Vi uppfostras till att lyda och vara tysta, blyga och anspråkslösa, säger många kvinnor i Armenien. De som bryter mot det här mönstret möter misstroende.
Under min resa i Armenien lärde jag känna två unga kvinnor som definitivt inte följer det gamla sättet att bete sig. Pertjuhy och Elvira har istället valt att kämpa för kvinnors rättigheter och mot våld.
Elvira berättar att många på hennes universitet talar illa om henne. De säger att hon lever ett syndigt liv och är omoralisk. Eftersom hon öppet vågar tala om sådant som våldtäkt och våld i nära relationer tycker en del att hon bryter ned samhällets bas, nämligen familjen.
Pertjuhy har mött spott och spe då hon har demonstrerat mot våld. Spottet har hon fått känna på helt konkret, det har hänt att män har kommit fram och spottat på henne på gatan. Hon blir dessutom fortsättningsvis hotad till livet av okända som skriver hotfulla mejl eller brev.
Då jag hör berättelserna om kvinnor som misshandlats och mördats av sina män eller svärmödrar blir jag så oerhört sorgsen. Eftersom jag själv är svärmor känner jag mig helt förstelnad av historierna om svärmödrar som pinar sina svärdöttrar på de mest utstuderat grymma sätt. Varför gör de så? Ger de igen för sådant som de själva har råkat ut för som yngre och om det är så, hur tänker de då?
Jag vet så väl att det förekommer våld i nära relationer också hos oss, i vårt relativt jämställda samhälle. En tydlig skillnad ser jag emellertid, hos oss är det inte en naturlig del av familjelivet och hos oss är det få som skulle komma på tanken att försvara förövaren då misshandelsfallen kommer i dagen.
I Armenien finns det många som faktiskt anser att män har rätt att tukta sina kvinnor. De anser att kvinnor inte i första hand är individer utan funktioner. De ska föda barn och ta hand om familjens vardag medan männen är de som leder familjen och fattar alla beslut. Ve den kvinna som i en sådan familj vågar ha en egen åsikt.
Hur har då Pertjuhy och Elvira blivit så modiga? De säger båda att de redan som riktigt små tyckte att det var orättvist att flickor inte skulle få göra samma saker som pojkar. Bägge berättar också om föräldrar som har uppfostrat dem i jämställd anda, de har känt att de har haft möjlighet att säga sitt i sådant som berör dem.
Jag känner stor respekt för Elvira och Pertjuhy. Utan sådana som de vore världen mycket sämre.
Här finns de artiklar jag skrev om läget i Armenien och om en av de kvinnor som lyckats fly ur ett våldsamt äktenskap.