur det gick till när det blev som det blev för oss kvinnor kring 40.
Från början fick vi lära oss att vårt värde mäts i prestationer och utseende. Vi skulle alltid le och tacka ja, för man visste aldrig vart något kunde leda.
Det att vi skulle vara snygga, göra karriär samt utstråla sundhet och lycka, betydde ingalunda att vi senare kunde förpassa hemmafrurollen till historien och leva ut vår nyfunna kvinnlighet.
Nej, fortsättningsvis skulle vi också gifta oss, bli utmärkta mammor och ta hand om det mesta i hushållet. Plus att vi skulle vara fantastiska partners och ha ett sprudlande socialt liv.
Och så skulle vi utveckla intressanta personligheter och gärna gå på gym, sällan för vår egen skull, men så att det skulle synas att vi bryr oss om oss själva.
Och här står vi nu sedan, många av oss fullständigt utmattade och med facit på hand.
“Dagens kvinnor är så krävande”, säger andra. Vi vill så mycket, samtidigt som vi själva är konfunderade över vad vi egentligen vill.
Till det här vill jag bara säga: lev själv med medvetenheten om att kvinnor i alla tider har blivit hopplöst undertryckta, samtidigt som man själv - med samtidens jämlikhetsideal - vet att man har all rätt att kräva mer.
Det är kanske inte så konstigt om det blir lite humörsvängningar och identitetskriser när bilder flimrar förbi av ens egen mor som plikttroget lagade mat och diskade sig igenom berg av kärl utan att höja ett ögonbryn i samma veva som man ryter åt sin man och sina barn att åtminstone ställa sina frukosttallrikar i diskmaskinen.
Jag hoppas att ungdomarna så småningom förpassar de senaste decenniernas snäva skönhets- och prestationsideal till “sådant där som mamma håller på med”.
Känslan av att större hjul är i rullning finns i högsta grad, framtiden står på spel och klimatprotesterna drar fram över planeten.
Även om inget tyder på att exempelvis ätstörningarna eller de mentala problemen håller på att minska - tvärtom - så försöker jag, galet nog, se de hotfulla framtidsvisionerna som ett tillfälle för oss vuxna att vakna upp från vår 2000-talshets och fråga oss om det är nödvändigt att till exempel arbeta heltid, samtidigt som vi kritiskt granskar våra åldrande ansikten i spegeln.
Klimatkatastrofen kommer aldrig att anklaga någon för att vara ful eller för att ha fel handväska.
Däremot går den att undvika - ifall vi tar modell av de unga och agerar nu.
Det är inte så viktigt, det där med att ständigt visa upp den bästa sidan av sig själv. Det är dags att protestera, istället för att prestera.