Nagorno-Karabach: Konflikten som hotar dra in Turkiet och Ryssland
Nagorno-Karabach är en viktig del av både Armeniens och Azerbajdzjans historiska självbild. Länderna har tvistat om området så länge de varit självständiga stater.
Både armenierna och azerierna anser traditionellt att deras kultur har sin upprinnelse där.
Armenierna räknar sig till de första kristna folken i historien, medan azerierna är ett muslimskt folk som är nära besläktade med dagens turkar.
De muslimska turkarna och de kristna armenierna har haft blodiga konflikter sinsemellan i hundratals år. Konflikterna kulminerade i det turkiska folkmordet på armenierna i samband med första världskriget.
Nagorno-Karabach har därmed hamnat i centrum för etnisk och religiös rivalitet mellan armenierna i väst och de turkvänliga azerierna i öst.
Nagorno-Karabach styrdes fram till 1800-talets början av olika armeniska, turkiska och persiska härskare. Som ett resultat av krig mellan Persien och Ryssland blev regionen till slut rysk.
Fröet till dagens svåra konflikt såddes under sovjettiden, då de moderna länderna Armenien och Azerbajdzjan grundades som sovjetrepubliker efter flera år av krig och kaos.
Sovjetunionens framtida diktator Josef Stalin var under landets första år ansvarig för att integrera icke-ryska nationaliteter.
Han lovade först att Nagorno-Karabach med sin armeniska majoritet skulle tillhöra Armenien.
Nästan genast ändrade han sig dock och regionen placerades i Azerbajdzjan i form av autonomt område (oblast).
Orsaken till helomvändningen var att Sovjet fått en idé om att Turkiet kanske skulle gå att locka med i det ryskledda kommunistiska lägret ifall Nagorno-Karabach gavs till det turkbesläktade Azerbajdzjan.
Under den stränga sovjetregimen kvävdes alla offentliga missnöjesyttringar. Det dröjde till 1980-talet innan Nagorno-Karabach blev en öppen konflikt igen.
I slutet av 1980-talet började sovjetimperiet knaka i fogarna, flera sovjetrepubliker började kräva självständighet och Armenien krävde högljutt att få kontroll över Nagorno-Karabach.
Armeniska separatister i Nagorno-Karabach och azerier tog till vapen mot varandra.
Efter Sovjets upplösning 1991 blev Armenien och Azerbajdzjan självständiga och förde ett brutalt och blodigt krig som pågick i flera år och slutade med eldupphör 1994.
Något fredsavtal har dock aldrig slutits och det har upprepade gånger förekommit skärmytslingar och regelrätta strider trots eldupphöret.
Tiotusentals människor dödades under kriget och de spridda fientligheterna sedan dess. Livet i gränsområdena görs osäkert av landminor som aldrig röjts bort.
Hundratusentals människor har tvingats fly. Armenien och Nagorno-Karabach tömdes på azerier medan armenierna tvingades lämna Azerbajdzjan.
Det etniskt armeniska styret i Nagorno-Karabach har utvidgat sitt område till att också omfatta området mellan det egentliga Nagorno-Karabach och Armenien. Det möjliggör fri trafik till och från Armenien.
I azerbajdzjansk terminologi talas det om ockupation, medan armenierna anser att området befriats.
Området har utropat sig till den självständiga republiken Artsach efter det medeltida armeniska kungadömet med samma namn.
Artsach har dock aldrig erkänts av ett enda FN-land. I rädsla för att skada sin position internationellt har inte heller Armenien gjort det, trots de nära relationerna.
Konflikten kompliceras av att de två militära stormakterna Ryssland och Turkiet är inblandade indirekt.
Ryssland ser Armenien som en viktig kristen allierad i gränsområdet mot den muslimska världen, medan Turkiet stöder Azerbajdzjan med landets muslimska och turkiskt besläktade befolkning.
Den enda fredsprocess som pågår i konflikten leds av den så kallade Minskgruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE, men medlingsförsöken har inte lett till resultat hittills.
