Han har kallats för Guds låtskrivarfavorit - countrysångaren John Prine död i corona

Countrysångaren John Prine är inte här längre. Han besegrade cancer två gånger men orkade inte stå emot coronaviruset. Han var 73 år gammal då han dog och sörjs nu av en hel musikvärld.

Bland andra Bruce Springsteen, Bette Midler, Miranda Lambert, Iris DeMent, Jason Isbell, Margo Price och Bob Dylan minns honom med varma uppdateringar.

Hans låtar är ren (Marcel) Proustsk existentialism, har Dylan sagt.

Jag tror att Dylan menar att Prine skrev om sina hemtrakter i den amerikanska mellanvästern på ett universellt sätt, med insikt och förståelse för människans hela livsbana, knepig kärlek och andra livsproblem vi brottas med.

Vägen mot stjärnorna som en countrylåt

Till mina februariplaner hörde att ta min 15-åriga pojke på John Prine i Tyskland. Han tvingades ställa in spelningen med en dags varsel.

Jag hade hoppats att mitt barn skulle få se en av de verkligt stora låtskrivarna. Jag själv också, naturligtvis. På scen sägs han ha varit lycklig och generös.

Prine har beskrivit sin musikaliska resa som en askungesaga. I början av 1970-talet var sångaren och skådespelaren Kris Kristofferson en av branschens stora nya stjärnor och fick upp ögonen för Prine på ett sätt som i sig låter som en låt.

Klockan två på morgonen kom Kristofferson in på den redan stängda klubben där Prine spelat, plockade ner ett par stolar som redan var uppställda på bordet och satte sig ner och lyssnade då Prine spelade sju låtar.

Efter det bjöd Kristofferson Prine på en öl och bad honom spela samma sju låtar på nytt. Efter det var inget sig likt och Prine spelade snart in sin debut lp.

Kristofferson har sagt att om Gud skulle välja en favorit bland låtskrivarna, så skulle han välja John Prine.

Prine är också invald i countrymusikens Hall of fame.

Hitlös men respekterad

Någon stor hit skrev han aldrig men nämns ständigt som en av de bästa storyberättarna.

John Prine har en fin låtkatalog, bland annat låten Sam Stone, där han berättar om en Vietnamveteran som kommer hem från kriget, och försöker bedöva sin smärta med droger.

There's a hole in daddy's arm where all the money goes,
Jesus Christ died for nothin I suppose.

John Prines medkänsla med de kämpande människorna i Amerika sätter honom i ett musikaliskt sammanhang, vars rötter ligger långt tillbaka i tiden.

Jag vaknade och läste att John Prine är död och plockade fram ett par album, lyssnade bland annat på Summer´s end och When I go to Heaven, från den skiva som blev hans sista, The Tree of Forgiveness.

I den grammynominerade Summer´s end sjunger han om opioidkrisen i Amerika, hur den söndrar familjer, i den andra om att röka en 900 miles lång cigarett och dricka gingerale-vodka, skaka hand med Gud och kyssa en söt tjej då han kommer till himlen.

Vacker vardagskamp

Jag lyssnar också på duettklassikern In Spite of ourselves en sång om ett par som gnatar lite på varandra, men ändå aldrig skulle släppa den andra ur händerna.

Låten beskriver människans vardag, vårt stretande, de små sakerna som känns så obetydliga att man knappast tänker på dem. Trots de vi är finns regnbågen där för oss:

In spite of ourselves
We'll end up a'sittin' on a rainbow

John Prine är död och det blir nästan olidligt att lyssna på hur han sjunger om oss vanliga människor och våra existentiella grundvillkor. Vi kämpar, älskar och dör.

Hans berättande har jämförts med den stora amerikanske författaren Mark Twain.

Det var förmodligen därför jazzlegenden Charlie Parker överraskade sina countryföraktande vänner på krogen genom att spela en låt med Hank Williams på jukeboxen och uppmana till att “lyssna på deras berättelser”.

John Prine jobbade tillsammans med många unga countrysångerskor, stöttade dem på deras väg mot att skriva den mest intressanta countryn just nu.

Att han sörjs av så många och så brett är kanske ett uttryck för att han levt på ett bra sätt, alltid behandlat andra med värme och respekt.

Kanske är det, det som räknas och i vissa fall att man lämnar en odödligt skivkatalog bakom sig.