Tina Dahl från Läkare utan gränser vid flyktinglägret på Lesbos: "Vi gör så gott vi kan men ibland räcker vi inte till"

Långa rader av vita tält som står tätt intill varandra pryder militärens gamla skjutfält i Kara Tepe på Lesbos. Här alldeles intill havet bor för tillfället drygt 7 000 flyktingar.

I lägret blåser kalla vintervindar obehindrat, eftersom det inte finns någon skyddande vegetation att tala om. Det saknas också värme i tälten så särskilt nätterna är kyliga.

Tina Dahl kom till Lesbos för tre månader sedan och är medicinsk ansvarig för Läkare utan gränser på ön. Hon berättar att känslan av att inte räcka till kryper fram ibland när hon möter de uppgivna flyktingarna.

– Vi har till exempel en mamma här som besökt vår klinik om och om igen med ett barn som har epilepsi. De har varit på ön i två år och hon är väldigt frustrerad över att inte komma iväg härifrån.

Dahl berättar att mamman ville att Läkare utan gränser skulle hjälpa hennes familj att komma iväg snabbare från ön genom att hjälpa med transporten, prata med myndigheter och puffa på deras ansökningar.

– Vi gör så gott vi kan men ibland går det inte, ibland räcker vi inte till. Det finns andra instanser som måste godkänna vissa saker och där kan vi inte göra så mycket.

Först ville mamman prata med läkaren men när han sa att organisationen inte kan göra så mycket blev hon ledsen och ville prata med Dahl.

– Jag kunde bara upprepa vad doktorn hade sagt och då grät hon igen. I de här situationerna känns det svårt för visst skulle man vilja kunna hjälpa en sådan här familj men ibland är det inte möjligt.

Barn med panikångest

Den största utmaningen i det stora flyktinglägret på Lesbos är ändå den psykiska ohälsan säger Dahl, särskilt bland barn.

– Vi ser barn och föräldrar med panikångestattacker, barn som försöker ta livet av sig och barn och ungdomar som utsätts för övergrepp. Den psykiska ohälsan är absolut den största utmaningen för oss.

Skabb och löss är också vanliga problem i Kara Tepe-lägret.

Det här beror på trångboddheten och svårigheten att upprätthålla en god hygien i lägret.

Coronaläget däremot är under kontroll, berättar Tina Dahl. Men hon tror att det kanske finns en aning fler aktiva coronavirusfall, än de 16 som hon hörde talas om förra veckan.

Det här beror på att många flyktingar är rädda för att placeras i isoleringsområdet i lägret.

– De kan till exempel komma till oss och be om ett par paracetamoltabletter och säga att de inte mår bra. Då säger jag att de kanske kan få dem inne i lägret också, men de vågar inte fråga där för att de är oroliga att de ska bli isolerade i isoleringsenheten.

13 000 förlorade sina hem när Moria brann ner

Lägret i Kara Tepe ersatte öns tidigare största flyktingläger Moria, som brann ner i september.

Nästan 13 000 flyktingar förlorade sina provisoriska hem i branden och flyttade till Kara Tepe, som byggdes upp i rask takt under en dag.

Det nya lägret skulle bara tillfälligt, men nu ser det ut som om flera tusen personer kommer att vara tvungna att uthärda den långa kalla vintern i lägret i väntan på att ett nytt permanent läger på Lesbos byggs upp.

Enligt grekiska myndigheter ska ett nytt permanent läger bli klart tills sommaren 2021.

Bristerna i Kara Tepe-lägret var väldigt stora till en början och många befarade att lägret skulle bli ett värre läger än Moria.

Under den senaste tiden har många saker förbättrats, säger Dahl, men fortfarande lämnar lägret en del att önska.

Otrevlig försmak av vintern

Lägret i Kara Tepe är fortfarande inte fullt rustat för att klara av den kalla vintern. Men de flesta tält har nu fått golv, extra isolering och vindskydd.

Arbetet med dränering, avlopp och ström är också i full gång. Det här efter att de inneboende redan en natt i oktober fick en otrevlig försmak av vad vintern kan föra med sig.

– Jag vaknade av att det åskade och regnade och jag kunde inte somna om för det enda jag tänkte på var hur människorna i lägret hade det, berättar Dahl.

Alla hade förutspått att det kommer att bli problem när det börjar regna, och så blev det också.

– På morgonen när vi såg bilderna på medier så flöt tofflorna runt inne i tälten, det var massor av vatten.

Trots allt ett meningsfullt och berikande arbete

Trots känslan av att inte alltid räcka till, upplever Tina Dahl arbetet för Läkare utan gränser på Lesbos som både berikande och meningsfullt.

Till exempel minns hon känslan av att kunna hjälpa en liten pojke som drabbades av en panikångestattack.

– Jag blev kallad till rummet och kunde sätta mig ner och bara finnas där, lägga en hand på hans bröst, prata lite lugnande med barnet och få honom att känna sig trygg och säker igen. Jag hämtade kex och vatten och försökte få honom att sätta sig upp, öppna ögonen och ta kontakt igen.

Dahl säger att det var glädjande när barnet kunde åka därifrån med sin mamma med ett leende på läpparna.

Många förbättringar under den senaste tiden

Tillgången till medicinsk hjälp och nödvändiga faciliteter har förbättrats avsevärt sedan den första tiden i lägret, berättar Dahl.

Det finns nu bland annat duschar, som visserligen fortfarande saknar varmvatten, och 345 kemiska toaletter.

En del hjälporganisationer erbjuder också skollektioner och sportaktiviteter för barn.

Under de senaste veckorna har även trygghetskänslan i lägret förbättrats.

Det finns mera säkerhetspersonal närvarande och lägret har delats in i sektioner så att det finns trygga områden för kvinnor och familjer att bo på.

Men ingenting av det här är ändå tillräckligt för att skapa en dräglig tillvaro för en människa, säger Dahl.

– Det är verkligen så att den enda medicinen för de här människorna är att komma härifrån. De behöver få leva i trygghet med värme och bostad, barnen behöver friska relationer och få gå i skola.

Flyktingar som återvänder till Lesbos

På det grekiska fastlandet kämpar myndigheter och hjälporganisationer fortfarande med att hitta utrymme för alla de flyktingar som kommer från Lesbos.

Det är trångt på landets flyktingmottagningar och tiotusentals flyktingar väntar på att deras asylsökningar ska behandlas.

Det är inte heller lätt för alla de flyktingar som beviljas fri rörlighet på fastlandet.

Både Läkare utan gränser och UNHCR har hört om några fall där flyktingar till och med återvänt till Lesbos.

Det här beror på att de upplevt tillvaron på fastlandet som väldigt otrygg då de varken hittat jobb eller bostad, och inte kunnat tala det lokala språket, säger Dahl.

Många flyktingar lever också i limbo, i väntan på att få åka till de EU-länder som lovat ta emot dem.

Källor: AFP, UNHCR, Läkare utan gränser