Stor ryautställning lyfter fram den finska väggbonaden i all sin prakt och charm

När Helsingfors Konsthall klär väggarna med ett stort urval vackra ryor är det också ett tecken på ett nyfunnet intresse för väggbonaden. Utställningen kan förverkligas tack vare samlaren Tuomas Sopanens entusiasm för ryan och dess förunderliga historia.

Tuomas Sopanen är en privat samlare och "gudfar" för den finska ryan. Hans ögon lyser när han berättar om ett eftertraktat fynd. Efter tio års letande hittade han en åländsk fiskerya.

Nu är den upphängd i Konsthallens huvudsal.

– Den ser precis ut som de ursprungliga ryorna i vikingabåtarna. Den är mycket enkel med endast enfärgade nockor, en liten ram och inget annat. Även om den är enkel är jag så nöjd över den. Nu kan jag säga att ryornas historia började med sådana här, säger Sopanen.

Bruksföremål som blev textilkonst

Det var vikingarna som tog i bruk ryan när de till sjöss märkte hur bra ryatäckets nockor av fettigt ullgarn höll kylan borta och tålde saltvatten, i motsats till skinnfällen.

Ryans historia bedöms ha börjat på 800-talet och ännu långt efter det var den ett bruksföremål. Vid kusterna använde man ryan som sängtäcke. De äldsta bevarade ryorna är från 1700-talet.

På 1500-talet började man väva textilen för vigslar.

– Eftersom det var ett viktigt tillfälle ville man göra dem så vackra som möjligt. En typisk vigselrya är färgrik med många symboler som lyckobringande fåglar, skyddande kors och ett livsträd som skulle bringa lycka till familjen, förklarar Sopanen.

Vem som vävde ryorna vet man i regel inte.

– Det var ofta bruden, hennes mor eller systrar, någon i familjen, säger Sopanen.

I Varkaus i Norra Savolax, där Sopanen bor, förvarar han en ryasamling på 600 exemplar. Ryorna är tunga, tar plats och måste till exempel frysas först för att försäkra att ingen mal gnager sönder dem. För Sopanen har ryans historia varit som ett pussel som han lägger en bit i taget, när han lyckas hitta någon raritet.

Insatsen är värdefull eftersom ryan - i motsats till exempelvis bildkonst - i regel inte har intresserat samlare. Sin första rya fick Sopanen i gåva 1980 när han doktorerade och han köpte sin första 1997. I mitten av 2000-talet hade han en mindre samling som museifolket i Heinola ville ställa ut.

– Det var ett mycket viktigt ögonblick. Jag såg för första gången ryorna upphängda, eftersom jag inte har så mycket plats hemma. Jag märkte också att det inte fanns några ryor på museerna. Nationalmuseet har flera hundra ryor men de var i förrådet, inte utställda. Då beslöt jag att försöka skapa en samling för att visa hela ryans historia.

Konstnärer började intressera sig för ryan på 1900-talet och en av de mest kända ryorna är Akseli Gallen-Kallelas Flamma från 1900. Den inkluderade han i sitt allkonstverk, en vardagsrumsinredning till världsutställningen i Paris. Dittills hade ryans bild varit symmetrisk, men nu fick symmetrin tryta.

Ryamodellen såldes flitigt av Finska handarbetets vänner och vävdes i många hem. Vid föreningen arbetade yrkesvävare som förverkligade ryor som textilkonstnärer designade. Liksom vävandet var det ett stort arbete att förvandla en tvådimensionell skiss till en tredimensionell rya.

Päikki Priha, doktor i textilkonst, konstaterar att ryan är en renodlat finsk företeelse.

– Jag måste riktigt fundera hur ryan har blivit vår grej. I Sverige finns inte ryan på samma sätt för de har sin slottskultur och till den hör den fina bildväven, gobelängen, säger Priha.

Att väva en rya var länge obligatoriskt för studerande i textilkonst vid Konstindustriella högskolan. Priha våndades över uppgiften, men ryan finns med på utställningen. Bara några enstaka män utexaminerades till textilkonstnärer under 1900-talet, likaså var manliga vävare sällsynta.

Väva på nya sätt

Nya generationer av textilkonstnärer har förnyat traditionen. Ett exempel är Eva Brummer som utvecklade ryan på 1930-talet.

– På den tiden klipptes nockorna helt jämnt med sax och linjal, men hon tog en kniv och skar garnändorna så att de fick en mer levande känsla, och det var faktiskt en ganska stor innovation, säger Priha.

I dag upplever ryan ett uppsving, liksom många andra former av det som traditionellt ansetts vara konsthantverk snarare än konst. Trenden syns bland annat vid auktionshusen. Till eftertraktade "ryanamn" hör bland annat Uhra-Beata Simberg-Ehrström, dotter till Hugo Simberg och känd för sin känsla för färg.

Den finska ryan har haft tur. Väggbonaden kunde knappast ha fått en mer engagerad talesperson.

– Jag tycker hemskt mycket om att sätta alla garn i rätt ordning före en utställning. Det tar mycket tid, men när jag tittar på dem från nära håll ser man mycket mera, säger Sopanen.

Utställningen "Vävt och vackert" på Helsingfors konsthall fram till 3.1.2021.