Nu lever Anneli Heikkilä-Nordmyr och Mikael Nordmyr det familjeliv de drömt om i 17 år, tillsammans med sjuåriga adoptivdottern Samantha från Filippinerna

Efter att ha försökt bli föräldrar i sjutton år fick Anneli Heikkilä-Nordmyr och Mikael Nordmyr till sist hämta hem adoptivdottern Samantha från Filippinerna i december ifjol. För ett par veckor sedan kom det slutgiltiga adoptionsbeslutet från tingsrätten. Nu kan ingen ta Samantha ifrån hennes adoptivföräldrar.

Lyckan lyser om familjen

Lyckan lyser i ögonen på Heikkilä-Nordmyr och Mikael Nordmyr i Korsnäs när de berättar att de fått det slutgiltiga beskedet om att adoptionen godkänts.

– Anneli kom springande från postlådan och viftade med brevet från tingsrätten, berättar Mikael.

– Tårarna sprutade när vi läste de sista raderna, där tingsrätten fastslog adoptionen mellan mig, Mikael och Samantha. Vi skulle på kurs på kvällen och dit kom vi alldeles rödgråtna, fyller Anneli i.

Dottern Samantha hade då varje dag frågat efter beskedet. Hon hade själv varit med och lämnat in pappren till tingsrätten och förstod hur viktigt det var.

Ett gruslass har fallit från axlarna

Det är mycket skratt hemma hos familjen. Det märks att den anspänning som barnlösheten och kampen för att få bli föräldrar orsakade har släppt greppet om Mikael och Anneli.

– Det är inte bara några stenar som fallit från våra axlar, det är nog mer som ett gruslass, säger Anneli.

– Att ha blivit en familj innebär en otrolig förändring i vårt liv. Vi hade inte ett dåligt liv före, men det här är helt annorlunda. Livet har fått en helt annan mening och inriktning. Nu lever vi helt för vårt barn. Jag trodde inte att förändringen skulle vara så enorm, konstaterar Mikael.

Från första stund kände jag att jag alltid kommer att beskydda Samantha

Mikael Nordmyr

Paret hade redan före resan talat med Samatha via Messenger, efter att hon bett barnhemspersonalen om att få tala med sina blivande föräldrar. Samantha hade då länge önskat sig en egen mamma och pappa.

– Jag blev genast förälskad i mitt barn. Det måste vara samma känsla som man upplever vid en förlossning. Från första stund kände jag att jag alltid kommer att beskydda Samantha, säger Mikael.

Två datum med samma siffror

Samantha är född några veckor innan Mikael och Anneli bestämde sig för att adoptera. Det här bidrar till känslan att hon var menad att bli deras dotter.

– I dagens läge känns det som om hon varit med oss hela livet. Hon har varit vår dotter sedan den första dagen och hon är väldigt lik oss i sätt och humör, berättar Anneli.

Hon tycker att de som gör matchningarna av adoptivbarn och -föräldrar kan fatta mycket bra beslut, trots att de har ganska lite information att utgå ifrån.

– Det här är en perfekt matchning. Dessutom är det samma siffror i Samanthas födelsedatum som i det datum då vi fick henne, säger Anneli som har datumen intatuerade på armen: 18.03.12 och 03.12.18.

”I´m going Finland”

Den långa resan från Filippinerna till Finland blev inget problem. Personalen på barnhemmet hade förberett Samantha väl. Hon var helt inställd på att hon skulle till Finland.

Mikael berättar att hon provade vinterkläderna redan på hotellet i Manilla.

När de mellanlandade på flygplatsen i Singapore satt hon, mitt i natten, på bagagekärran och ropade ”Yeah, I´m going Finland” åt alla hon fick ögonkontakt med.

Paret var mentalt inställda på att den långa hemresan med ett barn de ännu inte kände kunde bli en kamp, en överlevnadsresa.

Men resan gick smärtfritt och Samantha var på mycket gott humör hela tiden. När de sedan landade i Helsingfors tjöt hon av lycka när hon såg snön.

Språket kom efter ett par veckor

Föräldrar och barn hade ett gemensamt språk redan från början, i och med att Samantha kunde lite engelska. Anneli säger att hon var rädd att de skulle falla in i lättja och fortsätta att tala engelska.

Men redan efter ett par veckor märkte de att Samantha förstod vad de sa när de talade med varandra.

Ibland innebar det mycket sorg, men vi klev över alla hinder som kom emot oss och vi kom fram till målet

Hon gick också några månader i förskolan och där kom språket snabbt. Nu när hon gått i skolan några månader märker föräldrarna att hon börjat glömma sitt modersmål.

– Hon vill inte heller tala om Filippinerna, utan arkiverar liksom bort den tiden. Nu är det bara Korsnäs och Finland som gäller. När barnhemmet hade en livesändning via Facebook försökte jag visa den åt henne, säger Mikael, men hon vände bara bort huvudet och sa ”nehe”. Hon ville inte alls se.

Den dagen hon vill diskutera tiden på Filippinerna är föräldrarna beredda att ställa upp, men just nu vill hon inte prata. Samanthas bästa vän från barnhemmet har de dock kontakt med.

Hon adopterades till Bretagne i Frankrike och hennes föräldrar tog kontakt till Finland. Så nu diskuterar flickorna via Messenger och brevväxlar.

Anneli och Mikael har berättat att de är bara två, tre timmar från varandra med flyg. Också föräldrarna har kontakt och kan diskutera saker som berör barnen med varandra.

Livet med Samantha väger upp de sjutton år det tog att bli föräldrar

Nu har familjen fullt upp med vardagslivet med skola, läxor och aktiviteter.

Anneli eller Mikael hämtar Samantha när skolan slutar och ibland rycker morfar in och hämtar. De vill ge henne den tryggheten, att någon alltid väntar på henne när skoldagen är slut.

– Vägen hit har varit lång och tung, men jag kunde nog gå den igen, säger Mikael. Vi hade alltid blicken fäst på målet, att vi skulle ha ett barn. Ibland innebar det mycket sorg, men vi klev över alla hinder som kom emot oss och vi kom fram till målet. Jag är jätteglad att vi gjorde det.

De anser att kampen stärkte dem på vägen. De har ändrats som människor och deras livssyn har ändrats, liksom parrelationen.

Kritiska till adoptionssystemet

Anneli Heikkilä-Nordmyr och Mikael Nordmyr är mycket tacksamma över sin dotter och tycker att de som handhaft adoptionen från Rädda barnens sida gjort ett proffsigt arbete.

Men de är delvis kritiska till hur adoptionen administrerats efter att de hämtat hem sitt barn. Kritiken riktar sig både mot Rädda barnen och myndigheter.

Efter hemkomsten gjorde Rädda barnen en uppföljning under de följande åtta månaderna. Varannan månad fick de besök av en finskspråkig socialarbetare, som skrev rapporter om hur det gick för den nya familjen.

För Anneli och Mikael var finskan inget problem, men det var obehagligt för Samantha som visste att de talade om henne samtidigt som hon inte förstod någonting av diskussionerna.

– Där har Rädda barnen något att fundera på när det gäller språkstrategin, säger Mikael. De är väldig professionella i sitt arbete, men de glömmer bort de svenskspråkiga. Det här är konstigt med tanke på att många kommuner använder Rädda barnens köptjänster när det gäller adoptioner.

Vill ha bättre möjligheter att vara hemma med barnet

Anneli Heikkilä-Nordmyr har varit föräldraledig i åtta månader. Men hon anser att det är för kort tid, eftersom ett adoptivbarn behöver mycket stöd från sina adoptivföräldrar efter adoptionen.

Samtidigt kan pengabörsen vara ganska tom efter en internationell adoption, som vanligen går loss på omkring 20 000 euro. För paret Heikkilä-Nordmyr uppgick enbart resan till Filippinerna till omkring 15 000 euro.

Anneli skulle gärna ha tagit ut partiell vårdledighet efter de första åtta månaderna, men då hade adoptionen ännu inte bekräftats i tingsrätten.

– Då fick vi besked från FPA att vi inte var vårdnadshavare för det barn vi sökte ersättning för, berättar Mikael. Följaktligen hade vi inte rätt till partiell vårdpenning.

Samtidigt är det finska statens avgifter som kostat paret mest i samband med adoptionen, utöver Rädda barnens adoptionsavgifter och resan till Filippinerna.

– Byråkratin kunde förenklas och ambassader, magistraten och Migri kunde vara mer humana i sin prissättning, när det gäller intyg och liknande. En adoption har ju ändå ett socialt ändamål, avslutar Mikael.

Efter sjutton års kamp blev Anneli och Mikael föräldrar

13:20