Elaka kommentarer och papperskrig kantade vägen för Annelis och Mikaels sista chans till adoption

I dokumentären "Adoption - sista chansen" kastas tittarna rakt in i Anneli och Mikael Nordmyrs livs äventyr när de kämpar för att få ett eget barn.

De har varit barnlösa i sjutton år och tiden börjar rinna ut. Ett tvillingpar dog i magen och efter det har hoppet släckts under adoptionsprocesser som avbrutits.

Sedan har de fått starta från ruta ett igen. Det är gripande att se paret när de äntligen står hemma i köket med de bokade och betalda flygbiljetterna i handen.

På andra sidan jordklotet i Filippinerna väntar en liten flicka på sex jordsnurr på dem. Mikael kan inte hålla tårarna tillbaka.

Idag gör Samantha sitt skolarbete på distans som alla andra barn på grund av coronarestriktionerna men återgången till skolan ligger några dagar ifrån.

- Distansundervisningen har gått bra, litet spännande var det i början. Hon saknar mest kompisarna och ser fram emot att börja skolan igen. Jag har varit hemma och skött undervisningen, berättar Anneli.

Men vi går tillbaka till den jobbiga tiden före Samantha sken in genom fönstret.

Anneli och Mikael kunde inte få barn själva. De fick dessutom stå ut med en hel del fula och till och med rent rasistiska kommentarer av släkt och vänner.

Inte kommer ni väl hem med ett negerbarn?

- Kommentarerna var många och olika, alla lika sårande på sitt sätt. En bekant frågade plumpt om han måste komma och visa hur man gör barn egentligen. Från adoptionsprocessen var det mest sårande en anhörigs första kommentar ”inte kommer ni väl hem med ett negerbarn ”, berättar Anneli.

Paret träffade dottern via videosamtal

Efter många om och men fick de till sist tala med sin dotter för första gången. Hon var på barnhemmet på Filippinerna och Anneli och Mikael hemma i Finland. En oerhört spännande stund för alla parter.

- Första kontakten var via videosamtal. Samantha berättade om sin vardag och vad de hade gjort och vi berättade mycket om vårt hemland som hon skulle få komma till. Det var många tårar och skratt under det samtalet, säger Anneli.

- Hon frågade mycket om snö och ännu idag älskar hon snö, kyla och snögubbar, så den senaste varma vintern var en besvikelse, berättar de.

Det var många tårar och skratt under det samtalet

Kontakten mellan föräldrarna och flickan fungerade över förväntan bra från första början.

- Klart hon testade oss och alla gränser i början men det gör alla barn, även biologiska, säger Anneli.

Adoptionsprocessen var psykisk tortyr

När man ser parets mödor i dokumentären så blir man ganska matt av den utdragna adoptionsprocessen som flera gånger avbryts.

Filippinerna var det tredje landet de försökte med, efter att de inte fått napp från Ryssland och Kirgizistan.

Bland annat satte Putin och homofobisk politik käppar i hjulet för adoptioner från Ryssland. För att Finland godkänt den samkönade äktenskapslagen.

Anneli och Mikael är mycket kritiska till adotionsprocessen.

- Ni sysslar med psykisk terror, sade Mikael åt henne som hade hand om deras ärende på Rädda barnen.

Processen var så lång att vi hann bli för gamla för att kunna adoptera ett syskon

- Processen var för lång! Den var så lång att vi hann bli för gamla för att kunna adoptera ett syskon, berättar de.

Jobbigast var den långa väntan och ovissheten in i det sista.

- Jobbigt är när du inte kan göra annat än vänta och lyda orders då de kommer. Du kan ingenting göra själv för att skynda på processen. Du är liksom maktlös, ditt ärende ligger konstant i andras händer, säger de.

För att det skulle gå snabbare och smidigare och tära mindre på blivande föräldrars nerver skulle de önska att papperskriget kunde underlättas för de sökande.

- Behandla ärenden snabbare, informera mera på vägen så att man vet var ärendet befinner sej för stunden, är Annelis och Mikaels råd.

- Många saker upprepas. Samma material tuggas om och om igen. Samma med alla intyg för varje steg du tar i processen. Vi hann skaffa åtskilliga intyg från läkare och kurser och instanser många gånger om, säger de.

Tankar om den missade babytiden

När Samantha blev deras dotter var hon redan sex år.

Anneli och Mikael missade med andra ord de första åren med allt från blöjbyten till barnvagnar och de slapp leta på alla fyra mitt i natten efter nappar som fallit ur munnen ner på golvet.

Anneli säger att de kom ganska naturligt in i rollen som föräldrar till ett litet äldre barn.

- Det är nog mera Samantha som velat uppleva vissa saker från babytiden igen och hon har ibland sagt att hon skulle vilja vara liten igen för att få uppleva det med oss. Det är klart att vi ibland tänker på de år som gått och hur hon hade det då, säger hon.

Den tredelade dokumentären visas på Yle Fem söndagen den 10.5 kl. 21.45. Alla avsnitt sänds efter varandra. Dokumentären finns också på Yle Arenan.