Olle Adolphson - vissångaren som föll i glömska
Han var aldrig rubrikerns man, snarare tvär och tillbakadragen, men ur hans penna har många av den svenska viskonstens största hittar flödat. Olle Adolphsons färgstarka liv skildras nu i en nyutkommen biografi av Jan Malmborg.
Det var med låten Okända djur som allting tog fart år 1956. Den underfundiga låten, som egentligen handlade om konstnärskollegorna i Stockholm och inte alls om djur, utgjorde startskottet på en lång och vindlande karriär för vissångaren, poeten, textförfattaren, målaren och livskonstnären Olle Adolphson.
Nya tider
År 1956 var Olle Adolphson en drygt 20-årig man som revolterade mot sin berömda pappa skådespelaren Edvin Adolphson och mot den stagnerade kulturlivet som fortfarande tycktes lamslaget av andra världskriget. Sin beskärda del fick också rivningsvurmen som skulle förändra Stockholms stadskärna till oigenkännlighet.
1950-talet var en fruktbar tid för för en ung och upprörd man. I en radiointervju från år 1994 beskriver Olle Adolphson det turbulenta 1950-talet och hur han och hans konstnärsvänner sporrade varandra.
Till Olle Adolphsons vänkrets hörde under den här tiden en mängd unga konstnärer som senare skulle bli både berömda och högt älskade, bland dem sångaren Sven-Bertil Taube, författarna Stig Claesson, Pär Rådström och Lars Forsell och skådespelarna Jan Malmsjö och Lasse Pöysti.
Många visors man
Också Jan Malmborgs biografi Trubbel - berättelsen om Olle Adolphson tar fasta på det omstörtande 1950-talet som förvandlar en tillbakadragen yngling till en firad kabaréartist som tar sina första stapplande steg på etablissemang som Hamburger Börs eller Cirkus.
Olle Adolphson gör succé med sina visor som kommenterar det politiska dagsläget, men fort gör han sig också till en uttolkare av den svenska sommaridyllen. Bilden är ändå mer komplicerad än så.
Även om Olle Adolphsons sånger ofta beskriver skira sommarnätter och gryende kärlek, finns där en mörk underton och ett tvivel som direkt kan härledas till hans privatliv.
I Jan Malmborgs biografi framträder bilden av en lite tillbakadragen och tvär man vars konstnärsliv ständigt kantas misstro och rastlöshet. Depressioner, svek och dålighetsliv, där kamraterna på krogen alltid går framom familjen, gör inte heller helhetsintrycket mer smickrande.
En samvetsgrann ordkonstnär
Men om Olle Adolphson ständigt kommer till korta vad det egna privatlivet beträffar, så verkar han aldrig kompromissa när det kommer till det egna konstnärskapet.
Den nyutkomna biografin visar att Olle Adolphson var en sällsynt mångsidig konstnär. Han jobbade som redaktör, bildkonstnär, översättare, poet och upphovsman till en mängd odödliga visor såsom Nu har jag fått den jag vill ha, Älskar inte jag dig då eller den kändaste av dem alla - Trubbel.
Jan Malmborg konstaterar att Olle Adolphson lite orättvist fallit i skuggan av Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström och att han idag är om inte bortglömd, så i varje fall en vissångare som endast vagt förknippas med nyssnämnda låtar.
Olle Adolphson har inte samma rabulistiska och fräcka framtoning som Fred Åkerström eller Cornelis Vreeswijk. Hans privatliv var inte löpsedelstoff. Istället var han de små åthävornas och nyansernas man som aldrig sökte konfrontation, utan styrde undan eller bokstavligen flydde till det älskade Spanien när en konflikt var på uppsegling.
Jan Malmborg viker inte undan för de mindre sympatiska sidorna hos vissångaren Olle Adolphson. Men han idealiserar inte heller den supande konstnären som hämtar inspiration och mod i flaskan.
Vissångare i motvind
Malmborg tecknar ett sällsynt finstämt och rakt porträtt av en man som kuvas av sina högt uppställda krav och kanske en känsla av underlägsenhet i förhållande till de jämnåriga kamraterna som var riktiga poeter och riktiga bildkonstnärer.
Men också med små medel och ett gediget hantverk kan man komma långt och om det är någon som förtjänar en uppskattning även som poet och förnyare av den svensk vistraditionen, så är det just Olle Adolphson.
Det sista åren fram till döden 2004 bjuder ändå på få artistiska höjdpunkter. Minnet sviker under de få framträdandena han ännu gör och levern sviker den också, till följd av ett långvarigt alkoholmissbruk.
Olle Adolphsons visskatt fortsätter ändå att fascinera. Om det vittnar det stora antalet svenska artister som i något skede av sin karriär spelat in hans låtar, bland dem Eva Dahlgren, Eldkvarn, Cajsa-Stina Åkerström, Peter LeMarc och Håkan Hellström.
Att Olle Adolphson själv fallit en smula i glömska kan tyckas märkligt med tanke på hur livskraftiga hans låtar visat sig vara, men nu har ju Jan Malmborg rått bot på saken genom att i sin förtjänstfulla biografi även fokusera på privatpersonen Olle Adolphson.