En kväll för cirka tre veckor sedan kom jag åkande i bil till den lilla staden Soroca i norra Moldavien. Vi var två i bilen, den moldaviske fotografen Denis och jag. Hela dagen hade vi filmat i en grannstad och nu var vi på väg till det hotell där vi skulle övernatta.
Då jag steg ur bilen såg jag två personer som med ryggsäck på ryggen och raska steg gick in i hotellet. De där är från något nordiskt land, tänkte jag och var lite överraskad. Soroca ligger inte vid de europeiska allfarsvägarna precis.
En stund senare satt vi i hotellets lilla restaurang där musiken skrällde som på ett bättre disko. Några bord längre bort satt de två som jag tidigare såg utanför.
Eftersom musiken var riktigt högljudd och dessutom inte alls i min smak bad jag personalen skruva ned ljudet, vilket också hände. Och då hörde jag att paret som jag var nyfiken på talade finska.
Det var ett riktigt intressant sammanträffande, Hannele och Hannu visade sig vara entusiaster som på egen hand arbetade med bistånd och dessutom höll på och lärde sig rumänska, det språk som talas både i Rumänien och Moldavien. Vårt möte blev kanske början på en ny vänskap.
Jag var väldigt glad och kom att tänka på ett lika överraskande möte i Bulgarien för länge sedan.
Då var jag på besök i en stad som heter Pleven och skulle träffa stadens borgmästare. Medan jag väntade på honom klev en dam in i väntrummet och frågade försynt om jag talar svenska.
Hon hade i unga år bott några år i norra Sverige där hennes föräldrar hade arbetat som tandläkare. Jag tror att vi båda var lika glada över möjligheten att få tala lite svenska där mitt i den bulgariska omgivningen.
Än i dag har jag inte förstått hur det var möjligt att hon fortfarande kom ihåg en del svenska, det hade gått omkring tjugo år sedan familjen återvände från Sverige.