Politiker vågar nuförtiden ljuga sina väljare rakt upp i ansiktet – att bli fast för en lögn leder inte längre till att stödet skulle rasa. I populisternas händer är sociala medier en stark megafon.
Under andra veckan i augusti sa republikanernas presidentkandidat Donald Trump att president Barack Obama har grundat terrororganisationen IS. Senare när Trump blev tillfrågad om saken betonade han att ja, Obama grundade bokstavligen IS. (Det här är så klart en hårresande lögn.)
Trumps karriär inom politiken fick sin start i den så kallade birther-rörelsen, alltså ett gäng personer som hävdar att Obama inte är född i USA och därmed inte kan vara landets president. Då birther-rörelsens led växte starkare med tiden visade Obama till slut sitt födelseattest offentligt.
Efter det här har Trump byggt sin framgångsrika presidentvalskampanj på lögn efter lögn. Enligt faktakoll-sidan Politifacts statistik har Trump fört fram mer grova lögner än någon annan politiker.
En bra historia är bättre än en tråkig sanning
I juni slutade Storbritanniens folkomröstning med ett ja till EU-utträde. Leave-kampanjens främsta budskap var att britterna betalar 350 miljoner pund till EU varje vecka. ”Vi ger de pengarna till NHS i stället”, alltså till den nationella hälsovården, lovade kampanjen. Löftet hade tejpats fast med stora bokstäver på kampanjbussarna.
I verkligheten betalar Storbritannien ungefär 160 miljoner eller mindre i veckan till Bryssel – summan beror på hur man väljer att räkna.
Brittiska sajten FullFact som jobbar med faktakoll, BBC:s Reality Check och EU-positiva InFacts försökte upprepade gånger rätta till Leave-kampanjens felaktiga siffror men budskapet nådde aldrig lika långt som den ursprungliga lögnen.
Genast efter att Brexit-sidan vunnit började Leave-kampanjens stjärnor ta tillbaka vad de hade sagt under kampanjen och sedan avgå – det var ju inte meningen att summan skulle tas riktigt så konkret. Kampanjens huvudstjärna Boris Johnson blev utrikesminister.
I kölvattnet av Trump och Brexit har nu en tanke om en politik bortom fakta (eller sanning) inpräntats i den engelskspråkiga samhälleliga diskussionen. Det talas också om demokratier och samhällen där fakta inte längre betyder lika mycket. Med det här avses en värld där en bra historia är bättre än en tråkig sanning och en värld där politiker kan lova och påstå vad som helst utan att det får några följder.
Spelar sanningen längre någon roll?
I augusti skrev diplomaten Petri Hakkarainen i Helsingin Sanomat om hur det håller på att bli en dygd att undvika kunskap. Brexit-kampanjens ledargestalt och dåvarande justitieminister för Storbritannien, Michael Gove, konstaterade att folket fått nog av experter.
Lever vi verkligen i en tid där sanningen inte längre spelar någon roll? Visst har det funnits lögnaktiga politiker och populister tidigare. Konspirationsteorier har alltid funnits. Före Facebook fanns tv:n och kanaler som basunerade ut en enögd ”sanning”. Det har funnits Fox News och mediemogulen Silvio Berlusconi. Termen post-fact har använts sporadiskt i den offentliga debatten i närmare tio år, men termen har blivit populär först under det senaste året.
Det finns åtminstone två betydande saker som har ändrats och som lett till att politiker nuförtiden vågar ljuga sina väljare rakt upp i ansiktet.
1) De traditionella mediernas inflytande fortsätter att smulas sönder
Man kan på goda grunder påstå att förr hade fakta en större betydelse för politiker. Då media fick fast en politiker för en lögn försökte hen ofta rätta till sina uttalanden, ursäkta sig eller åtminstone täcka över lögnen. Media fungerade som en kunskapens portvakt och det gick inte att nå en stor publik utan media – förutom via betald reklam så klart.
Det här har ändrats. Nu kan vem som helst vara en utgivare och i händerna på populisterna är de sociala medierna en kraftig megafon.
Donald Trump behöver inte bry sig om The New York Times ledartexter eller Washington Posts faktakollar. Han försöker inte rätta till något när han åker fast för en lögn eftersom hans anhängare hellre tror på honom än på traditionella medier som styrs av en ”liberal konspiration”. För finländare är fenomenet bekant bland annat via MV-lehti och dylika publikationers läsarkrets som anser att de traditionella medierna bara ljuger.
2) I some-bubblorna förstärks budskapen på oerhörda sätt
Till exempel Trump har en fast anhängarskara vars åsikter ytterligare radikaliseras inom den egna bubblan. Tack vare sociala medier kan Trump basunera ut sitt budskap direkt till sina följare utan traditionella medier som skulle agera mellanhand eller göra någon analys. Donald Trump har 11 miljoner följare på Twitter.
Majoriteten av dem som använder sociala medier hör inte till politiskt aktiva grupper, därför ser de inte heller vilka effekter ett budskap kan få inom en bubbla. Mest påverkar åsiktsbubblorna människor som redan har en stark åsikt i en viss fråga.
Enligt flera undersökningar sprids felaktig information mångfalt snabbare än faktakollen som görs efter att en lögn redan spridits.
Facebook är också ett mediebolag – men tar inget ansvar
Journalistikens uppgift har varit att producera pålitlig information för medborgarna så att de sedan kan göra avvägda beslut när de röstar i val. Det här räcker inte längre.
Utöver ansvarsfulla nyhetsmedier behövs också ansvarsfulla sociala medier. Till exempel Facebook är i praktiken ett medieföretag: sajten delar användarnas och medieföretagens innehåll och säljer också annonser.
Facebook är i själva verket världens mest inflytelserika mediebolag, men ändå bär Facebook inte likadant ansvar för sitt innehåll som till exempel The New York Times. Det är så klart inte möjligt att kontrollera allt material som alla Facebookanvändare skapar, men teknologiföretagen måste utveckla bättre mekanismer för att få bukt med desinformationen.
Om teknologiföretagen fortsätter enligt nuvarande modell kommer de att förstärka en politik bortom fakta.
Text: Johanna Vehkoo
Ursprungstexten finns på Valheenpaljastajas sida.