”Där står den nu som en ruin”
Domkyrkobranden i Borgå 29.5.2006
Det luktar bränt i hela Gamla stan. Hundratals Borgåbor har samlats till en andaktsstund vid Rådhustorget. Stämningen är tät. Tidigare samma dag har de församlade förlorat en älskad helgedom, sin domkyrka.
Klockan halv två, natten till måndagen den 29 maj 2006, lämnar tre berusade unga vuxna Bar Seagull i centrum av Borgå. De vandrar uppför Kyrkogatan. En av dem, en 18 år ung man som snart ska tända eld på domkyrkan, plockar med sig reklamblad som skräpar på gatan.
Snart brinner pappersremsor i hängrännan till sakristian. Ingen av de unga ringer brandkåren. Elden sprider sig snabbt upp längs det torra taket.
Den första som slår larm är en taxichaufför. Klockan är då 02.09. Han ser från torget hur mörk rök stiger upp över Gamla stan. Fyra minuter senare rycker Östra Nylands räddningsverk ut med full bemanning.
En stor svart pelare av rök, aska och brinnande spån höjer sig över den sovande staden.
- Redan på långt håll såg vi att läget var väldigt allvarligt, säger brandmästare Petri Lyttinen, som hade påbörjat sitt längsta och mest dramatiska arbetspass hittills.
Under efternatten leder han 80 brandmän och 21 räddningsenheter.
Snabbt väljer räddningsverket strategi. De låter kyrktaket brinna för att de gamla valven i mellantaket inte ska rasa under tyngden av släckningsvattnet.
Vid tretiden står hela taket i brand.
Beslutet räddar domkyrkan från totalförstörelse, men gör att risken för att branden sprider sig till andra byggnader i Gamla stan ökar. Brinnande takspånsbitar sprids långa vägar av den nordliga vinden.
Vi gick omkring och väckte människor och bad dem att se efter sina gårdar och tak. Till all lycka har de flesta husen plåttak.
Brandmästare Petri Lyttinen
Klockstapeln är hotad av den heta strålningsvärmen. Lilla kyrkan hålls brandfri med hjälp av vatten.
Först vid femtiden på morgonen är faran över för Gamla stan.
Under efternatten samlas hundratals chockade och bedrövade Borgåbor för att beskåda branden. Polisen spärrar av stora delar av kyrkotorget. Biskop Erik Vikström anländer till domkyrkan vid femsnåret.
- Alla stod absolut tysta och såg på. Tystnaden var oerhört intensiv, man förstod hur rörda alla var, säger Vikström.
Åskådarna ger endast korta kommentarer.
Det här ser hemskt ut. Alltså, det är ju en katastrof… Varför?
Man får en liten klump i halsen.
Det ser ledsamt ut, en katastrof för kulturen, och gavlarna är ännu i fara.
Klockan halv sex sänder Radio Vega Östnyland en första nyhetssändning om branden. I nyhetssammandraget fem minuter i åtta berättar Camilla Kivivuori om läget.
”Borgå domkyrka har alltså blivit illa skadad i en brand i natt. Yttertaket har helt och hållet brunnit upp medan gavlarna fortfarande finns kvar. Interiören har troligtvis besparats i branden men ännu finns risk för ras, gavlarna kan falla omkull och krossa mellantaket. Inga personer har ändå skadats i branden.”
Polisen ber också allmänheten om tips redan under morgonen via radion. Iakttagelser som tyder på att branden är anlagd når snabbt fram.
Under morgonen medverkar också brandmästare Petri Lyttinen per telefon i Vega Östnylands sändning. Han kommer med överraskande goda nyheter.
- Inne i kyrkan ser det väldigt bra ut jämfört med hur det ser ut på utsidan, säger han till mångas förvåning.
Skadorna inne i själva kyrksalen består mest av sot, rök och vatten. De stora takkronorna från sjutton- och artonhundratalet ligger i bitar på stengolvet.
- I det här skedet ser det ut som om vi har lyckats ganska bra. Nu gäller det bara att snabbt stöda stengavlarna så att de inte rasar.
- Kyrkan brinner! Jag ljuger inte. Nu ska du upp. Klä på dig.
Med de orden väcks Johan von Wendt av sin hustru Sirpa. Från deras hus på Kyrkogatan är det endast ett stenkast till domkyrkans östra gavel.
Han rusar ut på gården och drar fram vattenslangarna. Läget är länge oklart. Brinner Gamla stan upp? Ska vi evakueras? Vad borde vi i så fall försöka rädda?
Hettan blir allt kraftigare på gården. Lågorna från kyrktaket är enorma.
- Jag märkte hur min kropp började skaka. Osäkerheten och hettan gjorde mig väldigt skärrad. Det var hett så in i vassen.
Vinden för det mesta av de brinnande spånen förbi huset på Kyrkotorget. Vattenslangarna behövs inte.
- Räddningsverket är nog värda en eloge för hur klokt de agerade då de inte försökte släcka kyrktaket med vatten. Det räddade kyrkan.
För Johan och Sirpa von Wendt betydde branden att de gick miste om att få vigas i domkyrkan. Det blev Lilla kyrkan istället. Några bröllopsgåvor ville de inte ha. Istället bad de sina vänner att stöda insamlingen för renoveringen av domkyrkan.
Hemma hos familjen von Wendt finns en minnessak bevarad från brandnatten. En glasburk full med förkolnade träbitar.
Ur biskop Eriks dagbok
Här sitter jag nu denna oförglömliga dag i mitt arbetsrum uppe på Fredsgatan och ser ut över domkyrkan bakom vilken solen just har gått ner. Den står nu där som en ruin. Bägge gavlarna sticker upp som spetsiga trianglar, men taket är borta.
Inom mig bär jag på en otrolig sorg som det är svårt att få grepp om.
Biskop Erik Vikström i sin dagbok
Sonen Anders väckte oss i morse kl. 04.30 och berättade att domkyrkan brinner. Jag tog på mig biskopsskjortan och en blus och med väldig fart skyndade vi oss ut och fann att hela parkeringsplatsen utanför vårt våningshus var täckt med stora och svarta sotflagor. När vi kom fram till domkyrkan fann vi att området var avspärrat.
Med brandchefen fick jag på förmiddagen gå in i kyrkan, och det var nog en ganska kuslig syn. Ute vid vapenhuset rann det ganska kraftigt med vatten från taket, men inne i kyrkorummet var det ganska torrt. Men det var mörkt och kyrkorummet var fullt med rök och sot… Uppe i det sotiga taket lyste runda hål i vilka takkronorna hade varit fästa. De hade fallit ner och låg nu som skrot mitt i gången.
Någon mening i detta kan man ju inte se, speciellt som båda bränderna, också denna senare, tycks vara mordbränder. Men det goda är att människorna har samlats och att viljan är stor att restaurera dessa helgedomar. (Vikström syftar här på branden i Pedersöre kyrka år 1985.)
En lång och otroligt tung vecka ligger nu bakom och en del är ännu framför. Det känns som om jag hade åldrats minst två år denna vecka.
Tio år senare minns brandmästare Petri Lyttinen branden med rätt osentimentala ögon trots att det är hans vigselkyrka.
- Ingen omkom och ingen miste sitt hem. Som brandman ser jag det nog som en större tragedi då människor förlorar sina hem och allt de äger. Fast visst förlorade ju församlingarna sitt hem för en tid.
Brandsäkerheten för domkyrkan är nu på en helt annan nivå.
- Det goda efter branden är att säkerheten nu är bättre. Kyrkan är väldigt bra skyddad. Det finns sprinklers både på ut- och insidan av taket, övervakningskameror, branddetektorer och låsta portar, säger Lyttinen.
Ur biskop Eriks dagbok
Jag tog mycket tidigt beslutet att vi ordnar en krisandakt nere på Rådhustorget klockan 15 och informerade t.f. kyrkoherde Martin Fagerudd om tanken… Detta skedde så pass tidigt att han kunde meddela om saken för radion redan klockan 06.30 och jag vid direktsändningen klockan 7.00.
På rådhustorget var det sedan fullt med människor och jag tror att man kan säga att det var en historisk stund där på torget. Det var en mycket tät stämning och det kändes som om denna samling verkligen behövdes… Den mest gripande stunden var när alla där ute på torget på sitt modersmål läste Fader vår.
Biskopens tal vid krisandakten på Rådhustorget
Tv-nytt inslag inför 10-årsdagen efter branden:
Borgå domkyrka återställd med nytt tak.