Teaterrecension: Ingen fest utan familjedrama – lågmäld vuxenpjäs på Lurens sommarteater

Det är en vacker solig kväll i Östnyland. Lurens snurrande läktare är fullsatt, spelmannen spelar på sitt dragspel och klockan klämtar.

Masjävlar blir Juntjävlar

Juntjävlar är en östnyländsk version på Maria Bloms pjäs Masjävlar. Mika Fagerudd är regissören. Masjävlar fyller 15 år i år och blev film 2004 med Bron-skådisen Sofia Hellin i huvudrollen.

Carina (Petra Sundqvist) kommer hem för att fira sin pappas 70-års dag med släkten.

Hon irriterar sig på att allt är som det alltid varit. Att alla är precis som de alltid varit, att alla är så "junttiga" och att ingen verkar längta efter något mer.

Kvinnorna i rampljuset

Det är definitivt kvinnorna i den här pjäsen som tar rampljuset.

Petra Sundqvist, som spelar Carina, upplever jag som trygg och väldigt självsäker i sin roll.

Eivors (Katarina Nikkanen) attityd, Gunillas (Patricia Hirn) nyfunna spiritualitet och Majvors (Christina Mickos) vimsighet och energi kan man inte annat än älska.

Ibland smyger sig en viss osäkerhet över repliker och övergångar fram hos skådespelarna. Det kan vara premiärnerverna som spökar, men månne inte ensemblen får upp tempot efter några föreställningar.

Ingen familjefest utan lite familjedrama

Man märker tidigt att det gnisslar mellan systrarna Eivor, Gunilla och Carina. Men det finns också mycket kärlek, men den är inte lika lätt att se.

I Juntjävlar har alla sina inre problem och hemligheter.

Gunilla vill hitta sig själv genom att i äkta ”Eat, Pray, Love-anda” resa till Bali och anmäla sig till reality-serie Temptation Island. Majvor vägrar tala om sin mans självmord. Carina är gravid och mitt i en livskris. Farbror Ingmars (Tage Fredriksson) fru Kerstin vill skiljas.

Det är ett typiskt, men välfungerande, dramaturgiskt upplägg pjäsförfattaren Blom använt sig av. Alla de där undantryckta känslorna, rädslorna och hemligheterna når sin kulmen under festen efter lite hembränt.

Ingen familjefest utan lite familjedrama, eller?

Allt det där man vill säga, men inte förmår sig

Juntjävlar belyser pojkar och mäns psykiska ohälsa. Hur pappor genom sitt sätt att agera för över saker till sina söner.

Det här kommer speciellt bra fram i scenen när Jan-Olov (Magnus Engström) under festen, på årsdagen av hans fars självmord, själv överväger att begå självmord.

Men pjäsen belyser också hur kvinnor ibland tvingas leva för alla andra än för en själv.

Det här kommer speciellt fram med den äldsta systern Eivor, som erkänner att hon på nätterna ligger och gråter på grund av stressen att räcka till för alla.

Ett modigt val att lägga upp en allvarligare pjäs

Det här är första gången jag sett en mer allvarlig pjäs på Lurens sommarteater. Det här är inte en barnpjäs – den riktar sig mer till en vuxen publik.

De flesta sommarteatrarna gör varje år musikaler eller barnpjäser, men ibland dyker det upp lite mer allvarliga pjäser som just Juntjävlar.

Men fungerar det att ha allvarliga pjäser på sommarteater? Kommer publiken? "Ska" sommarteatrar bara vara lättsamma?

Det är allvarliga teman som tas upp. Det är psykisk ohälsa, självmord, att inte våga prata om sina känslor och tankar och problem och ånger över att inte ha hunnit säga saker innan det är för sent.

Jag tycker det är modigt och viktigt av Lurens sommarteater att dessa teman även lyfts upp i en sommarteater.

Och Juntjävlar är inte bara tragisk och allvarlig, förstås finns det det humor inbakat i det där allvaret. Eftersom Lurens alltid fokuserar på en lokal förankring är även humorn väldigt östnyländsk.

Så om man inte är bekant med den speciella humorn kan vissa saker gå förbi.

Juntjävlar spelar sista gången lördag den 3 augusti.

Artikel uppdaterad 1.7.2019 klo 14:30 med en utökad diskussion om vuxen- versus barnpjäs på sommarteatrar.